Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag kan bara av att läsa vad du skriver se att du är en klok, empatisk och kämpande människa. Tycker mig också kunna läsa mellan raderna att du faktiskt vet att han inte behandlar dig rätt i relation och att det är han som har ett problem, inte du. Men förstår också den kränkning du måste känna av honom, men också från andra som går på hans charmiga sätt.

Har du gjort några av testerna på http://www.psykologitest.se/ ?

I en relation krävs att man är två, att det finns kärlek men faktiskt främst respekt. Tycker du han visar dig respekt? Du ställer upp på hans förslag om sex, om du nu skulle säga "vi testat ditt sätt, nu testar vi mitt, där sex är en följd av att varit tillsammans, ägnat tid och vårda vår kärlek?". Skulle han ställa upp?!

Om han inte har en personlighetsstörning, eller är en rejäl skit, så finns det en mikroskopisk chans att han helt enkelt haft det för bra. Vissa växer aldrig upp om det finns andra som passar upp, låter honom ha rätt och få sin vilja igenom. Inte för att jag tror det finns hopp, men om det skulle gå att få förändring så tror jag det handlar om att ta ifrån honom all den makt du har gett honom.

Du kan ju inte ställa till ett uppträde, men om sitter med släktingar eller vänner och han kritiserar dig, res dig, säg "jag accepterar inte att du pratar så till mig bland våra vänner", och gå. Visst finns det risk att han får sympatin på sin sida, "hans hysteriska fru", men kan också vara så att de förstår han gått för långt. Och han skulle garanterat bli snopen.

Samma med sex. Tala bara om att det är ingen ide att han försöker, för för dig är sex mer än rulla runt när gått till sängs, för dig startar sex när ni kommer hem, vid kvällsmålet, vara med barnen tillsammans. Ert liv tillsammans är förspelet, och själva sexakten är en bekräftelse på det. Och om han inte är beredd att i alla fall mötas halvvägs, så blir det inget. Punkt. Inga "ok, ikväll", inga "eftersom du för en gång skull....", du måste visa att du ställer vissa minimikrav på en relation som du inte kompromissar om.

Samma med kritiken av barnen, säg ifrån, att du inte accepterar den tonen.

Som med ett litet barn så krävs det att vara konsekvent, att aldrig hota med saker du inte gör, att om han beter sig illa ta dina saker och åka till en släkting eller vän.Han förstår nog inte om han inte får en känsla av att du faktiskt inte accepterar hans beteende, och det finns risk du lämnar honom.

Jag skulle inte heller skrika tillbaka när han bråkar, inte för att ge honom övertag, utan tvärtom. Förklara att ni är två vuxna, och du pratar med honom när han lugnat ned sig. Och gå. Aldrig delta i hans maktspel.

Kan ju vara helt fel ute, men du ser ju på vad jag skriver att jag knappast tycker du ska försöka ens. Jo, om du verkligen vill och tror det finns något innerst inne i honom som är vackert, älskvärt och respektfullt för dig, så föreslå honom att ni går på familjerådgivning tillsammans. Om han säger blankt nej så har du svaret på vad du ska göra.

Ursäkta om jag läste ut lite väl mycket felaktigheter i det du skrev, jag blev nog lite provocerad av att han ställer krav på "sexuella tjänster" av sin fru utan vilja att ge tillbaka. Jag är verkligen ingen expert, bara min åsikt. Du ska inte behöva ha det som du har det.

Det är inte alls konstigt att du känner som du gör, du upplever dig ju som att du sitter fast i en mycket negativ situation du inte kan kontrollera. Vet inte om du på något plan fortfarande älskar honom, men det är tydligt att han inte "vill dig väl". Och att gå omkring i ett hus och vara beroende av en annan människa som inte vill dig väl, är en plåga.

Jag ser inte hela bilden, men det är troligt att hans sätt medverkat till att du inte heller är den person du vill vara. Bara det är ju en stor sak, att du inte kunnat utvecklas, att dit liv förminskats, att du inte är du.

Du måste ur detta snart. Men eftersom inte superakut om jag förstår dig rätt, så tycker jag du nu ska börja ägna din tid i hemlighet åt att bli specialist på din egen skillsmässa. Skaffa kunskap, vilken rätt har du till del i hus, eventuella pensionsförsäkringar han betalat in till sig själv osv. Vilka konton har han, vilka står i bara hans namn? Hur kommer det fungera med underhåll, försäkringskassan, bostadsförmedlingen, bostadsbidrag osv. Så att när den dagen kommer, han inte kan manipulera dig, få dig att tro det han påstår, du får den del du har rätt till. Skriv ned allt, och spara på säkert ställe (ett sätt att ha en kopia utanför hemmet är att maila dig själv på typ yahoo mail eller hotmail, tappa inte bort lösenordet bara, om du åker ut med huvudet före och inte har tillgång till din dator).

