Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Hejsan.
Hittade den här sidan i min sökan på alternativ som kan hjälpa mig att komma ur sinnesplågan som torterat mig under 8-9 månader nu. Grym sida, och stor eloge till de ideélt arbetande själarna här. Ni behövs. Hoppas ni kan bistå mig med den hjälp jag behöver också. Jag har ett litet erbjudande för den som nappar i slutet av min post.
Försöker ge en så grundlig beskrivning av mitt problem och dess historia som möjligt för att underlätta och skapa bättre förutsättningar för slutsatserna du som svarar kommer att dra.
Here goes,
Jag är 21år gammal, född och uppväxt i en storstad i Sverige. Har alltid varit den snälla grabben, aldrig illa omtyckt av någon, hopvis av vänner och olika intressen under åren. Jag är duktig socialt, ger folk det dom vill ha utav sociala situationer, bryr mig om folk och ger folk respons det jag (undermedvetet) märker att dom behöver.
Jag anser mig själv vara smart. Min sociala smarthet utglänser min logiska smarthet (typ schack eller annan pusselaktig problemlösning). Även fast jag är skarp har jag alltid i skolan aldrig riktigt ansträngt mig och gjort mitt bästa. Jag gjorde det jag behövde för att klara mig undan några underkända betyg. Använde all resterande tid åt olika intressen jag har under åren.
När jag var i 10års åldern skilde mina föräldrar sig, Mamma fick bröstcancer och farsan träffade en ny tjej ganska snabbt. Med krångel i hemmet började jag i fjärde klass där mina närmsta vänner blev 3 andra grabbar som hade det ännu jobbigare än mig hemma. Vi hittade på massa hyss och skit, snatteri, klotter och så vidare. Ända sedan den åldern tills för 2-3 år sen var jag lite av en troublemaker. Eller kanske inte en troublemaker men mina vänner var det snarare, och jag tyckte det var spännande att vara med, även fast jag inte vågade göra de flesta sakerna själv. 
Jag fortsatte hänga med dårarna från grundskolan när jag började gymnasiet. Vi målade graffiti, snattade och söp. Till slut blev detta för mycket för mig. Min omgivning var för hotfull för att jag skulle trivas. Jag blev hotad med stryk, tyckte det var smått jobbigt att gå runt i området där jag bodde i rädsla av att träffa andra folk från den kulturen som var "farliga".
(instickare: min bakgrund fortsätter i nästa stycke)
Mor har alltid varit ganska beskyddande och lärt mig att lyssna på min intuition och mina känslor. Hon har lärt att vara snäll och lyssna på vad folk känner. Detta är helt underbara egenskaper som har gett mig mycket glädje i livet. Men jag känner även att det har gjort mig till lite av en mes. Har svårt att riktigt stå upp för mig själv och bli arg på människor som har felat mig. Har svårt att välja sida i sociala konflikter i umgängeskretsen i oro av att bli illa omtyckt av någon. Detta är dock något jag erkänner för mig själv och jobbar aktivt på att förbättra. Det går åt rätt håll här och det känns bra.
Som tur var upptäckte jag dataspelens underbara värld och bröt mig loss från gamla dåliga kretsar(Notera att under tiden jag umgåtts i dåliga kretsar har jag hela tiden haft andra nära vänner som har varit smarta, snälla och vettiga också.) Anledningen till att jag vara ett sånt busfrö under tidiga och mellantonåren beror, tror jag, på min turbulenta tid med skiljsmässan, mammans cancer och andra faktorer under min tid som 10-12åring.
Jag satt inne och spelade bort hela andra halvan av första ring, hela andra ring och delar av tredje ring på gymnasiet tillsammans med mina vänner. Även fast det var lite isolerat hade jag fortfarande vänner runt mig, dels i spelet och i livet.
Träffade en flickvän och blev störtkär under slutet av min dataspelskarriär, vi var tillsammans ett år ungefär, gjorde slut någon gång innan studenten. När jag träffat henne slutade jag nörda mig vid datorn och började ta kontakt med alla mina gamla vänner igen. (inte de destruktiva dock.)
Jag började umgås med mina vänner (framför allt min närmsta vän) igen, festade, spelade fotboll och började röka en del cannabis. Alla vänner rökte omkring mig hela tiden, och efter ett tag började även jag göra det.
Som sagt gjorde jag slut med min flickvän ett tag innan studenten, kom över det ordentligt någon månad innan studenten. Efter studenten hade jag givetvis granda planer om vad jag skulle göra; skaffa jobb, resa, leva livet, flytta hemifrån osv. Detta sket sig tack vare min tidigare nämnda lathet jag arbetat in genom att aldrig riktigt anstränga mig för något i skolan, min ringa svårhet att inse att hårt plugg och driv skulle ge något i slutändan. Jag har alltid levt i nuet. Gjort det jag ville för stunden och struntat halvt i framtiden, till en viss mån. Jag kanske får dett låta lite värre än vad det var.
I vilket fall som helst, så fick jag inget jobb, jag rökte massa mer gräs och blev mer och mer less på situationen jag satt i. Beroende av dataspel igen och ett rikligt cannabisintag under ca ett och ett halvt år efter studenten. Detta gjorde mig irriterad och deprimerad även fast jag inte märkte det till en början. Som sagt jag levde i nuet och blev less på att jag aldrig fick något jobb, och då dog drivet ännu mer. Jag gjorde ganska bra ifrån mig tiden precis innan studenten, sökte massa jobb och sånt men fick ingenting. Tråkig tid att komma ut på arbetsmarknaden i, med kriser och allt vad det heter.
Desto mer tiden gick blev jag mer och mer ledsen och kände att jag inte hade någon ordentlig framtid. Jag visste inte vad jag ville utbilda mig till i framtiden. De flesta av mina vänner gjorde sakerna jag ville gjort efter studenten och tiden bara drog förbi, jag stod still. Under denna period rökte jag cannabis kanske i snitt 2,5 gånger i veckan. Kanske mindre, men endå kontinuerligt bruk under 1,5 år. 
