Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag vet vad jag borde göra...

Men jag orkar inte! Orkar inte ens stå på benen. Har så ont överallt, i kroppen, huvudet, magen... Full panik hela tiden och känner att det bara går utför. Mina barn... måste orka ta hand om dem. Men jag orkar inte, och får ännu mer panik.

Samtidigt som maken hela tiden pikar mig för allt. Precis allt! Vet att jag inte ska ta åt mig, men... kommer på mig själv att jag tänker minst 100 gånger om dagen att "jag måste... annars blir ***** arg". Får inte jag mig en runda så är det barnen som får det och det vill jag inte, bättre att han tar ut det på mig. Men det kvittar ju hur jag än gör, det är ju alltid 100 andra saker han kan pika mig för...

Jag är så slut...

Kramar om dig länge..länge och ger dig av min kraft...allt kommer att bli fint!!

MLJ... DU är starkt i grunden tyvärr har din styrka tillfälligt brutits ned av den man du lever med men du kommer att bli stark som bara du kan vara igen! Jag föreslår dig att ta kontakt med kvinno jouren där du bor så kan du få fysiskt stöd vännen!!!

Bry dig inteom de som säger att du ska skärpa dig och ta ett jobb! Det är inte prio ett nu!!! de har inte varit där du är nu så inget att bry sig om för de förstår inte hur mycket du än färklarar,spill inte din dyrbara energi som du så väl behöver själv nu på dessa människor! Har du pratat med din psykolog om hjälp via medicin tillfälligt?

Varma låååånga kramar till dig :) *fyller upp din energidepå*

Finns många olika sorter vännen, kan ta ett tag att hitta rätt prata med din psykolog om det!

Kvinnojouren är till för dem som utsätts för både fysisk och PSYKISK misshandel och det är precis vad du är vännen!! Du behöver ett fysiskt stöd och de finns där just på detta sättet. gå in och läs här:

http://www.kvinnofridslinjen.se/om-vald-mot-kvinnor/psykiskt-vald/index.php

Kramar om hårt

Men vännen det du räknar upp går in under psykisk misshandel... Och du behöver inte vara rädd att lämna allt eller ramla ihop för att du tar kontakt med kvinnojouren, utan det är ett sätt att börja nysta upp allt som nu tar all kraft av dig!!

I mina öron av allt det jag har läst om dig så säger jag bara: Han misshandlar dig psykiskt!!!! och därför behöver du få en kontakt nära dig för att få kraft att se det och göra nåt åt din situation!  Din ångest kan juh ha funnits innan du började uppleva din man på detta sätt MEN vilket som så behöver du göra nåt nu åt situationen så att du inte haverar min vän.

Varmar kramar *fyller på din energi*

Hur skulle du önska ditt liv vore, vart skulle du vilja vara i livet just nu? Hur skulle du vilja må och vara? Hur skulle du önska att din partner var?

Försöker skicka styrka till dig att ta dig igenom detta.

Det "hörs" långa vägar att detta är psykisk misshandel.

Hoppas det löser sig,

man blir ledsen när man läser hur du har det och hur du mår.

Ta kontakt med någon du kan prata med, psykolog. Efter regn kommer solsken! kom ihåg det :-)

Kram!

Är du helt säker på att hon är en psykolog? ;)

Ibland kan det vara befogat att fokusera här och nu, och framåt, men det är inte riktigt så psykologer traditionellt brukar jobba, i alla fall inte i början. Har hon sagt vad du ska göra/fokusera på, när du är hos henne? Vad för slags terapimodell använder hon sig av?
Men låter ändå lite konstigt, för du är både hennes klient och kund, att känna dig trygg där, välkommen och att hon väcker nyfikenhet och hopp inom dig är några grundstenar (vanligtvis, finns undantag, som jag inte är så mycket för).