Personligen tycker jag allt är bättre än den situation du är i nu, oavsett om du blir tvungen flytta till en liten lägenhet och du och barnen får det knapert. Men lätt för mig att säga som inte är i den situation du är, så förstår om inte så lätt.

Det är ett problem om olika sexlust, så hans frustration kan vara sann. Men hans resonerande och ovilja att se din sida är helt knäppt tycker jag. Det är inte ditt ansvar att ge honom sex för att han ska vara på "rätt humör", du är ingen maskin, du är en människa han borde älska och respektera. Och även om han mist respekten för dig, så borde han verkligen inte låta det gå ut över barnen.

Så för att besvara din ursprungliga fråga om det är dig det är fel på? Nej MLJ, det är inte dig det är fel på.

Men igen, jag är en människa som ger råd till en annan människa vad jag tycker, hoppas du får svar från fler personer.

Det är lite det jag menar, ingen ide att gå i svarsmål, han kommer ändå inte att förstå. Och givetvis behöver du inte fråga om "lov", att du ens tänker den tanken visar hur mycket han har "degraderat" dig som person.

Jo, hade nog förstått att det var mer än sexet, men tycker det på något sätt just visade hur lite respekt han har. För varför vill han överhuvudtaget ha sex med dig om han tycker du är en idiot? Vad är du för honom egentligen?

Finns inget försvar för den kommentar han kläckte ur sig på föräldramötet.... om han bara visste vilken liten skit han är? Hur "omanligt" hans beteende är? Men jag tror som sagt inte att "göra din röst hörd" mot honom hjälper, handlar mer om vad du ska göra av ditt liv, dina beslut, vem du vill vara.

Sorry, jag är nog på lite dåligt humör idag....

18 år, lååång tid. Var det alltid så här? Fast kanske livet gick för runt med småbarn och annat så du aldrig riktigt tänkte på det?

Tänk på att när levt så länge med någon med sådana drag din man har, så har vissa rädslor och flyktbeteenden säkert cementerats i dig. Tvecka inte att ta kontakt med en terapuet om du vill och har ork, kan vara svårt bryta dina egna mönster, våga tro på ett liv utan honom, hitta dig själv igen. Även om jag ändå på hur du skriver ser att du innerst inne vet att det inte är dig det är fel på, att du mot alla odds aldrig riktigt förlorat ditt eget "jag". Hmm... är du inte en kämpe i alla fall? Men du gör mig förvirrad med det där med 18 år, varför, varför?! ;)

Jo, jag vet ju...

Går ju hos psykolog, men hon är lite knepig (går att läsa under "Vad gör ni hos psykologen". Jag har stålsatt mig själv och försökt ta upp detta med henne, men hon gör som vanligt och börjar prata om annat. Väldigt frustrerande när man uppbådar den lilla kraft man har, och jag är oftast förtvivlad när jag går därifrån. Just nu har vi "uppehåll" för jag tycker att vi kommer ingen vart, och hon vet nog inte riktigt hur hon ska gå vidare.

Känner att alla vänner försvunnit. Jag tror att jag försökt dölja hur illa det är genom att skärma av mig, samt att jag helt enkelt inte orkat ta mig tiden att sitta och fika. Då har jag ju varit tvungen att fixa allt annat först, för annars får man ju X antal sura kommentarer för att man aldrig gör det man ska. Min självkänsla är helt urholkad och jag kan inte hitta något som helst positivt med mig själv i nuläget. Hemskt egentligen, för 15 år sedan var jag en tjej med enorm självkänsla som inte var rädd för någonting och som trivdes bra med den jag var.

Hej.

Vill bara ge en annan vinkling på det hela; barnens.

Min pappa (jag är 42 år nu) var ganska exakt likadan som du beskriver din man. Han kränkte alltid och pratade skit om mamma, ALLTID, inför ALLA...kollegor, vänner släktingar osv, osv. Hon svalde alltid och lät honom hållas. Allt skit skulle upp på bordet om henne, även om oss döttrar, inför andra fast vi var närvarande. Han själv var ju så "charmig" inför vänner och släkt ...och dom svalde med hull och hår att han var en sån fantastisk människa, bjöd alltid på hembränd sprit (spriten flödade kan jag ju säga).Han var en sån där konfliktknarkare hemma, men bara hemma med familjen. Jag och mina systrar tjatade år ut och år in att mamma skulle skilja sig från honom. Det fanns över huvud taget inga varma känslor mellan far/döttrar. Men hon var så nedtryckt i skorna att hon inte klarade av det.