Mot slutet av den här perioden, lite mindre än ett år sedan nu, började jag må sämre och sämre när jag var hög. Cannabis får ju en att sjunka in i skumma tankar vilket var bara härligt i början. Men det blev riktigt jobbigt. Jag blev mer deppig, och rösten i huvudet buddhisterna kallar Mara blev allt starkare. Jag började bli nojig och hade en nervös känsla i magen hela tiden jag inte kunde förklara. Erkände för mig själv att jag var ganska olycklig. Jag nojjade inte över poliser eller att bli upptäckt med att jag rökte eller så. Utan det var nojjan för att få psykos och hela den biten jag led av. I och med min brist på stimulans under tiden av bara omkringglidande och softande i samband med cannabisbruket började jag känna mig slöare i huvudet. Jag var inte socialt lika kvicktänkt längre, förstod inte alltid sammanhang i texter och så lika bra som förr.
Bestämde mig för att sluta. Detta var svårt i och med att jointen alltid fanns tillgänglig. Det gör den än idag, det går inte 3 dagar utan att jag ser en joint passas runt mig. Detta stör mig dock inte längre, jag är helt fokuserad på att bli frisk igen. Håll i hatten,
Sista jointen jag rökte var förödande. Jag var alltid övertygad att jag kunde sluta om jag bara verkligen ville. Jag har rätt dålig självdisciplin, men visste att om det verkligen krisade kunde jag sluta. Det visade sig vara svårare än jag trodde. I alla fall,
efter att vi rökt upp jointen, jag och min vän rörde vi oss hemåt en annan kompis där alla grabbarna alltid hängde. Vi skulle se på fotboll, spela tv-spel och så vidare på vanligt maner.
Jag satte mig i fotöljen och kollade på fotbollsmatchen på TV. Då hände något som jag aldrig vart trott skulle hända. Jag drabbas av en ordentlig panikattack. Mitt hjärta bankar hårdare och mer intensivt än första gången min första flickvän sa att hon älskade mig,  Jag kunde inte greppa någonting i min omgivning, förstod inte vad som hände i fotbollen på TVn. Du vet känslan av nervositet eller rädsla? Den ISADE genom hela kroppen. Jag lyckades dölja detta från mina vänner förvånansvärt bra. Jag stammade fram någon snabb ursäkt till att jag måste gå.
Jag rusar ut i full panik utan att ha någon aning om vad jag ska göra. Jag bestämmer mig för att gå en promenad och försöka lugna ner mig lite. Paranoiatankarna som jag inte kan styra regnar ner över mig. Jag är övertygad jag drabbats av det jag trott var en myt, haschpsykosen.
Jag krigar fullt ut med mig själv och tankarna som ploppar upp i huvet på alla fronter. Saker som "självmord", "du är galen", "du kommer aldrig bli frisk", "du har psykos" haglar ner. Jag går och pratar med mig själv, till och med gestikulerar när jag går och tänker, vilket måste sett roligt ut. Väldigt obehagligt.
Efter kanske en halvtimmas promenad lugnar jag ner mig ganska bra. Går hem, äter lite goda munchiesgrejjer, kollar datorn och avslutar kvällen på vanligt manér. Nojjan har lugnat sig men finns fortfarande där. Jag tänker att det blir bra imorgon.
Detta var 9 månader sedan nu, jag har inte rört en joint sedan dess. Men tankarna klumpen i magen sitter kvar. 
De första 4 månaderna fick jag kanske 3-5 panikattacker till. Dessa gånger inte i närheten av lika farliga som den första som utlöste allt detta. Om den första var en 10a på en skala har de andra attackerna varit 1-2 på skalan.
Efter ett tag gick även tankarna ner och jag kunde börja tänka på andra saker också. Jag arbetade kontinuerligt med mig själv för att bli bättre, jag lugnar mig själv, välkomnar tankarna och spinner inte vidare på dem. 
Denna åkomma försvårar livet nåt så in i helvete. När jag läser bok, ser på film eller annat som kräver passiv koncentration måste jag läsa om meningar hela tiden för att jag inte uppfattar vad jag just läst för en tanke poppar upp och snor min uppmärksamhet under några sekunder.
Åkomman har försämrat min konversationsfärdighet mycket också. Jag har svårt att komma på innovativa och konstruktiva svar att ge, svårt att lyssna på folk för att jag med jämna mellanrum i samtalet måste glida ut i tankarna.
Allt detta blir gradvis bättre och bättre desto mer tiden går märker jag. Desto mer jag arbetar på det med meditering, andning och positiv övertygelse blir det gradvis bättre. Men jag spenderar fortfarande kanske 75% av min tanketid åt det här. Det är fruktansvärt jobbigt. Jag har tagit upp saken med vänner men ingen verkar riktigt förstå. 
Jag fungerar fortfarande BRA socialt och allting. Jag är inge zombie eller sådär, ingen annan märker av det här. Möjligtvis att jag inte är lika pratglad som jag var tidigare. 
Jag har alltid tänkt att detta ska gå över med tiden bara, men så verkar ju inte fallet vara direkt.
Jag är övertygad att jag kan lösa detta dock. Jag tror att hjärnan har otroliga möjligheter. Jag är fast bestämd att aldrig börja med några lyckopiller eller liknande. Terapi är en annan sak, men inga piller. Jag ska fixa detta, vara man över min kropp, själ och hjärna. Det kanske tar längre tid men när jag klarat det blir det så mycket bättre.
Försöker ge min hjärna så mycket stimulans som möjligt nu, läser mycket böcker, tecknar och sådant. Jag har fått fast jobb i ett år och flyttat hemifrån till Norge. Så livet ser mycket bättre ut på den aspekten, jag måste bara bli kvitt nojjan som plågar mig hela tiden. Att få ventlira är också viktigt tror jag. Jag mår bra ibland, ibland sämre. När jag jobbar eller koncentrerar mig mycket på något som jag verkligen är intresserad av får jag till exempel inga sånna här tankar.
Därför är det skönt att jag hittade denna sidan. I och med att jag är fattig och ung och bor i Norge kan jag inte uppsöka terapi här. Jag har inte råd. Plus att jag är fast inställd på att lösa detta "själv".
Jag inser att det finns många eldsjälar här och det ska bli intressant vad ni har att säga om det här. Som ni märker är jag ganska självinsiktsfull (Det känns bra att skryta :)) och kommunikationsvillig. Jag har ett förslag till er som vill och tror att ni klarar det och är villiga att genomföra det. Jag hade gärna haft mailkontakt med någon som kan sånt här kontinuerligt under min vistelse här i Norge. Det hade säkert varit givande för någon också :)
Svara gärna i tråden eller skicka ett PM om någon nappar på mitt förslag. 
Det jag undrar egentligen är väl, 
Finns det någon teknik jag kan använda mig av som ni tror funkar bra?
Vad tror ni är bäst för mig?
Tack på förhand. Nu har jag inte läst igenom allting jag skrivit för jag blir så satans ivrig att posta den och vänta på svar :) Om något är oklart så klarar jag gärna upp det senare.
Hälsningar
REGGIEWATTS

