Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Men kära kära MLJ....Nu måste du lämna denne man som enbart går in för att skada dig på olika sätt!! Det smärtsamma förutom att du håller på att dräneras helt är att era barn far så illa av detta! Har själv levt med en man som fungerar som din i mycket...och jag kan säga dig, Han kommer ALDRIG nånsin att bli någon annan än den han är! Och då får du fråga dig...Är det denne man du skall skänka ditt hjärta och din själ?!  Alla praktiskta detaljer löser sig det kan du var säker på! Vad du kanske behöver just nu är något antideppresivt medel för att komma upp ur ditt svarta hål så att du får kraft och styrka igen att gå vidare utan denne man i ditt liv, fråga din psykolog om hjälp med någon medicin som kan hjälpa dig just nu! Inget du behöver ta sedan men just nu kanske du behöver det för att hämta krafter vännen!!! Hoppas innerligt att du kan ta till dig allt stöd du får här inne och påbörja Din resa mot ett lyckligt strakt och givande liv med dina barn!

Varm varm varm Krammmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm

Lägger ned MLJ's huvud i knät och stryker handen ömt över pannan, viskar i örat att inte hennes fel, berättar hur fin hon är, hur älskad hon är av sina barn och andra, vädjar till henne att våga tro på det.....

Tack, snälla!

Önskar så innerligt att någon i min närhet kunde göra så på riktigt! Det är precis vad jag behöver, men nej...

Jag ska vara så stark, som jag alltid varit. Men det är jag inte... jag är inte stark! Jag kan inte själv! Jag behöver stöd och någon som tar hand om mig. Gång efter gång skriker jag; HJÄLP MIG! Ingen hör, ingen lyssnar... Ramlar längre och längre ner i djupet.

Samtidigt säger alla; skärp till dig! Ta ett jobb! Sluta bry dig om att kroppen inte orkar.

Hur då? Undrar jag... Hur? Jag kan inte ens sitta upprätt på en stol...

Tar emot er omtanke med tacksamhet!

Jag har provat både ssri och andra sorten (har glömt vad den heter). Detta utlöste min panikångest samt kaskadkräkningar var femte minut. Det går bara inte! Tyvärr... hade ju varit lite enklare då...

Tycker bara att kvinnojouren är till för dem som är utsatta för våld...

Jag vet definitionen men jag blir så kluven...

Kan inte påstå att han har full koll på mig eller så, eller hindrar mig från att träffa någon. Han hotar mig inte heller.

Det är annat... delad ekonomi tex. Han har så det räcker och blir över, medan jag snålar och gnetar, får säga nej till barnen osv. Sedan blir jag pikad för att han betalar alla fasta räkningar och att jag inte bidrar. Men jag betalar ju! Mat, kläder till barnen, heminredning, utflykter, medicin osv. Tror faktiskt jag betalar mer per år än vad han gör, ändå blir jag pikad och jag vet ju att pengarna inte räcker som de gör!

Kommer hem och undrar varför jag inte gjort det och det (nä, jag har gjort 100 andra saker).

Tycker att jag får ta och göra något, jag gör ju inget (nä, jobbade 35 h vecka+ 2 h restid varje dag+ arbete med hem), lämnade och hämtade barnen på fritids/skola både morgon och em, olika tider. Fixade läkarbesök, tandläkare, hjälper med läxor, kontakt med skolan, handla, laga mat, städa, fixa kläder/sportutrustning. Bjuda hem folk på 3-rätters, städa och handla först, skjutsa barnen till kompisar, läsa in mig på nytt på jobbfronten några timmar varje vecka..., hämta och lämna på fotbollsträningar osv osv. Samtidigt dessa ständiga pikar att här ser för jävligt ut hemma, har du inte tvättat?, nä - nu får vi se till att bjuda hem den och den.... du ringer! (Kan hålla på i oändlighet)

Han jobbade, kom hem och skällde att jag var så lat, och tillbringade all ledig tid i skogen...

Jag pressade mig själv mer och mer för att hinna med, men kände ju att orken tröt... Sedan detta pikande att jag alltid är trött, har ingen sexlust, vill inte bli väckt... Det är något fel på dig! Vilket ledde till att jag försökte hålla mig vaken tills barnen somnat - även fast jag gick upp kl 5 varje dag.

Sedan också dessa gliringar när andra hör. Alla andra tycker nog det är ett roligt skämt, men det är det ju inte...

När jag någon gång tar mod till mig och säger ifrån så lyckas han vända det till att det är jag som är överkänslig och att det är jag som tolkar fel.

Det är kanske så... att det är jag som tolkar allt fel. Det är jag som måste skärpa till mig och inte visa att jag mår dåligt, för det är jobbigt för familjen. Ja det är det, men det är jobbigt för mig också, försöker jag då säga.

Usch, allt är bara en enda stor röra i mitt huvud. Jag är så trött...också denna jäkla ångest som gör att jag inte kan slappna av. Är så totalt slut i hela kroppen och i huvudet att jag blir rädd för mig själv.