 Vi lärde oss genom hennes exempel att vi inte (eller hon heller) var värda något försvar eller respekt. Följden blev att vi barn vantrivdes hemma. Ett problem som jag sedan för resten av livet drabbas av är att jag lärt mig hantera konflikter likadant som min mamma. Jag blir alldeles tom i huvudet när jag tror att en konflikt närmar sig, saknar förmåga att stå upp för min åsikt, låter mig hunsas och trampas på på jobbet, gör allt för att undvika något som kan bli en konflikt, eller missuppfattning. Vågar aldrig visa någon uppfattning som ligger stick i stäv med någon annans. Genom att mamma aldrig stod upp  för sig själv gav hon mig inget bra exempel på hur man står upp för sig själv, hur man bibehåller sin självrespekt och respektera sig själv framför allt. Genom att du undviker konflikter inför barnen med din man ställer du till med större skada än nytta skulle jag påstå. Eftersom jag vuxit upp med en far med denna problematik ser jag det ur barnens synvinkel. Det är jätteviktigt att du lär dina barn att det är ok att försvara sig, ge dom bra exempel på hur man visar självrespekt. Jag har ännu inte som vuxen lärt mig hur man gör...det gav mig skador för livet.

Tänk vilken makt du har över dina barns välbefinnande!!! Genom att ta ansvar för ditt eget välbefinnande visar du dina barn exempel på hur dom själva kan göra ute i världen, i skolan, som vuxna inför en egen  partner. Så genom att leva med denna man ställer du till skada för dina barn. Kanske låter hårt, men jag talar av egen erfarenhet. Skilj dig! Det blir aldrig bättre. Din ångest blir bara värre och riskerar utvecklas till en depression, det hjälper inte dina barn. Ta ansvar för ditt eget välbefinnande och dina barns. Risken är att dom kopierar din självkänsla och får en dålig start i sina liv.

Jo jag vet ju allt detta och egentligen känner jag att det är det rätta, men jag vet inte hur det ska gå till.

Är så fruktansvärt dålig, är såååå trött att jag inte kan stå på benen, och ändå kan jag inte sova. Jobba är inte att tänka på och jag kan knappt ta hand om mig själv bara. Hur ska jag då kunna fixa och flytta, då står jag helt ensam med ansvaret för barnen! Känner att jag inte klarar detta varken orkesmässigt eller ekonomiskt, vilket ger mig en fruktansvärd ångest. Tänker ibland att det hade varit "lättare" med fysisk misshandel, för den är påtagbar och då får man hjälp från olika instanser, såväl mentalt som ekonomiskt stöd. Med psykisk misshandel (ja, jag tycker faktiskt att det är det) har man ju inget att ta på sådär, allt kan ju bortförklaras med "det var ett skämt", "du är för känslig", "äh, du bara överreagerar"...

Jag har mest dåligt samvete för barnen. Min egen far är precis likadan (jag tänker ofta att jag gift mig med min pappa...), min mamma hade dock styrkan att skilja sig - men han är ju likadan ändå!

Hej.

Du kan ju prata med vänner som gått igenom en skilsmässa och fråga hur det går till. Titta på bostadsbolagens hemsidor och ställa dig i kö för en lägenhet. Läsa på socialstyrelsens hemsida vilken typ av hjälp du skulle kunna få av dom. Svårt att veta vilken ände  man ska börja i, men jag tror att bara du bestämmer dig och börjar göra upp en plan för hur det hela ska gå till, så tror jag att du kommer må mycket bättre. Ta reda på fakta om allt du behöver veta inför en skilsmässa, ta fram all information. Kanske ringa till nån gratisjurist (det kan jurister ställa upp på tex frågor i 10 minuter gratis) och ställa frågor för att räta ut allt du behöver veta. Om du är dålig och väldigt trött kan du ringa till din kommun och fråga om du kan få tala med en familjestödjare. Där kan du få mycket hjälp.  När du är trött kan du bestämma dig för att åtminstone ringa ett samtal i den riktningen den dagen. När du gjort det kommer du vara så nöjd att du kommer må lite bättre. Kanske kan ringa ett samtal till...tex kommunens tamiljestödjare... Hoppas du kan få kraft att ta tag i din situation, när du väl gjort det kommer du säkert må bättre. Önskar dig lycka till. Kram.