Hejsan.

Hittade den här sidan i min sökan på alternativ som kan hjälpa mig att komma ur sinnesplågan som torterat mig under 8-9 månader nu. Grym sida, och stor eloge till de ideélt arbetande själarna här. Ni behövs. Hoppas ni kan bistå mig med den hjälp jag behöver också. Jag har ett litet erbjudande för den som nappar i slutet av min post.

Försöker ge en så grundlig beskrivning av mitt problem och dess historia som möjligt för att underlätta och skapa bättre förutsättningar för slutsatserna du som svarar kommer att dra.

Here goes,

Jag är 21år gammal, född och uppväxt i en storstad i Sverige. Har alltid varit den snälla grabben, aldrig illa omtyckt av någon, hopvis av vänner och olika intressen under åren. Jag är duktig socialt, ger folk det dom vill ha utav sociala situationer, bryr mig om folk och ger folk respons det jag (undermedvetet) märker att dom behöver.

Jag anser mig själv vara smart. Min sociala smarthet utglänser min logiska smarthet (typ schack eller annan pusselaktig problemlösning). Även fast jag är skarp har jag alltid i skolan aldrig riktigt ansträngt mig och gjort mitt bästa. Jag gjorde det jag behövde för att klara mig undan några underkända betyg. Använde all resterande tid åt olika intressen jag har under åren.