Lätta/medel problem i vardagen är bra saker att ta upp med sina vänner (så länge man balanserar det med en massa med kuligheter in emellan med, hehe). Tunga djupa problem, är inte så nyttigt att ta upp med vänner, eller ens familj (vanligtvis, vet du att de kan lösa dom, så kan det ju vara en god idé), utan det är bland annat sådant en psykolog bör axla, och hjälpa och stötta dig att handskas med.

Har du övervägt att testa en annan psykolog/terapeut? Känner du inget förtroende för henne, det är viktigt, likaså är att hon sätter sig in i din situation och förstår dig bra. Du är helt klart värd en kompetent och inkännande psykolog/terapeut, tycker du inte det?

 @Lenny: Jag skulle önska att jag var mitt vanliga jag, pigg med ork, ångestfri, smärtfri och arbetande. Min partner skulle vilja umgås med mig och familjen och stötta mig istället för att pika mig ständigt. En partner som är förstående, kärleksfull och ömsint och sätter familjen främst.

Låter som sunda och väldigt fina tankar på hur du önskar en partner kan försöka vara. :)
Hur stor chans finns det, tror du, att han din nuvarande partner blir och börjar göra de där sakerna? Och ifall, när skulle han välja att börja göra de sakerna?

Vad för handlingsplan har din psykolog hjälpt dig att få ner på papper, ja för att du ska komma dit då du mår bra, är pigg med ork, fri från ångest och smärta? 

Aha, ja KBT är mer lösningsfokuserat, och "tänk rätt, genom att göra rätt", hemläxor och belöningssystem. Och funkar mycket bra för många människor, men ofta/ibland kan det behövas andra saker med. Om du fick tag på en terapeut/psykolog/psykoterapeut/kurator/coach som arbetar med både KBT, Kognitiv Terapi samt med MI, så kan du får ett "paket" där du både kör KBT-racet (lägga upp struktur, planera i förväg, handskas med rutiner och därmed också utföra dom i den mån du själv vill, utvärdera resultat/konsekvenser med mera), och Kognitiv Terapi som på flera vis är likt KBT, men även tittar på bakgrund, historia i viss utsträckning.
Och MI som då (Motiverande Samtal) då är en empatisk form av terapi, som är fokuserad på, bland annat, att utgå därifrån klienten är, och vill komma, och där coachen/terapeuten är mer aktiv och som delmål att lyfta fram energi och motivation hos klienten.

Så en blandning av de 3 formerna tror jag skulle gagna dig mer än vad enbart KBT kan göra, och om inte annat, iaf få en annan terapeut/psykolog, för hon verkar inte helt stöttande (vilket man kan vara även om man är KBT-terapeut).

Hm, vilka fina och vackra egenskaper ser du hos din kille? Vad tror du ska behöva hända, för att han blir mer kärleksfull, och mindre dömmande och klagande på dig?

Hej MLJ! 

Har för snart ett år sedan tagit mig ur en relation som påminner mycket om din, dock utan barn. 

Det var oerhört svårt att lämna, eftersom jag, liksom du var dränerad på all energi. Jag är normalt pigg och aktiv, men jag förvandlades till en grönsak. Helt förändrad. Det är som om de äter upp en innifrån. Tyvärr kommer du aldrig att bli frisk om du stannar hos honom. 

Han kommer aldrig att inse att han har något fint. Han ser inte dig, hur fin du är och kommer heller aldrig att göra det. Han bara utnyttjar alla runt omkring sig. Så länge du är snäll och vänlig och till lags, står ut med att ta emot hans projektioner och lögner, är du OK. 

Jag blev till slut mycket arg i min relation till min före detta. Bägaren rann över. Kanske var bra för hans barn att se och någonstans fick jag ur mig min ilska mot rätt person, men i relationen till honom så hjälpte det inte alls. 

Det bara ökade anklagelserna mot mig. Jag var störd och på alla vis förskräcklig som tappade besinningen. Men det var skönt för mig ändå att vara arg, det får dig att känna dig starkare. Och för barnen, de kanske kommer att jubla inom sig. 