Hej vännen,

ville bara säga att jag känner igen mig i dina känslor och jag måste också kämpa med att tro på mig själv och att jag har rätt, det ÄR svårt. Jag håller på att försöka ta mig ur mitt förhållande nu och handen på hjärtat är det jättejobbigt ibland men de gånger som man når en liten bit av framgång så får man en otrolig energi och livslust vilket gör att man orkar ta nästa steg!

Jag tror också att du måste försöka ta all den hjälp du kan, när jag sa hur jag kände för första gången till en vän var det en otrolig lättnad att få bekräftelse på att det är han som har problem, inte jag! Det gav mig styrka att prata med en till kompis, sedan min mamma och under tiden började jag klura på utvägar.. Jag är väl ganska mycket mitt uppe i det nu men jag ser ljuset i tunneln och det ger mig hopp.

Din man verkar inte vara någon trevlig människa och jag tror också att din energibrist beror på att han stjäl din energi, om du känner att det finns någonstans som du orkar börja - gör det! Jag tror på dig!

Kram!

Tack för tipset Peach!

Jo, jag saknar verkligen en vän att prata med. Har funderat på detta ofta den sista tiden. Facebook har jag tagit till som knep, men det stannar vid det.

Vem jag än försöker få bättre kontakt med så har de redan någon (ni vet ju det där med kvinnor och max en bra kompis). Alla har någon sådan, utom jag. Tro mig, jag har verkligen försökt (även innan) men responsen är i princip obefintlig. Varför vet jag faktiskt inte. Jag är snäll, trevlig, omtänksam och en jättebra lyssnare. Ändå så lyckas jag inte, och det finns gränser för hur mycket man vill tränga sig på. Jag har alltid haft det så, har haft många vänner men ingen sådär nära som man kan prata om allt med. Konstigt egentligen... vet faktiskt inte varför! Det är ju inte lättare precis när man är vuxen, det blir så mycket svårare att "hitta någon".

Jag mår så jättedåligt. Igår bröt jag ihop igen och satt och grät hejdlöst i flera timmar. Är så rädd att det är som min psykolog säger, att jag aldrig kommer att bli av med detta. Så här kan jag inte leva! Jag måste hitta orken att vända all den här ångesten till energi, så att jag får kraft nog att förändra mitt liv till det bättre. Jag vill inte bara bli sämre och sämre hela tiden! Förståelsen och empatin från maken är lika med noll. Han kom hem när jag satt och grät och sade bara "mår du inte bra idag? Nejhej. Jag ska fika. Ska du ha kaffe?" Sen lämnade han rummet igen.

Jag vet ju att andra människor inte kan få mig att må bättre, att det är ett arbete jag själv måste göra. Men ändå... personen som ska stå mig närmast borde jag väl ändå få lov att luta mig mot när det stormar? Jag har ingen alls att luta mig mot, är så ensam i all denna kaos och det gör mig skräckslagen. Varför kan inte jag få lite hjälp? Är jag inte värd det stöd som andra har? Antagligen inte... Nej, det är som vanligt - jag måste vara duktig och stark och göra på rätt sätt. Ensam!

Kan säga att min psykolog har faktiskt "skärpt sig" och kan mer lyssna nu, jag har dock jättesvårt att få ur mig allt det jobbiga och jag skulle nog behöva att hon drar det ur mig...

Mannen däremot... har haft ännu en sömnlös natt...

Han var iväg igår hela dagen och jag tog krafter jag inte hade, tog med båda barnen och körde och köpte de sista julklapparna (så han inte skulle ha det att gnälla på i alla fall...) Lagade mat som tog tid, helt slut och svimfärdig, men vad gör man inte för att slippa att höra hur lat man är som inte orkar annat än att köpa färdigt?

Iaf kom han hem 5 min innan maten var klar, ungefär vid 18-tiden. Fick mig en släng för några veckor sedan att jag kunde ialla fall låtsas vara glad, så det gör jag... Frågade hur dagen varit och så, berättade att vi hade köpt de sista klapparna men att det strulat till sig lite. Märkte att hans humör inte var på topp precis, men jag kämpade vidare.

Tog ett halvt glas vin till maten (det händer ca varannan månad ungefär) och blev såklart jättetrött. Satte mig brevid honom i soffan och lutade mig lite mot honom. Då får jag kommentaren "nej, inte nu -barnen är ju vakna" (något jag brukar säga när han tycker vi kan ha sex fastän en 15-åring och en 10-åring sitter i rummet brevid...