När jag var i 10års åldern skilde mina föräldrar sig, Mamma fick bröstcancer och farsan träffade en ny tjej ganska snabbt. Med krångel i hemmet började jag i fjärde klass där mina närmsta vänner blev 3 andra grabbar som hade det ännu jobbigare än mig hemma. Vi hittade på massa hyss och skit, snatteri, klotter och så vidare. Ända sedan den åldern tills för 2-3 år sen var jag lite av en troublemaker. Eller kanske inte en troublemaker men mina vänner var det snarare, och jag tyckte det var spännande att vara med, även fast jag inte vågade göra de flesta sakerna själv. 

Jag fortsatte hänga med dårarna från grundskolan när jag började gymnasiet. Vi målade graffiti, snattade och söp. Till slut blev detta för mycket för mig. Min omgivning var för hotfull för att jag skulle trivas. Jag blev hotad med stryk, tyckte det var smått jobbigt att gå runt i området där jag bodde i rädsla av att träffa andra folk från den kulturen som var "farliga".

(instickare: min bakgrund fortsätter i nästa stycke)Mor har alltid varit ganska beskyddande och lärt mig att lyssna på min intuition och mina känslor. Hon har lärt att vara snäll och lyssna på vad folk känner. Detta är helt underbara egenskaper som har gett mig mycket glädje i livet. Men jag känner även att det har gjort mig till lite av en mes. Har svårt att riktigt stå upp för mig själv och bli arg på människor som har felat mig. Har svårt att välja sida i sociala konflikter i umgängeskretsen i oro av att bli illa omtyckt av någon. Detta är dock något jag erkänner för mig själv och jobbar aktivt på att förbättra. Det går åt rätt håll här och det känns bra.

Som tur var upptäckte jag dataspelens underbara värld och bröt mig loss från gamla dåliga kretsar(Notera att under tiden jag umgåtts i dåliga kretsar har jag hela tiden haft andra nära vänner som har varit smarta, snälla och vettiga också.) Anledningen till att jag vara ett sånt busfrö under tidiga och mellantonåren beror, tror jag, på min turbulenta tid med skiljsmässan, mammans cancer och andra faktorer under min tid som 10-12åring.

Jag satt inne och spelade bort hela andra halvan av första ring, hela andra ring och delar av tredje ring på gymnasiet tillsammans med mina vänner. Även fast det var lite isolerat hade jag fortfarande vänner runt mig, dels i spelet och i livet.

Träffade en flickvän och blev störtkär under slutet av min dataspelskarriär, vi var tillsammans ett år ungefär, gjorde slut någon gång innan studenten. När jag träffat henne slutade jag nörda mig vid datorn och började ta kontakt med alla mina gamla vänner igen. (inte de destruktiva dock.)Jag började umgås med mina vänner (framför allt min närmsta vän) igen, festade, spelade fotboll och började röka en del cannabis.

Alla vänner rökte omkring mig hela tiden, och efter ett tag började även jag göra det.Som sagt gjorde jag slut med min flickvän ett tag innan studenten, kom över det ordentligt någon månad innan studenten. Efter studenten hade jag givetvis granda planer om vad jag skulle göra; skaffa jobb, resa, leva livet, flytta hemifrån osv. Detta sket sig tack vare min tidigare nämnda lathet jag arbetat in genom att aldrig riktigt anstränga mig för något i skolan, min ringa svårhet att inse att hårt plugg och driv skulle ge något i slutändan. Jag har alltid levt i nuet. Gjort det jag ville för stunden och struntat halvt i framtiden, till en viss mån. Jag kanske får det att låta lite värre än vad det var.

I vilket fall som helst, så fick jag inget jobb, jag rökte massa mer gräs och blev mer och mer less på situationen jag satt i. Beroende av dataspel igen och ett rikligt cannabisintag under ca ett och ett halvt år efter studenten. Detta gjorde mig irriterad och deprimerad även fast jag inte märkte det till en början. Som sagt jag levde i nuet och blev less på att jag aldrig fick något jobb, och då dog drivet ännu mer.

Jag gjorde ganska bra ifrån mig tiden precis innan studenten, sökte massa jobb och sånt men fick ingenting. Tråkig tid att komma ut på arbetsmarknaden i, med kriser och allt vad det heter.Desto mer tiden gick blev jag mer och mer ledsen och kände att jag inte hade någon ordentlig framtid. Jag visste inte vad jag ville utbilda mig till i framtiden. De flesta av mina vänner gjorde sakerna jag ville gjort efter studenten och tiden bara drog förbi, jag stod still.

Under denna period rökte jag cannabis kanske i snitt 2,5 gånger i veckan. Kanske mindre, men endå kontinuerligt bruk under 1,5 år. Mot slutet av den här perioden, lite mindre än ett år sedan nu, började jag må sämre och sämre när jag var hög. Cannabis får ju en att sjunka in i skumma tankar vilket var bara härligt i början.

