Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Vet inte varför jag skriver här, jag har borderline jag med. Jag slipper mediciner eftersom att jag kan ordna egen örtmedicin. Men jag har sån tomhets känsla, inre ensamhet, sån inre själslig smärta att ingen medicin hjälper. Jag försöker måla mycket, och öva mig på tecknandet. Men nånstans så är det som om allt ändå är meningslöst, kanske är det som är det sjuka i mig, att jag inte pallar med trycket, nå fram till mina mål. Det är som jag redan är övertygad om att jag kommer att misslyckas, så varför ens försöka. Ofta tycker jag livet är pest, utan mening. Är så tom inombords. När jag läser om något som berör mig djupt blir jag rasande, så förbannad att jag skulle kunna slå ner någon, exempelvis djurplågare, kattmördaren i lerum, pedofiler, våldtäktsmän, eller andra vidriga kräk typ som för dumpar avfall, olja i havet förstör naturen.

Mitt problem tycks även vara att andra inte förstår mig, dock har jag inga problem med att förstå andra. Jag är alltid för mycket, för arg, för ledsen för glad, passar aldrig in någonstans. Det känns som om denna diagnos är som en dödsdom ibland folk tittar snett på en beter sig annorlunda när de vet om det. Det är som om jag inte tas på allvar alltid heller av vården, jag är ju den tokiga, den man inte behöver bry sig om.

Jag kan inte bo med andra eller ens umgås dygnet runt med folk, får inte luft känns det som. Sen är det att aldrig är accepterad någonstans. Är så annorlunda. När jag i skolan så söp jag mycket för att döva ångesten smärtan över att aldrig vara accepterad, älskad. Känslan av att vara så annorlunda, så tom inombords. inre själslig smärta och sorg är och var outhärdlig. Jag hade gärna tagit all möjliga mediciner om inte anna för att slippa känna något. Men med kronisk lever inflammation(smittar inte) är det ingen läkare som skriver ut något.

Jag betvivlar att mitt liv någonsin kommer att bli bra, min första psykolog sa till mig att eftersom att jag har denna diagnos blir jag aldrig bättre, kommer aldrig kunna ha ett normalt liv, jobba, få någon framgång. Tyvärr så verkar det som om den satmaran har rätt. Så känns det varje gång jag misslyckas med något och det gör jag ofta.

Tack för ditt svar, det värmde. Jag räknas som relativt frisk borderline, men är nog sjukare än vad andra tror. Nånstans så har alla gamla känslor upplever kommit fram i ljuset efter att jag ansågs vara frisk förklarad. Men det var bara för att jag mådde så skit inte käftade emot psykologen en annan än den jag nämde i förra inlägget. Så då tänkte jag att jag nog aldrig varit riktigt sjuk. Att inte käfta emot psykologen ansågs vara friskt, galet.

Men visst de flesta kriterierna stämmer in på mig. Dock är jag medveten om det så jag undviker svartvitt tänkade och brusa upp. Men svårt är det. Mina traumatiska upplevelser haft störst del i hur jag är och har varit. Jag köper inte sånt som att det bara är sjukdom, utan det är främst all misshandel, mobbing våltäkten, kränkingar jag fått som är felet. Visst jag är nog mer hämdlysten än andra och är mera skör och känslig, så visst är jag skadad men hoppas på att må bättre en dag. Jag har märkt att mitt störta problem kan med människor, typ att de ofta är så falska snackar skit om mig som på förra arbetsplatserna, och mina grannarmen säger givetvis inget rakt ut till mig. Har urusla referenser det är som om folk helt enkelt avskyr mig, underbart att prata med några vettiga människor som på detta forum.

Jag går på kbt hos en psykolog och utövar meditation och yoga. Det går hyfsat. Jag vet att jag haft tur, som sluppit behandlingshem, sjukhus, mediciner. Men det är nog min brist på tillit att jag inte tror vård personal om gått och därför aldrig berättat mina innersta känslor eller om mina självmordsförsök för någon förrän förra året. Typ utan det har varit mest andra problem som det jag varit utsatt för. Ofta har jag aldrig upplevt att vårdpersonal brytt sig om mig som person utan bara sett mig som besvär så tills jag kraschade blev sjuk fick nervsammanbrott höll jag mig undan från allt vad sjukhus, terapi, psykologer, kuratorer hette. Men var alltid rädd att någon skulle se igenom min bluff, sen den jag verkligen är.