Din psykolog låter verkligen inte som en psykolog - hon borde anmälas :-(. Låter helt sjukt att påstå att du ska diskutera problem med dina väninnor. Är personligen inte heller en fan av KBT. Gick på KBT ett tag, men den terapeuten var åtminstone vettig och hävde inte ur sig strunt som psykologen du beskriver. Sen tack och lov hittade en bra terapeut - psykodynamisk inriktning.  

Som du, förlorade jag mina vänner på grund av min relation och lyckades inte riktigt återuppta mina gamla. Kom också på att de flesta av mina gamla vänner också i många fall var bra på att dränera mig. 

Men jag har träffat nya vänner nu, som ger mig energi och som jag blir så lycklig tillsammans med. jag lovar, det går och det gör underverk. 

När du väl har uppbådat kraft att lämna honom. Strunta i ekonomi och allt vad det heter. Det kommer att lösa sig. Men du måste få kraft. Behöver inte vara kvinnojouren, men du kan besöka ett nätverk för anhöriga till alkoholister Al-Anon (motsvarighet till AA), där du kanske kan få kraft. Fantastiskt och anonymt. Jag har förstått att din man dricker ganska så häftigt också och det gjorde mannen jag levde med också. Al-Anon gav kraft kan jag säga. 

Men pengar, saker allt det där, bara sådant som kommer att få dig att känna dig svagare. Det löser sig, jag lovar. Du kommer ändå inte att kunna fortsätta att jobba om du ska leva med honom och du kommer att fortsätta att vara beroende av honom. 

När du väl har lämnat kommer du att känna en oerhört befrielse. Sen efter några månader kanske du får en depression, kan känna dig mycket ensam, men då ska du genast behandla depressionen. Ta all hjälp du kan få, så att du får tillbaka kontrollen över ditt liv. 

Har du någon släkting du kan kontakta, något syskon eller förälder som kanske kan hjälpa dig på något sätt?

Försök att känna kraft i dina barn, att uppbåda all ilska du har för att försvara dem och ta er bort från det här. Jag vet att det är svårt. Själv behövde jag hjälp av terapeuten och det tog onekligen ett tag innan jag till slut klarade av att lämna. Byt psykolog omedelbart. 

Några hattiga tankar hit och dit men jag hoppas att något kan ge dig energi. 

Skickar en jättekram med massor av energi till dig. 

Hej igen! 

Verkar inte som om din psykolog verkligen förstår vad du lever i, vilket tyder på att det är någon som är extremt oproffsig. 

Att leva med en person som är som din man, kan ta död på en. Och då menar jag allvar. Han fortsätter att fungera som vanligt, men du blir bara svagare och svagare. han kan givetvis inte hjälpa att han har blivit som han har blivit, men han är som ett svart hål som suger i sig all din energi och det finns ingen botten.

Tyvärr kommer han med allra största säkerhet aldrig att ändra sig. Generad har ju skrivit många bra inlägg om sin bror som verkar ha samma problem. Jag var dessvärre också tvungen att komma till den insikten. Jag ville verkligen inte tro att han var så tom och helt saknade empati. 

Du har ett förhållande med en person som troligen inte kan älska och aldrig har gjort det heller. Du är ensam i förhållandet. Och det gör så ont att komma till den insikten. Man kämpar och kämpar och väntar på att den där känslan av samhörighet och kärlek ska infinna sig, men det gör den aldrig. Min före detta kan överhuvudtaget inte knyta an till en annan människa. Och alla motgångar är bara alla andras fel. 

Jag tyckte att det var bra att läsa lite böcker om narcissister. Det hjälpte mig att förstå bättre. En jämförelse som jag har lärt mig är att den här personen känslomässigt är som ett litet barn, i värsta fall en tvååring. Störningar i den fasen i barnets utveckling, som är en starkt narcissistisk period, kan orsaka jätteproblem. Liksom tvååringen fortsätter denna person att tycka sig ha rättigheter hela livet men inga skyldigheter. Framför allt att alla runt omkring ska ställa upp och ge hundra procent. Problemet är bara att det är en vuxen person. Men det här kanske du redan har läst om. Ja, det är ju bara en mycket förenklad beskrivning. 