Men det blev riktigt jobbigt. Jag blev mer deppig, och jobbiga tankar började poppa upp i huvudet. Jag började bli nojig och hade en nervös känsla i magen hela tiden jag inte kunde förklara. Erkände för mig själv att jag var ganska olycklig. Jag nojjade inte över poliser eller att bli upptäckt med att jag rökte eller så. Utan det var nojjan för att få psykos och hela den biten jag led av.

I och med min brist på stimulans under tiden av bara omkringglidande och softande i samband med cannabisbruket började jag känna mig slöare i huvudet. Jag var inte socialt lika kvicktänkt längre, förstod inte alltid sammanhang i texter och så lika bra som förr.

Bestämde mig för att sluta. Detta var svårt i och med att jointen alltid fanns tillgänglig. Det gör den än idag, det går inte 3 dagar utan att jag ser en joint passas runt mig. Detta stör mig dock inte längre, jag är helt fokuserad på att bli frisk igen.

Håll i hatten, Sista jointen jag rökte var förödande. Jag var alltid övertygad att jag kunde sluta om jag bara verkligen ville. Jag har rätt dålig självdisciplin, men visste att om det verkligen krisade kunde jag sluta. Det visade sig vara svårare än jag trodde.

I alla fall,efter att vi rökt upp jointen, jag och min vän rörde vi oss hemåt en annan kompis där alla grabbarna alltid hängde. Vi skulle se på fotboll, spela tv-spel och så vidare på vanligt maner.Jag satte mig i fotöljen och kollade på fotbollsmatchen på TV. Då hände något som jag aldrig vart trott skulle hända.

Jag drabbas av en ordentlig panikattack. Mitt hjärta bankar hårdare och mer intensivt än första gången min första flickvän sa att hon älskade mig,  Jag kunde inte greppa någonting i min omgivning, förstod inte vad som hände i fotbollen på TVn. Du vet känslan av nervositet eller rädsla? Den ISADE genom hela kroppen.

Jag lyckades dölja detta från mina vänner förvånansvärt bra. Jag stammade fram någon snabb ursäkt till att jag måste gå.Jag rusar ut i full panik utan att ha någon aning om vad jag ska göra. Jag bestämmer mig för att gå en promenad och försöka lugna ner mig lite. Paranoiatankarna som jag inte kan styra regnar ner över mig. Jag är övertygad jag drabbats av det jag trott var en myt, haschpsykosen.Jag krigar fullt ut med mig själv och tankarna som ploppar upp i huvet på alla fronter. Saker som "självmord", "du är galen", "du kommer aldrig bli frisk", "du har psykos" haglar ner. Jag går och pratar med mig själv, till och med gestikulerar när jag går och tänker, vilket måste sett roligt ut. Väldigt obehagligt.

Efter kanske en halvtimmas promenad lugnar jag ner mig ganska bra. Går hem, äter lite goda munchiesgrejjer, kollar datorn och avslutar kvällen på vanligt manér. Nojjan har lugnat sig men finns fortfarande där. Jag tänker att det blir bra imorgon.

Detta var 9 månader sedan nu, jag har inte rört en joint sedan dess. Men tankarna klumpen i magen sitter kvar. De första 4 månaderna fick jag kanske 3-5 panikattacker till. Dessa gånger inte i närheten av lika farliga som den första som utlöste allt detta. Om den första var en 10a på en skala har de andra attackerna varit 1-2 på skalan.Efter ett tag gick även tankarna ner och jag kunde börja tänka på andra saker också.

Jag arbetade kontinuerligt med mig själv för att bli bättre, jag lugnar mig själv, välkomnar tankarna och spinner inte vidare på dem.

 Denna åkomma försvårar livet nåt så in i helvete. När jag läser bok, ser på film eller annat som kräver passiv koncentration måste jag läsa om meningar hela tiden för att jag inte uppfattar vad jag just läst för en tanke poppar upp och snor min uppmärksamhet under några sekunder.Åkomman har försämrat min konversationsfärdighet mycket också. Jag har svårt att komma på innovativa och konstruktiva svar att ge, svårt att lyssna på folk för att jag med jämna mellanrum i samtalet måste glida ut i tankarna.Allt detta blir gradvis bättre och bättre desto mer tiden går märker jag. Desto mer jag arbetar på det med meditering, andning och positiv övertygelse blir det gradvis bättre. Men jag spenderar fortfarande kanske 75% av min tanketid åt det här. Det är fruktansvärt jobbigt.

Jag har tagit upp saken med vänner men ingen verkar riktigt förstå. Jag fungerar fortfarande BRA socialt och allting. Jag är inge zombie eller sådär, ingen annan märker av det här. Möjligtvis att jag inte är lika pratglad som jag var tidigare. Jag har alltid tänkt att detta ska gå över med tiden bara, men så verkar ju inte fallet vara direkt.

Jag är övertygad att jag kan lösa detta dock. Jag tror att hjärnan har otroliga möjligheter. Jag är fast bestämd att aldrig börja med några lyckopiller eller liknande. Terapi är en annan sak, men inga piller. Jag ska fixa detta, vara man över min kropp, själ och hjärna. Det kanske tar längre tid men när jag klarat det blir det så mycket bättre.