Nu är alla murar rämmade, alla kan se vilken dåre jag är. Hmm jag måste verkligen sluta tala om mig själv som galen skulle aldrig kalla någon annan det. Visst har du rätt i att jag lyckas med en del, hoppas kunna få ett jobb snart. Kunna resa, ställa ut min konst, handla saker, osv. Någonstans så är jag rädd för bli mer sjuk bli inlagd. Eller aldrig någonsin lyckas mer med något. Tänk om min lott är att endast lida se andra lyckas, uppleva saker. Men jag ska leva i skuggan förvägras allt det goda i livet.

Jag vet att det låter som om jag är väldigt missunnsam men det är jag, jag anser bara inte att jag ska behöva avstå från lycka, glädje, framgång. Se andra lyckas men aldrig få något själv, det är väldigt orättvist. Är så trött på att acceptera detta.

Tack återigen för ditt stöd

shorty1982 wrote:Jag har också diagnoserats med borderline. Det var verkligen en chock, men när jag läste om det så insåg jag att det ju var jag i ett nötskal. Precis som du känner jag de där tomhetskänslorna och inre ensamheten. Och det är skitjobbigt, så jag förstår att du mår dåligt.

Jag förstår dessutom att du mår ännu sämre av att höra en sådan sak av din psykolog, men en sak ska du veta: Hon har inte rätt! Jag vet inte om man blir "botad" från borderline, men man kan absolut få diagnosen avskriven, och egentligen spelar det ju ingen roll vad det står på pappret. Grejen är att du VISST kan bli bättre, må bra, lyckas med saker (vilket jag är övertygad om att du redan gör, men att din känsla säger dig annorlunda, och vi litar ofta på våra känslor även om de inte är ett dugg befogade), få jobb och allt det där.

Mycket handlar om rätt behandling. Dialektisk beteendeterapi sägs vara väldigt framgångsrikt för patienter med borderline. Har du hört talas om det något? Går du hos någon nu och får prata. Om du inte gör det tycker jag att det skulle vara steg ett hos dig. inte hos den psykologen som säger att du inte kan bli bättre, utan någon annan, som kan stötta och hjälpa dig, och få dig att inse det fantastiska värde du har.

Skriv och berätta hur det går. Lycka till. Du är värd att må bra!

Okej. Om du ser på hur din situation var då, när du gick i terapin när du inte käftade emot, tycker du att det är jättekonstigt att de såg dig som "relativt frisk", när du undvek att berätta hur det egentligen var. De kan ofta en hel del, men de är inte tankeläsare. Nu menar jag inte att det är du som gjort att det inte funkat, absolut inte, utan mer att det är svårt för dig att kunna få och ta emot hjälp när du inte får den hjälp du egentligen behöver. Förstår du vad jag menar. Till exmpel: om någon har svinont i magen och inte kan stå rakt går till doktorn och säger att han/hon har ont, men berättar inte var kan de ju vara svårt att hjälpa dem.

Jag tror inte heller att det "bara" är sjukdom, utan att det krävs saker som utlöser det. Och det är inte konstigt att du har problem med människor. Det är ju människor som gjort dig illa, mobbat och våldtagit. Det är helt befogat att du är misstänksam och har svårt att lita på människor. På vilket sätt blir det problem? Alltså, vad ger dig dåliga referenser och varför snackar kollegorna bakom din rygg? Har du hört det, eller tror du bara att så är fallet? Jag tvivlar inte på dig, försöker bara få reda på lite mer.

Hur känner du för den terapeuten du har nu? Kan du prata med honom/henne? Det kommer att krävas en hel del från din sida för att komma någonvart med ditt mående, men kan det inte vara värt det om du sedan får må bättre? Tyvärr finns det många rötägg inom vården, men det finns också många underbara människor, tyvärr låter det som du råkat ut för den första kategorin. Personligen tror jag också att eftersom man har så låga tankar om sig själv tror man automatiskt att alla andra har det också, vilket ofta är helt galet tänkt. Så försök att inte tro att alla ser på dig som galen.

Tro mig, det är inte din lott i livet att stå vid sidan och se på alla andra lyckliga människor. MEN, du måste ta steget in i mitten själv. Du måste försöka att våga släppa lite på all kontroll inför vårdpersonal och låta dig bli hjälpt. Du är värd en massa, du är inte galen, och du har rätt: att kalla dig själv galen får dig själv till slut att tro på det. Även om man säger negativa saker till sig själv, om så bara på skoj, så tar orden fäste utan att man märker det. Försök klappa dig själv på axeln, var schysst mot dig själv. Du förtjänar det!