Oavsett hur det är, så måste du bli fri från relationen. I slutet av relationen som jag hade började jag till slut att resonera. Jag hade börjat ta lugnande piller för att orka med. Jag ville bara ta livet av mig hela tiden. Alla möjliga symptom, huvudvärk, ryggont, blev lättare sjuk. Orkade ingenting, tyckte ingenting var roligt. Kunde inte jobba. Så under några dagar då han lämnat mig en av alla otaliga gånger. Jag hade legat i sängen i några dagar. Rökt som en borstbindare och petat i mig piller. Då var det något inom mig som började ta form. Processen var igång. Jag såg framför mig att om jag fortsätter i det här så kommer jag till slut att faktiskt ta livet av mig. Om jag inte lyckas med det kommer jag att bli tablettberoende och alkoholist. Och värst av allt jag slutade vara mig själv, började sakta lösas upp. Ville jag verkligen ha det så? 

Så började de här tankarna växa. Det blev mer och mer omöjligt för mig att tänka mig att jag skulle vara kvar. Jag började förstå att jag faktiskt kan bli fri. Till slut sa min terapeut, som varit mycket försiktig med mig och tagit steg för steg, till slut sa hon rätt ut. Men varför ska du vara tillsammans med någon som hatar dig? Det tog skruv, när hon sa det. Och då fick jag mer kraft. 

Men vi har ju alla vår väg mot befrielse. Jag tror att du har börjat på den vägen, men allt kan inte ske med stora steg. Ställ inte så stora krav på dig själv, ta det i små steg. Men jag tror nog att du liksom många av oss som du haft kontakt med om det här, inser att det enda du kan göra är att lämna. Målet är på något sätt klart, sen är det en väg dit också. 

Jag tror också att det är det bästa som du kan göra mot din barn också. 

Kram 

S

Ja, det är ju det tuffa, men det kommer, tids nog ska du se. När du börjar se att inte allt bara är ditt fel, så kanske ilskan kan göra sitt till. 

Du har ju börjat att omvärdera ditt liv och dina barn är inte längre så små. Har du möjlighet att komma bort en stund med barnen på något sätt, t.ex. någon liten minitur bort någonstans, så att du får tid att tänka för dig själv? 

Kanske kan du ge dig ut på promenader, lufta dig, skingra tankarna något. Tänka igenom alla olika alternativ. Du har ju börjat med mediciner och det är alltid en början. Men jag vet det går knappt att tänka när man har det så som du har det. Jag kände det som om det var ett ständigt surr och jag kunde inte få någon klarhet i någonting. 

Försök att vara så snäll mot dig själv som du kan, och samla kraft inför var du nu står. Jag tyckte att det var bra för mig att läsa om andras berättelser, som varit i liknande situationer, läsa om problemet. Det blev på något sätt lättare att sortera ut var jag var i allt det här. Jag som skuldbelagt mig själv så mycket. Men tänk hela tiden att det inte handlar om dig, det handlar om honom. Försök rikta upp tankarna så mycket du kan. 

Du har redan gjort en del arbete av vad jag kan förstå, och jag tror att det till slut kommer till dig jäklar anamman. När du är redo för det så kommer det. Tänk mer att du ska göra dig beredd på en förändring i ditt liv. Och det är läskigt och du kommer att tänka en massa rädslotankar, men sen kommer du se att det inte var så farligt i alla fall. 

Försök att se situationen utifrån. Tänk dig att du tittar på ert liv utifrån och vilka råd du skulle ge till dig själv. Skulle du vilja att någon annan skulle få leva som du nu gör? Vad skulle du säga? 

Glöm inte att du är på väg! Kram S