är jag personlighetsstörd?

Terapisnack » Mediciner och diagnoser » Diagnoser DSM-IV - personlighetsstörningar

är jag personlighetsstörd?

saltgurkan

Seniormedlem
Joined: Jul 2009
Posts: 58
Jag undrar- har jag bara Asperger syndrom eller är jag även personlighetsstörd?

mina personlighetsproblem

* Har Asperger syndrom(professionellt diagnosticerat)

de som kan förklaras med osjälvständig personlighetsstörning
- Jag har svårt att säga annat än ja till det folk säger.
- Jag kan sällan säga vad jag vill.
- Jag vet sällan vad jag vill.
- Jag kan sällan säga vad jag vill om någon frågar vad jag vill göra om denne inte lämnar några alternativ.
- Jag vågar sällan säga min åsikt av rädsla för hur andra skall reagera.
- Jag vågar sällan uttrycka meningsskiljaktigheter med mina vänner/medarbetare/andra runt om mig eftersom jag inte vill bli ovän/ sjunka i omtyckthet..
- Jag har svårt att säga sanningen eftersom jag är rädd för folks reaktioner.
- Jag ”hänger bara på” vad andra vill/tycker för att slippa reaktioner.
- När jag hade en psykolog vid BUP försökte jag få mina problem att dröja kvar så att jag skulle få gå kvar hos henne. Jag tyckte mycket om henne.
de som eventuellt kan förklaras annorlunda
- Folk måste ofta säga åt mig vad jag skall göra för att jag över huvud taget skall göra något (detta skulle dock kunna förklaras med Asperger syndrom)
- Jag blir lätt klängig med lärare och ungdomsledare, istället för att vara med mina ålderskamrater. Jag blir lärarnas ”vän” och blir ledsen när jag måste skiljas från dem.
- Jag har lätt att få tvångssymptom (svåra episoder av dessa). Eventuellt kan dessa förklaras med att det är lättare att lyda vad mitt huvud ”säger” till mig istället för att behöva fatta egna beslut.
- Jag har lättare att vara religiös när tydliga regler finns, på egen hand blir jag lätt mindre observant.
- Jag behöver regler för vad jag skall göra för att få något uträttat. (kan delvis förklaras med Asperger syndrom)
- Jag vill ständigt ha uppmärksamhet.
- Jag överdriver lätt fysiska/psykiska sjukdomstillstånd för mig själv och andra eftersom jag vill bli uppmärksammad för dem.
- Jag vill inte låta psykiska problem gå över eftersom jag inte vill förlora uppmärksamheten och ”äran” jag får för dem.
- Jag har på sista tiden blivit oerhört tankspridd, har svårt att komma ihåg saker jag skall göra om ingen säger dem åt mig.
de som troligen förklaras annorlunda

·Jag vill ha ära och berömmelse, men när jag får det skäms jag.

·Jag känner, eller snarare inbillar mig, att det jag gjort är överlägset och förtjänar beröm och översvallande recensioner, och blir besviken när dessa uteblir.

·Jag fantiserar om ära och berömmelse.

·Förut hade jag sadistiska drag som innebar att jag ville läsa, skriva och fantisera om människor som led eller plågades (av sjukdom, skador, illamående, psykiska problem). Helt eller delvis borta nu.

·Jag har haft en tendens att alltid vilja att det värsta ”skall” ske, tillexempel att någon skall dö så att det blir ”action” eller så att jag får uppmärksamhet för min sorg och upprördhet över det inträffade. Helt eller delvis borta nu.

·Blir lätt förargad när andra vill något annat än jag vill.

·Vill gärna ha ”sjuka” personlighetsdrag.

·Jag vet inte vilka drag hos mig som är riktiga eller inbillade, gränsen flyter.

·Jag misstänker att jag är mycket manipulativ mot mig själv för att få vara speciell, men jag är inte säker.