Försöker ge min hjärna så mycket stimulans som möjligt nu, läser mycket böcker, tecknar och sådant. Jag har fått fast jobb i ett år och flyttat hemifrån till Norge. Så livet ser mycket bättre ut på den aspekten, jag måste bara bli kvitt nojjan som plågar mig hela tiden.

Att få ventlira är också viktigt tror jag. Jag mår bra ibland, ibland sämre. När jag jobbar eller koncentrerar mig mycket på något som jag verkligen är intresserad av får jag till exempel inga sånna här tankar.

I och med att jag är fattig och ung och bor i Norge kan jag inte uppsöka terapi här. Jag har inte råd. Plus att jag är fast inställd på att lösa detta "själv".Jag inser att det finns många eldsjälar här och det ska bli intressant vad ni har att säga om det här. Som ni märker är jag ganska självinsiktsfull (Det känns bra att skryta :)) och kommunikationsvillig. Jag har ett förslag till er som vill och tror att ni klarar det och är villiga att genomföra det. Jag hade gärna haft mailkontakt med någon som kan sånt här kontinuerligt under min vistelse här i Norge. Det hade kanske varit givande för personen också :)

Svara gärna i tråden eller skicka ett PM om någon nappar på mitt förslag. 

Det jag undrar egentligen är väl, Finns det någon teknik jag kan använda mig av som ni tror funkar bra? Vad tror ni är bäst för mig? Tack på förhand. Nu har jag inte läst igenom allting jag skrivit för jag blir så satans ivrig att posta den och vänta på svar :) Om något är oklart så klarar jag gärna upp det senare.

Ursäkta eventuella stavfel.

HälsningarREGGIEWATTS

Hej Reaggiewatts

Jag är 21år gammal, född och uppväxt i en storstad i Sverige. Har alltid varit den snälla grabben, aldrig illa omtyckt av någon, hopvis av vänner och olika intressen under åren. Jag är duktig socialt, ger folk det dom vill ha utav sociala situationer, bryr mig om folk och ger folk respons det jag (undermedvetet) märker att dom behöver.

När jag läste ovanstående stycke känner jag igen det från terapirummet hos personer som alltid prioriterar alla andra framför sig själva.

Inom personlig utveckling finns det många olika modeller för att beskriva hur en person förhåller sig till sin omgivning. När jag arbetar med enskilda klienter, brukar jag använda mig av en mycket enkel modell som vi tagits fram inom POWERTHINKING. Modellen påminner lite om en gungbräda med två ändar, där mitten får representera vårt sanna jag. När vi är sanna mot oss själva och säger vad vi tycker, utan att känna oss dumma eller rädda för att bli avvisade, då är vi mitt på gungbrädan och väger jämt. Många utvecklar tidigt vad man kallar en extern referensram, dvs. de bryr sig mer om vad andra tycker än vad de tycker själva. De rör sig då mot att bli vad vi kallar givare. På sikt kan det innebära att de tappar bort sig själva, men det behöver inte betyda att det är så för alltid! Ditt sanna jag finns alltid kvar inom dig – även om det tillfälligt gömt sig under gamla besvikelser och minnen.

Om det råder en obalans mellan dig och din partner, kan det få förödande effekter för din relation.

 

 

_________________________________________________

Givare                            Sann mot sig själv                        Tagare

 

Om man rört sig lite åt vänster mot att bli en givare, kan man med lite övning hitta tillbaka till sig själv och sitt sanna jag utan hjälp. Däremot ligger det i systemets natur att ju mer åt vänster man rört sig, desto svårare blir det att hitta tillbaka…

 

Att vara givare behöver inte vara ett statiskt tillstånd: det är inte ovanligt efter en period då man gett och gett att det ibland kompenseras med att tänka mer på sig själv och bli vad vi kallar tagare. Ofta upplever man då skuld efteråt och backar tillbaka för att istället bli en ”supergivare”. När man skall kompensera en tid av för mycket givande, är det heller inte ovanligt att man blir lätt aggressiv. Det beror på att man pressat undan sina behov alltför länge, vilket resulterar i en överreaktion. När man är sann mot sig själv, är man tydlig med behov och önskningar. ”Tagarrollen” är av mer krävande natur, där man är jagcentrerad och sätter sina egna behov främst.