Lycka till!

Tove wrote:Tack för ditt svar, det värmde. Jag räknas som relativt frisk borderline, men är nog sjukare än vad andra tror. Nånstans så har alla gamla känslor upplever kommit fram i ljuset efter att jag ansågs vara frisk förklarad. Men det var bara för att jag mådde så skit inte käftade emot psykologen en annan än den jag nämde i förra inlägget. Så då tänkte jag att jag nog aldrig varit riktigt sjuk. Att inte käfta emot psykologen ansågs vara friskt, galet.

Men visst de flesta kriterierna stämmer in på mig. Dock är jag medveten om det så jag undviker svartvitt tänkade och brusa upp. Men svårt är det. Mina traumatiska upplevelser haft störst del i hur jag är och har varit. Jag köper inte sånt som att det bara är sjukdom, utan det är främst all misshandel, mobbing våltäkten, kränkingar jag fått som är felet. Visst jag är nog mer hämdlysten än andra och är mera skör och känslig, så visst är jag skadad men hoppas på att må bättre en dag. Jag har märkt att mitt störta problem kan med människor, typ att de ofta är så falska snackar skit om mig som på förra arbetsplatserna, och mina grannarmen säger givetvis inget rakt ut till mig. Har urusla referenser det är som om folk helt enkelt avskyr mig, underbart att prata med några vettiga människor som på detta forum.

Jag går på kbt hos en psykolog och utövar meditation och yoga. Det går hyfsat. Jag vet att jag haft tur, som sluppit behandlingshem, sjukhus, mediciner. Men det är nog min brist på tillit att jag inte tror vård personal om gått och därför aldrig berättat mina innersta känslor eller om mina självmordsförsök för någon förrän förra året. Typ utan det har varit mest andra problem som det jag varit utsatt för. Ofta har jag aldrig upplevt att vårdpersonal brytt sig om mig som person utan bara sett mig som besvär så tills jag kraschade blev sjuk fick nervsammanbrott höll jag mig undan från allt vad sjukhus, terapi, psykologer, kuratorer hette. Men var alltid rädd att någon skulle se igenom min bluff, sen den jag verkligen är.

Nu är alla murar rämmade, alla kan se vilken dåre jag är. Hmm jag måste verkligen sluta tala om mig själv som galen skulle aldrig kalla någon annan det. Visst har du rätt i att jag lyckas med en del, hoppas kunna få ett jobb snart. Kunna resa, ställa ut min konst, handla saker, osv. Någonstans så är jag rädd för bli mer sjuk bli inlagd. Eller aldrig någonsin lyckas mer med något. Tänk om min lott är att endast lida se andra lyckas, uppleva saker. Men jag ska leva i skuggan förvägras allt det goda i livet.

Jag vet att det låter som om jag är väldigt missunnsam men det är jag, jag anser bara inte att jag ska behöva avstå från lycka, glädje, framgång. Se andra lyckas men aldrig få något själv, det är väldigt orättvist. Är så trött på att acceptera detta.

Tack återigen för ditt stöd

Okej! Då förstår jag lite bättre, och måste inleda med att beklaga. Det låter som du råkat på ett riktigt stolpskott till psykolog. Jag förstår att du mått skit av saker hon sagt till dig och att du känt dig modfälld. Men du, hon hade inte rätt, och har det fortfarande inte. Du skriver att du gjort dina tabbar, grattis, då är det gjort, och du behöver inte göra dem igen.

Du berättar att du sagt allt till din nuvarande psykolog, och att det känns bra. Kalas ju! Jättebra! Jag kan också känna ibland att min psykolog tar lite lätt på saker, men precis som du tror jag att det behövs. Vi behöver inse att livet inte bara är misär och motgång, och att vår personlighet inte speglas av allt det jobbiga. Med andra ord tar hon dig säkert på allvar, men låter bli att visa hur upprörd hon blir över vissa saker.

Det är synd med att du råkat ut för sådana arbetsplatser och kollegor. Det är ALDRIG rätt att gå och snacka skit om någon bakom dess rygg, men tyvärr sker det nog på de flesta ställen. Hade de någon grund för sina ord? Jag gissar att du missat ett "inte" i din mening om martyr och ständigt offer. För den som ständigt utger sig att vara ett offer blir ofta det, och det ger ofta upphov till kollegor som blir trötta på denna martyrskap och inte vet hur de ska hantera den.

Jag hoppas att det vänder för dig snart gällande jobb. Det är en sådan stor grej som gör att man mår så mycket sämre än man egentligen behöver.