Jag blev både arg och ledsen och gick därifrån, gick in i sovrummet och läste istället, kämpade mot tårarna och ångesten. Efter ett tag kommer han, skitsur för att jag gått iväg och undrar varför jag blev sur. Skit i det, tyckte jag då (det är ju inte lönt att förklara, allt är ju mitt fel ändå) och då får jag en syrlig kommentar att jag överreagerar alltid, att det var ett skämt. Ja, ja tyckte jag. Efter någon minut kommer han tillbaks och slänger ur sig att "ja, jag skiter i det".

Såklart kom ju ångesten som ett brev på posten och jag fick stänga in mig på toa och gråta. Samtidigt blir jag arg på mig själv för att jag reagerar så, innerst inne vet jag ju att jag inte gjort något fel - förutom att söka lite närhet då. Är det så fel? Gick och lade mig tidigt och hade såklart jättesvårt för att somna, vaknade flera gånger i natt och gick upp vid 5 i morse. Äldste sonen skulle spela fotboll tidigt idag och jag sitter hemma med min ångest. Är jättetrött och ont i huvudet har jag. Ångesten sliter i mig; jag är ledsen för att jag får skulden när det är han som är elak, ledsen för att jag inte kan följa med och titta på sonen, ledsen för att jag har ångest, ledsen för att jag mår så dåligt... Det är ju han som skapar min ångest och så är det jag som får skulden!

Blir så ledsen också för att jag börjar faktiskt göra lite framsteg och har under senaste veckorna lyckats vara riktigt lugn korta perioder och har känt ibland att jag börjar komma på rätt väg. Så gör han så här och bara trycker ner mig i skorna riktigt ordentligt. Varför???

Jag har läst här, men tycker det är svårt att skriva. Jag blir så oerhört frustrerad över hur du hela tiden gör våld på dig själv! Han kommer aldrig att ändra på sig! Den enda du kan förändra är dig själv! Du vet ju innerst inne att det här inte är rätt, du är inte värd att behandlas så här, det vet jag att du vet! *kramar det allra hårdaste jag kan*

Jamen det är ju just det, jag ser henne, jag ser dig! Du finns där! Jag hör dig och vet att du kan! JAG tror dig om storverk, det är du som inte tror! *kramar hårt igen*

Kraften är jag övertygad om att du har i dig,,,men så länge du tillåter honom attt dränera dig på energi, kommer du att förbli kraftlös! Jag vet hur det det är när jag tvingats att träffa min bror. Ett möte med honom, berövar mig på över en veckas energi. Det är likadant för min syster. Människor som är såna beter sig så, de gör det så länge de tillåts att göra det. Det gör det för att de kan. Sluta tillåta honom det! Bara du har makten att förändra det!

Så länge du blir kvar i denna relation, kommer du att fortsätta må skit. Jag är ingen expert utan jag skriver bara vad jag tror utifrån hur du har beskrivit din situation. Du kan inte fortsätta att göra våld på dig själv såhär, du formligen dödar ditt jag. Men allt det här vet du! Praktiska problem, går alltid att lösa. Det kan kännas oöverstigligt, men om du tar beslut och sen delar upp det i smådelar, lovar jag att det är genomförbart! Har du nån att anförtro dig åt, någon förtrogen? *kramar ömt*

*kramar ömt och länge samtidigt som jag blåser all kraft jag kan* Jag vet att du kan, du är en intelligent och klarsynt tjej, det lyser igenom i dina texter. Arbetsgången är tanke-beslut-handling. På tanken har du varit ett tag nu, det är upp till dig. Ingen annan kan ändra ditt liv åt dig. Men jag är gärna din vän och går bredvid dig på vägen, kan även hålla din hand om du vill, men jobbet måste du göra själv. Ge folk omkring dig en chans! Något får mig att ana att du inte gör det, men jag är ingen expert och ju ha helt fel.

Snälla snälla du!

Det gör jätteont i mig att läsa tråden! Det kan inte vara så hopplöst som du ser det! Är du arbetslös och vill separera, då måste du ha rätt till socjalbidrag. Fråga familjerätten och socjaltjänstrådgivnigen i din kommun. Kontakta kvinnojouren! Jag tror inte heller att du är helt ensam! Genom att inte tala om för andra hur du har det och känner, låter du dem ta över din mans syn på dig!... Tillåt inte det!...

Dina föräldrar då?... Kan du inte bo hos dem ett tag innan du återfår krafter?...

Och du är inte ensam om att försörja era barn! Din man är skyldig dem underhåll och än en gång: FRÅGA OM FÖRSÖRJNINGSSTÖD I DIN KOMMUN! Och låt inte honom övertyga dig att du är hjälplös utan honom!...

Jag tänker på dig!

Joakoni