 

Jag fick höra en historia från en kvinna som var lite av en givare. Själv var hon mestadels hälsosam, men hon hade en väninna som var en ohälsosam givare som hade svårt med att stå upp för sig själv. En helg hyrde alla kompisarna en stuga långt utanför Kungälv – mitt i skogen. Men hon som inte kunde stå upp för sig själv, var inte bjuden av någon anledning. Alla partajade och klockan fyra på morgonen blev killarna lite hungriga. Vad händer då? Just det, de ringer till tjejen som ligger och sover och vad gör hon tror Ni? Hon skyndar sig, sätter sig i bilen – klädd bara i sin morgonrock. Men killarna är inte klara när hon kommer, så hon får sitta och vänta i bilen en halvtimme. Sedan kör hon alla killarna ner till ett gatukök i Göteborg, så att de kan handla och sedan kör hon varje kille hem till sitt. När hennes väninna frågar: ”Hur kan du ställa upp så? Du blir ju bara utnyttjad!” svarar hon: “Nej det tycker jag inte. Jag hade ändå inget att göra, jag låg ju bara och sov.”

 

I en relation är det lika viktigt att kunna ta vara på sina egna behov som att ge

 

När jag arbetar med par eller enskilda klienter och förklarar detta för dem, sitter de ofta tysta och bara nickar. När jag sedan frågar efter deras sanna jag och vilka behov de har, blir de ofta ledsna – de vet inte vad de vill. De har med andra ord tappat bort sina egna behov. När vi är sanna mot oss själva, litar vi på vårt eget omdöme och vår förmåga att tänka och känna. Det leder i sin tur till att vi är mycket mer öppna för nya synsätt och motiverade att försöka förstå andra människor. Fundera på vad som skulle hända om du gav dig själv lite av den omtanke och kärlek som du ger till alla andra…

 

Några bra sätt att bli en ohälsosam givare:

 

• Vid konflikter – erkänn att det var ditt fel – även om det inte var det.

 

• Låtsas inte om dina negativa känslor, som ilska, rädsla eller sorg.

 

• Säg aldrig vad du känner. Låtsas att allt är bra.

 

• Ta allt ansvar för relationen. Låt din partner fortsätta med sina dåliga vanor.

 

• Säg aldrig nej. Gör även sådant som du hatar.

 

• Välj arbetsgivare och partners som kan trycka ner dig.

 

• Säg aldrig nej, för då kommer folk att hata dig.

 

• Fundera inte på dina egna behov.

Även fast jag är skarp har jag alltid i skolan aldrig riktigt ansträngt mig och gjort mitt bästa. Jag gjorde det jag behövde för att klara mig undan några underkända betyg. Använde all resterande tid åt olika intressen jag har under åren.
När jag var i 10års åldern skilde mina föräldrar sig, Mamma fick bröstcancer och farsan träffade en ny tjej ganska snabbt. Med krångel i hemmet började jag i fjärde klass där mina närmsta vänner blev 3 andra grabbar som hade det ännu jobbigare än mig hemma. Vi hittade på massa hyss och skit, snatteri, klotter och så vidare. Ända sedan den åldern tills för 2-3 år sen var jag lite av en troublemaker. Eller kanske inte en troublemaker men mina vänner var det snarare, och jag tyckte det var spännande att vara med, även fast jag inte vågade göra de flesta sakerna själv. 

Det kan ju vara så att att stödet hemma med en sjuk mamma och en pappa som snabbt gick vidare gjorde att kompisgängetblev viktigt. I en del fall kan barnets osynliggörande dina kompisar ev du (bottna i ilska som man ta ut i olka hyss )

Jag fortsatte hänga med dårarna från grundskolan när jag började gymnasiet. Vi målade graffiti, snattade och söp. Till slut blev detta för mycket för mig. Min omgivning var för hotfull för att jag skulle trivas. Jag blev hotad med stryk, tyckte det var smått jobbigt att gå runt i området där jag bodde i rädsla av att träffa andra folk från den kulturen som var "farliga".

Klokt beslut att du hade styrkan att i detta fall göra ett bra val.

Mor har alltid varit ganska beskyddande och lärt mig att lyssna på min intuition och mina känslor. Hon har lärt att vara snäll och lyssna på vad folk känner. Detta är helt underbara egenskaper som har gett mig mycket glädje i livet. Men jag känner även att det har gjort mig till lite av en mes. Har svårt att riktigt stå upp för mig själv och bli arg på människor som har felat mig.

Att stå upp för sig själv är kopplat till din självkänsla. Ettförsta steg kan vara att lära dig sätta gränser på ett mjukt sätt.

Att sätta gränser

Visst kan det ha varit svårt att stå upp för sig själv. Många av oss hamnar antingen i läget att inte säga något alls, eller också hamnar vi på en kollisionskurs som bara gör saken värre. Hur säger man nej till mat utan att såra en annan persons känslor?

Det första du måste lära dig är att börja tala och tänka i jagform. Då kommer du att ta ansvar för dina känslor på ett helt annat sätt, än om du använder du eller man. Genom att du talar i jagform, undviker du också att tala negativt om den andra personen: ”Du ställer inte upp tillräckligt”, ”Du förstår inte situationen” osv. När du istället talar utifrån dig själv, dvs. använder jagform, ger du ett tydligare uttryck för dina känslor och undviker att konfrontera din motpart. Detta i sin tur kommer att utveckla din självaktning genom att du litar på ditt eget omdöme och dina känslor.