·Jag skulle nog bli smått euforisk av en personlighetsstörningsdiagnos, och det är ju inte riktigt normalt.

vad mamma tycker stämmer in på osjälvständig personlighetsstörning i fråga om mig
- Det är mycket som stämmer in.
slutsats

Problemen är många och omfattande och påverkar min personlighet starkt, såvida de inte är inbillade vilket är möjligt. En del av dem kan förklaras med osjälvständig personlighetsstörning. De kan också helt eller delvis förklaras med annan störning och Asperger syndrom. Troligen kan många av problemen bero på just Asperger syndrom.
Skrivet för 1 år sedan #
Danni

Raiting 9
Joined: Okt 2008
Posts: 272

Personlighets störd är du inte.
Låter som du har dålig självkänsla och självförtroende + asperger.
Försök att ta till hjälp med detta får du se om många av dina punkter
försvinner.
För att det ska gå måste du släppa "masken". Jag menar att du vågar
vara dig själv. Så länge du gör vad folk förväntas av dig ju svårare
blir det för dig att må bra.
Lev inte för vad andra ska tycka. Lev för att du ska bli lycklig.
Du måste börja tänka om.

Går du och pratar hos någon om dina problem nu?

Skrivet för 11 månader sedan #
saltgurkan

Seniormedlem
Joined: Jul 2009
Posts: 58

Jag går hos en psykolog.

Skrivet för 11 månader sedan #
Temple

Rating 7
Joined: Aug 2009
Posts: 337

Hej saltgurkan!

Jag tror inte heller att du är personlighetsstörd - dock att du aldrig på riktigt har fått bli sedd och bekräftad bara för att du är du.

Dina "personlighetsproblem" låter som rena överlevnadsstrategier för att få omsorg och bli just sedd. Kanske gör din Aspberger att du upplever att du alltid har behövt överanpassa dig för att bli riktigt accepterad? Och så tillgodoses aldrig behovet av den där villkorslösa kärleken som vi behöver få av våra föräldrar.

Har du växt upp med någon närstående som varit sjuk eller liknande och då fått mycket omsorg och uppmärksamhet som en följd av detta? Så att du hela tiden har fått vänta på din tur?

Jag skulle kunna vända på din fråga: Om din mamma tycker att många av de här personlighetsdragen stämmer in på dig - har hon då den personliga mognad och rätt kompetenser för att vara din föräldrar och vårdhavare? För mig låter det som det lika gärna kan vara så att hon har ett gigantiskt behov av att du är på ett visst sätt för att det passar henne...

Och det i sin tur behöver inte vara hennes fel, det handlar garanterat om ren överlevnad från hennes sida.

Tror inte att någon av er störda, men troligtvis har ni inte riktigt lyckats hitta rätt i ert samspel. Just att du dras så starkt till lärare och ungdomsledare tycker jag talar för detta - du har inte fått det du känner att du behöver.

Jag tycker att du är stark som tar tag i detta!! Hoppas att din psykolog kan hjälpa dig att ta hand om dig själv ordentligt!

Kram.
Livet är här och nu.

Skrivet för 11 månader sedan #
20080825

Seniormedlem
Joined: Aug 2008
Posts: 474

till Saltgurkan:

Du är ju otroligt bra på att analysera och jag tycket det framgår tydligt att du är intresserad av psykologi!

Lycka till med ditt sökande!

Skrivet för 11 månader sedan #
saltgurkan

Seniormedlem
Joined: Jul 2009
Posts: 58

Temple wrote:Hej saltgurkan!

Jag tror inte heller att du är personlighetsstörd - dock att du aldrig på riktigt har fått bli sedd och bekräftad bara för att du är du.

Dina "personlighetsproblem" låter som rena överlevnadsstrategier för att få omsorg och bli just sedd. Kanske gör din Aspberger att du upplever att du alltid har behövt överanpassa dig för att bli riktigt accepterad? Och så tillgodoses aldrig behovet av den där villkorslösa kärleken som vi behöver få av våra föräldrar.

Har du växt upp med någon närstående som varit sjuk eller liknande och då fått mycket omsorg och uppmärksamhet som en följd av detta? Så att du hela tiden har fått vänta på din tur?

Jag skulle kunna vända på din fråga: Om din mamma tycker att många av de här personlighetsdragen stämmer in på dig - har hon då den personliga mognad och rätt kompetenser för att vara din föräldrar och vårdhavare? För mig låter det som det lika gärna kan vara så att hon har ett gigantiskt behov av att du är på ett visst sätt för att det passar henne...

Och det i sin tur behöver inte vara hennes fel, det handlar garanterat om ren överlevnad från hennes sida.