Lycka till!

Tove wrote:Tack för alla uppmuntrande ord.

Jag var nog lite oklar jag blev diagnostiserad som borderline för 12 år sedan. Trots att jag inte delade med mig av mitt innersta. utan fokuserade främst på mina trauman. Kunde väl vara lite uppkäftig ibland, hade annu inte blivit en bra psyk patient en viljelös slav som de ville skapa mig till. Så uppfattade jag det ok ok något överdrivet. Dvs de på psykmottagningen visste inget om mitt självskadande, att jag ofta försökte ta livet av mig. Dock upplevde jag alltid att de ansåg att jag var tokig. det var helt utan medkänsla där på psyk, mot mig åtminstone. Dock gjorde jag dundertabbar där som att säga jag ville dö jämt, berättade om mina drömmar, önskan om att kunna jobba, må bra. Med alla former hopp, livsglädje drömmar mål i livet som jag visade upp, blev snabbt krossade av den elaka psykologen. Jag minns hennes grymma ord än idag. Det är som det är sanningen om mitt liv, jag vill inte att det ska vara så. Så jag jobbar med att förändra det.

Jag har tömt ut all berättat allt för terapeuten jag har nu. Känns faktiskt bra. Hon är lika vänlig och förstående mot mig nu som innan. Dock tycker jag iband att hon tar lite för lätt på allt. Men det kan behöva med mig som är väldigt negativ, jag gillar att jag får läxor en känsla över kontroll över mitt liv.

Jag ska vara mera snäll med mig själv. Inte se mig som galen, Jag är inte galen eller störd på något sätt. Jag har en del problem men det är med andra. Jag tror att mina referenser är dåliga för att inte får något jobb. Och mina tidigare kollegor snackar skit om mig vet eftersom att jag har hört det av andra, de blev alldeles tysta när jag kom in i rummet. Det viskades tisslades tasslades jämt där. Kände mig ständigt uttittad, bevakad som om de bedömde allt jag gjorde och sa.

Det gav stället en väldigt negativ atmosfär, det var fler än jag som det snackades skit om där. Detta har hänt mig på flera arbetsplatser. Allt kan inte vara mitt fel, en del måste ligga i andra människors brist på empati, förståelse för andra. Jag pratar ytterst sällan om mina problem med andra och aldrig på jobb. Jag försöker utmåla mig själv som en martyr eller ett ständigt offer. Utan det är mer att jag berättar om vad som hänt mig, trevligt att göra när någon är intresserad av att lyssna.

Mycket i ditt liv har varit jättejobbigt, så det är inte underligt att du känner som du gör. Men du verkar ändå ha kommit en bra bit på vägen gällande ickedömande och försöka komma ur svartvitt tänkande. Jag har kört med samma resonemang som du länge, att hellre själv än riskera att bli sårad, och absolut inte kramad. Vad är det som får folk att dömma dig tror du?

Du är inte alls född att stå utanför, men tyvärr tror jag inte du kan stå och vänta på att livet ska bli bättre och att flashbacksen ska försvinna. Jag tror du måste jobba väldigt aktivt med det istället. Söka jobb aktivt, bearbeta dina flashbacks, ja, du förstår vad jag menar.
Och det verkar som du har en hel del styrka, så jag är övertygad om att du klarar det om du bestämmer dig!

Tove wrote:Tack för ditt stöd och din uppmuntran. Absolut, jag håller med dig. Jag glömde inte i meningen om offer och martyr. Jag har utmålat mig som offer/martyr förr, men det var länge sedan och det berodde på att blev mobbad, min pappa misshandlade mig och det fick mig att tro att jag förtjänade sådan behandling. Att livet skulle vara så, sen upptäckte jag att de flesta människor inte blir mpbbade, misshandlade och bestämde mig för att detta kan inte vara rätt, gjorde uppror fick mera stryk. Upplevde att alla människor var emot mig. Så fortsatte det i flera år sedan blev jag våldtagen, på arbetsplatser och skolor andra sociala sammanhang var jag alltid outsidern, den ingen ville umgås med, den man kunde utnyttja. Så någonstans gjorde det jag inte litar på folk inte gillar fysisk beröring mer än kramar om det är någon jag tyckker om. Jag tycks inte ha samma behov av att umgås med andra människor som de flesta har. För om jag ska bli sårad kränkt är jag hellre själv. Det inte det att jag dömer andra på förhand, utan jag ger alla en chans. Jag tar bara inte skit, jag undviker svartvitt tänkade. Det är som om folk har väldigt lätt att döma mig, se mig som galen dålig.

