hej zz1234  

Ordet anknytning kommer ursprungligen från Engelskan båda ord attachment och bonding har snabbt vunnit särställning inom utvecklingspsykologin. Det blir lite förvirrande när de översätts till svenska eftersom attchment kan sägas spegla relationen och bonding känslorna.

Den perioden man talar om är tiden efter förlossningen och framåt till 2års åldern.  Barnet skall i sin utvecklingsprocess tidigt lära sig knyta an till viktiga personer omkring sig. I den tidiga utvecklingsprocessen sker detta genom gråt, joller, skrik, och olika motoriska beteenden som ger uttryck för barnets önskningar. Den person som barnet knutit an till utgör en trygg bas fär barnets utveckling. Det förekommer en del kritik mot anknytningsteorin att den lägger alltför stor vikt vid stunden efter förlossningen att det är en avgörande stund. Jag avvisar inte anknytningsteorin på något sätt, men personligen är min uppfattning att så länge det inte sker något jättetraumatiskt i relationen efter förlossningen tex avsaknad av mat misshandel etc emotionellt intetgjord barnet skriker i timmar utan att mamman bryr sig så bör det inte göra starkare intryck på barnet. Detta eftersom den tänkande delen av hjärna neocortex utvecklas först vid 14 till 16 månader det är alltså först då som barnet kan skapa sig begränsande föreställningar om sin egen person. Det betyder inte att ett barn på 5 månder som lämnas kvar i en varm bil naturligtvis kan uppleva att stark värme som jobbigt senare utan att förstå varför, men barnet kan inte tänka något i stil med att "jag måste vara dålig" eftersom min föräldrar glömde mig i bilen den delen av hjärna fanns inte då minnet lagars bara som en emotion.

Det är också omöjligt att terapeutiskt prata med klienten om problematik kring den ursprungliga händelsen eftersom barnet inte kan verbalisera sig eftersom de inte hade ord när det hela inträffade.

Hälsningar

Jonas Gåde  

Nedan finner du en väbalancerad artikel som tar upp problematiken när anknytning  inte fungerat

Anknytning

En del människor har lätt att leva i tvåsamhet, andra trasslar ständigt till det. Anknytningsmönster kan vara en stor del av förklaringen: Hur vi lärde oss att relatera till vår närmaste omgivning från födseln har en tendens att bli det mönster vi följer resten av livet. Om vi inte gör någonting åt det…

personer som tar hand om oss när vi föds är livsviktiga för oss eftersom vi är helt hjälplösa utan dem. Det har en tendens att prägla vårt sätt att relatera till andra människor för resten av livet. Vi utvecklar ett anknytningsmönster, ett karaktäristiskt sätt att relatera till andra människor, som kännetecknar hur vi formar relationer även i vuxen ålder. Tydligast blir detta i de relationer som är viktigast för oss.

Detta anknytningsmönster utvecklas särskilt under de första två levnadsåren, men befästs eller förändras av erfarenheter under hela uppväxten. Även om detta mönster har blivit relativt beständigt i vuxen ålder är det fortfarande möjligt att förändra.

De flesta har tillägnat sig ett anknytningsmönster som tillhör en av dessa kategorier:

1. Trygg anknytning
2. Otrygg-undvikande anknytning
3. Otrygg-ambivalent anknytning

Trygg

Trygga barn litar på att föräldern (eller den som huvudsakligen tar hand om barnet) finns där och försöker hjälpa barnet i svåra eller skrämmande situationer.

Som vuxna har de lätt att komma nära andra människor, men trivs också bra i eget sällskap. De har lätt att fungera i långvariga relationer.

Otrygg - undvikande

Barn med otrygg-undvikande anknytning förväntar sig att bli avvisade och bortstötta när de behöver hjälp. Därför lär de sig tidigt att inte söka närhet och stöd, utan att klara sig själva. De tänker sig fram till svar snarare än känner efter.

Som vuxna är de ofta omtyckta och fungerar bra i mer ytliga relationer. I nära relationer håller de distans – de kan vara svåra att komma inpå livet, och drar sig ofta undan när de upplever krav på närhet.

Otrygg - ambivalent

Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. De är i stor utsträckning känslostyrda.

Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer.

Otrygg - desorganiserad

Det finns också en fjärde, mer ovanlig kategori, som kallas otrygg-desorganiserad. Detta anknytningsmönster utvecklas ofta hos barn som växer upp med fysisk eller psykisk misshandel, eller har föräldrar med svåra upplevelser från sin barndom och som därför inte kan tolka sitt barns signaler på rätt sätt. De kanske bli arga eller rädda när barnet gråter, så att barnet upplever föräldern som skrämmande – ändå behöver barnet knyta an.

Detta leder till särskilt svåra relationsstörningar även i vuxen ålder. Behovet av professionell hjälp för att kunna bryta detta mönster är störst i den här gruppen.

Författare: Anette Utterbäck, Dr Med, leg psykolog, leg

Är det en läsning av sådan art att känsliga läsare ska varnas innan förkovring i dylik lektyr? Dvs. mår man bättre av detta om man t.ex. lider av ångest och oro.