Tror inte att någon av er störda, men troligtvis har ni inte riktigt lyckats hitta rätt i ert samspel. Just att du dras så starkt till lärare och ungdomsledare tycker jag talar för detta - du har inte fått det du känner att du behöver.

Jag tycker att du är stark som tar tag i detta!! Hoppas att din psykolog kan hjälpa dig att ta hand om dig själv ordentligt!

Kram.

När jag var liten tog min bror den mesta uppmärksamheten från mig eftersom han bråkade mycket. Pappa har inte bott med oss sedan jag var knappt två år, och honom har jag ingen fader-dotter relation till utan mer som vän. Mamma är psykiskt sjuk, om än inte så svårt: tvångssyndrom, social fobi och ångest.

Skrivet för 11 månader sedan #
Temple

Rating 7
Joined: Aug 2009
Posts: 337

Jamen kära saltgurkan - då är det väl i ärlighetens namn inte särskilt märkligt att du så frenetiskt, och stundtals på okonventionella sätt, söker bekräftelse av omgivningen?

Finns det NÅGON närstående vuxen som du kan vara till 100% dig själv med? Moster, mormor etc? Min gissning är att om du avsätter tid till att umgås med någon som accepterar dig precis just som du är, så kommer behovet av att ta till extrema fantasier, tankar och handlingar för att få bekräftelse att avta sakta men säkert.

Sedan handlar det ju inte om att du behöver göra om dig helt, men det kanske vore skönt att få lite kontroll över det och kunna kanalisera bekräftelsebehovet dit där det inte gör skada. Eller?

VARM kram!
Livet är här och nu.

Skrivet för 11 månader sedan #
saltgurkan

Seniormedlem
Joined: Jul 2009
Posts: 58

jag har en psykolog jag pratar med. Jag kan knappt prata med människor om nära saker, jag skäms. Jag har någon slags fobi för att prata med folk om nära saker, utom det som är speciellt, det har jag ett behov av att exponera.

Skrivet för 11 månader sedan #
Temple

Rating 7
Joined: Aug 2009
Posts: 337

Jamen det är värdefullt, om du har en psykologkontakt som du känner fungerar bra!

Jag undrar om inte alla människor har ett behov av att vara speciella. Fast behovet varierar i styrka både mellan olika personer och mellan perioder i livet hos en och samma person. Så behovet i sig är absolut inget fult eller onormalt! Hos dig låter det dock som att du själv upplever att behovet växt sig lite för stort och/eller tagit sig uttryck som oroar dig - stämmer det?

En tanke som dök upp hos mig när jag läste ditt svar:

Även om du har din psykolog att prata med tycker jag det är tråkigt att du känner att du skäms om du pratar med andra om sådant som är personligt/privat. Varför ska du behöva skämmas?? Självfallet är det inget "måste" att prata med andra, men det vore ju fint om du kände att du kunde om du skulle behöva en ventil... Jag menar, de flesta andra häver ju ur sig både det ena och det andra för att lätta sitt hjärta.

Har du pratat med din psykolog om ditt behov av att hålla så mycket för dig själv? Kanske hänger det ihop med att du så gärna vill känna dig speciell och därför skäms över det som är mer "vardags-kletigt"? Jag vet naturligtvis inte, det är bara en gissning!

När jag skrev det där om att umgås med någon som accepterar dig precis som du är, tänkte jag på att bara vara där och umgås helt kravfritt. Inte att du måste prata med dem om något särskilt. Skulle det också kännas konstigt eller "skämmigt"?

Detta var vad jag kom att tänka på. Vad känner du att du skulle vilja ha hjälp med här på forumet?

Kramar!
Livet är här och nu.

Skrivet för 11 månader sedan #
Delta

Seniormedlem
Joined: Dec 2009
Posts: 57

Hadde jätte svårt att prata om mina problem till någon ihuvud taget förut, när jag gick till psykolog så satt jag hellre och pratade om någonting annat och ville inte öppna mig i huvudtaget, tills en dag jag bestämde mig för att testa att öppna öpp mig för nån, det var inte lika farligt som jag alltid hadde trott, var faktist riktigt härligt att kunna säga hur det var. Mitt tipps till dig är att testa, och om dom inte förstår så är det inte ditt fel, det är aldrig ditt fel för att du mår som du gör.

//Andreas

Skrivet för 7 månader sedan #