Jag är väl bara den borne outsidern, den ingen vill vara med. Det är ok, jag har konsten, katterna. de få kompisar jag har kvar. Jag hoppas att det ska vända snart. Att mitt liv ska bli bättre. Att jag ska kunna få ett jobb jag trivas med, att jag ska få någon framgång i konsten. Och att min ångest panikattacker flash backs försvinner.

Hihi, ja, jag gör mig bra som soffa (couch), men jag antar att du menade coach
Bra det med en dag i taget. Det är jätteviktigt tror jag. Annars hopar sig allt och blir övermänskligt. Självklart ska du fortsätta kämpa, och givetvis orkar du. Jag är säker.
Okej, men om du släpper garden lite angående de i din närhet? Du ser inte att de umgås med dig för att de tycker om dig? Har du många nära vänner som du känner att du kan lita på?
Göra saker man trivs med och tycker om är nog också en jätteviktig del för att orka fortsätta kämpa. Yoga och meditation är ju dessutom super för din kroppsuppfattning och ett inre lugn.

Känner du att du är avvikande i samhället? tror du dina vänner ser dig som avvikande?
Hoppas det inte blir för mycket frågor.
Ta hand om dig!

Tove wrote:Tack för all din uppmuntran du borde bli en couch eller något, du är duktig på det att uppmuntra andra. Jo jag jobbar på det med flashbacksen skriver mycket, undviker att det och ångesten ska ta mer plats i mitt liv, men det är lättare sagt än gjort. Men en dag i sänder. Visst har jag en del styrka men den är nere för tillfället, men det ska nog gå vägen, får väl fortsätta att kämpa. Angående relationer med andra, träffa andra så gör jag vad jag kan men jag klänger inte, jag tigger inte om andras vänskap, utan vill de inte vara med mig slipper de. Däremot utgår jag inte från att folk bryr sig om mig vill mig väl, utan det är som om jag tror att de flesta bara vill ta det vill ha. Utnyttja mig. Dock försökler jag hålla det neutralt inte låta några farhågor ta över men visst de dagar man mår som sämst är livet verkligen nattsvart. Men jag tror att om fortsätter med yoga och meditation och måla att det blir mycket bättre och mitt liv mera balanserat.

Anledningen till att jag tror att folk dömer mig är för att del är det är ytterst få som stöttar mig, dels vill folk inte umgås med mig. Utan detta samhälle är så kallt, så grymt. inte mycket till empati för de som är avikande. Annorlunda som har problem, vi som kallas för svaga, dåliga för att man inte klarar av att prestera så mycket som det förväntas.

Freak är ett hårt uttryck tycker jag. Du har intressen som inte är så vanliga kanske, men det gör dig inte till ett freak. Jag tycker du visar mycket medkänsla och empati då du engagerar dig så i djur och natur, och där tycker jag som du att det inte finns så mkt kompromisser. Djurplågeri o miljöförstöring är aldrig okej. Nu vet jag inte vart du bor, men på de flesta ställen finns ju någon form av aktivitet för folk med samma intressen, om det gäller meditaion, djur eller musik spelar väl inte någon roll: man får umgås med likasinnade helt enkelt.

Ensamhet är ju bättre än att bli sviken, men man klarar mer än man tål, och ofta behöver man människor runt omkring en som kan bekräfta och uppmuntra i viss mån. Varför är du rädd att vännerna i USA ska tröttna på dig? Det som oftast gäller med människor är att man får ta dem som de är: alla bra sidor, men även några mindre bra. Så är det med alla, och då får man försöka att inte döma så hårt, och att ha överseende med vissa grejer. Finns det många saker du tycker om hos en vän kanske du kan ha överseende med någon mindre defekt? Du säger vad du tycker, säger du, lyssnar du lika mycket? Alltså, du har starka åsikter, men kan du tolerera andras om de är motsatta? Det är så mkt som handlar om samspel, och att själv våga. Döm inte dig själv för hårt. Du har massa saker som folk tycker om hos dig, fokusera inte på det negativa för då blir det svårare för omgivningen att märka alla kvalitéer du har.

Lycka till!!

Tove wrote:Nej det är helt okej. Självklart syftade jag på coach. Jag är ganska fanatisk när det gäller djur, natur, miljön och är väl snarare intresserad av att berätta vad som är bäst för djur och natur, än att hålla med andra typ det är helt ok med djurplågeri djurförsök, och miljöförstöring, avfalls dumpning osv. dock pådyvlar jag inte det på andra utan det är mer om andra vill ha min åsiskt. sen är det ju det jag står djurens sida inte människorna jag är fel person att komma och stoltsera att jag sjkjutit ett djur, blev attackerad av något djur. Jag är sån här för att det inte finns tillräckligt med folk som verkligen bryr sig om djur och natur. Många människor bryr sig endast om det inte är jobbigt som att behöva köpa ekologiskt osv. Så förutom djur och miljöaktivist är jág Gudinne troende. Alltså hedning. Gillar örter, kristaller, meditation yoga. Lyssnar på 80-90 tals hårdrock. Är mycket intresserad av konst. Är ju konstnär själv. Ja jag är annorlunda ett riktigt freak. Och detta gör att folk inte är så super intressade av mig. Folk tycker att såna som jag är besvärande- konstiga åsikter osv. Men det är vad jag brinner för och någonstans har det ingen betydelse vad andra tycker. Men jag känner att ensamheten och arbetslösheten gör att paranojan ökar som ångesten. Så jag försöker vara ute mycket. Men det är jobbigt mitt hem är min trygghet.

Jag har haft så många ytliga bekantskaper att det intresserar mig inte så mycket, men visst snacka lite ta en fika är aldrig fel. Jag trivs med att vara ensam oftast, gillar att känna mig, viktigt att ingen bestämmer över mig. Jag måste ha full kontroll över mitt liv i den mån det går. Jag har inte mycket till övers för idioter, som skvallrar, är ytliga osv. Jag har två underbara kompisar Jennifer och Ember i USA, vi chattar nästan varje dag. Jag vet att de älskar mig och bryr sig om mig men jag är rädd för att förlora dem. Att de ska tröttna på mig.

sköt om dig
Kram

Okej, då förstår jag lite mer hur du fungerar. Många människor som är brinnande aktiva inom någon genre blir ofta blinda för andra åsikter. Man skaffar sig skygglappar och kör sitt eget race och går på så sätt miste om mycket annan information, och kan antagligen uppfattas som aningens svår av sin omgivning.

Jag tycker du säger en jätteviktig sak på slutet att det är svårt att passa in i samhället, men att det är okej. Det är jätteviktigt tror jag, att acceptera hur situationen ser ut och förlika sig med den. Man behöver inte vara nöjd, men bara medveten om det. Sedan kan man börja för'ndra den OM man vill. Vissa människor vill helt enkelt ha majoritet av ensamtid, och det är inte heller något fel. Följ ditt hjärta och gör det du känner är bäst för dig.

Tove wrote:Visst är jag tolerant till en viss del, det beror på vad det gäller. Är någon som säger att dom hatar djur och gillar att döda plåga djur, så är den människan inget värd för mig. Och jag går nog gärna till attack, skulle ha svårt att tygla mig. Men är det annats som de flesta äter kött, struntar i hur djuren föds upp, så tycker jag förvissum at de är en aning själviska men säger inget. Typ utan det är upp till deras samvete. Men jag brukar säga om folk undrar vad tycker i såna frågor att jag djuraktivist och om de verkligen vill höra vad jag tycker,... Däremot kan jag ju uppmuntra folk att pröva ekologiskt kött och grönsaker spannmål osv. Men säger samtidigt att det är upp till var och en. Det flesta bryr sig på något sätt om djur och natur men vet inte alltid hur vad de ska göra. Dock skulle jag aldrig umgås med någon som säger att dom ätit katt, är jägare eller slaktare lika lite som jag skulle umgås med djurplågare, mördare, våldtäktsmän.

Det är klart att jag lyssnar mycket, känner av hur de andra är, mår vad som är viktigt för dem. Det ser jag som en självklarhet annars blir det en ensidig kommunikation, det har vi bloggen, dagboken till ... Dock försöker jag tona ner mina åsikter så att jag inte framstår som alltför aggressiv och fanatisk. Förr had jag svårare att tolera folk med motsatta åsikter och ville alltid förändra dem. Få dem att förstå att det var och måste bry sig om djur och natur, snacka om slöseri med tid, när det finns så mycket annat att snacka om. Jag gillar konst och musik , meditation, yoga med så det finns alltid något att prata om. Men det är nog lite svårt att passa in i samhället, men det är ok.

Tove wrote:Tack det ska jag göra,
ha det bra
kram

Gör det, och skriv jättegärna hur det går!
Ta hand om dig!
kram!