 Exempel: ”- Du är så jävla elak när du gör dig rolig över mig !”

Istället kan du säga: ”- Jag känner mig illa till mods när du gör dig rolig över min person .”

 Sättet du uttrycker dig på är naturligtvis också viktigt. Om du skrikande levererar budskapet: ”- Jag känner mig illa till mods när du gör dig rolig över min person ”, får detta samma konfronterande effekt som när du talar i duform. Vad många inte tänker på, är att en duform omedvetet bjuder in till diskussion…

 

I en del fall behöver du inte diskutera – utan bara ge uttryck för hur du vill ha det.

Om du har en partner som talar om för dig att du inte kan ta andra jobb, kan du helt enkelt bara säga: ”Jag ska byta jobb.”  Om han eller hon skulle komma tillbaka och vilja diskutera, så diskuterar du inte utan säger bara: ”Jag har bestämt mig för det. Jag ska ta ett nytt jobb.” Vill du förklara, kan du bara säga att det är för ansträngande för din rygg eller att det är för sena kvällar – punkt slut.

Det finns en kommunikationsmodell som heter Nora, som jag lär mina klienter och som förbättrat deras kommunikation avsevärt.

   

• Now                     Nuvarande situation. 
• Outcome             Önskat resultat.
• Reason               Skälet till varför vi önskar ett annat resultat.
• Ask                       Avsluta med påhängd fråga.

Låt mig illustrera med två exempel. Läs hela det första exemplet innan du läser nästa. 

 

Now:

 

1) När du bara sitter tyst och inte säger något, får du mig att känna mig olustig och otrygg.

 2) Idag när du gjorde dig rolig över mina motionsvanor blev jag ledsen.

 Outcome:

1) Jag skulle vilja att vi kunde ha en klar och tydlig kommunikation, istället för att jag ska behöva gissa mig till vad du känner inför olika saker eller vad du har för behov.

 2) Jag skulle vilja att du inte gör dig lustig över min vikt.

 Reason:

 1) Skälet till det är att jag tror att vår relation skulle må bra av tydlig och klar kommunikation. Det skulle vara lättare för mig att matcha dina behov, om jag visste vad du känner.

 2) Anledningen till det är att jag inte tycker att jag eller någon annan förtjänar att bli

hånad offentligt.

 Ask:

 1) Skall vi sätta oss ner nu och diskutera det här eller vill du ta det efter maten (påhängd ”ja” fråga)?

2) Om du har några synpunkter på det sätt som jag hanterar min vikt, vill jag att du tar det med mig privat eller inte tar upp det över huvudtaget.

Låt oss titta närmare på strukturen bakom modellen:

 Steg 1: Du redogör för situationen och att berättar vad du känner. När X inträffar känner jag osv. Tanken med att tala om vad man känner är att känslor är interna sinnestillstånd som inte anklagar eller utmanar någon. Det blir svårt för motparten att anklaga dig för vad du känner.

 Steg 2: Du går in och talar om hur du vill att saker och ting ska vara i framtiden.

 Steg 3: Du underbygger sedan vår vilja med argument till varför du vill ha det så.

 Steg 4: Du avslutar med en följsam fråga, som avslutas med påhängd fråga.

 Alla fyra steg är viktiga för att modellen ska få en så bra effekt som möjligt. 

 Har svårt att välja sida i sociala konflikter i umgängeskretsen i oro av att bli illa omtyckt av någon. Detta är dock något jag erkänner för mig själv och jobbar aktivt på att förbättra. Det går åt rätt håll här och det känns bra.

Bra att du äger problemet, varje gång du lyckas kommer du bygga upp din självkänsla.

Jag började umgås med mina vänner (framför allt min närmsta vän) igen, festade, spelade fotboll och började röka en del cannabis. Alla vänner rökte omkring mig hela tiden, och efter ett tag började även jag göra det.

Jag vil inte var någon moraltant men om jag var som du skulle jag var försiktigt de slä väldigt olika har haft klienter som vid olyckliga fall fått psykoser som suttit i länge.

, så fick jag inget jobb, jag rökte massa mer gräs och blev mer och mer less på situationen jag satt i.

Det kan var en effekt av du röker gräs det är passiviserande och ångestskapande. 

 

Under denna period rökte jag cannabis kanske i snitt 2,5 gånger i veckan. Kanske mindre, men endå kontinuerligt bruk under 1,5 år. Det gör den än idag, det går inte 3 dagar utan att jag ser en joint passas runt mig. Detta stör mig dock inte längre, jag är helt fokuserad på att bli frisk igen.
Då hände något som jag aldrig vart trott skulle hända. Jag drabbas av en ordentlig panikattack.

Det är inte ovanligt att kroppen kan reagera som du beskriver det påminner lite om personen som jobbar intesivt länge och till sist tar semester. Då får vederbörande panikattacker

 Jag kunde inte greppa någonting i min omgivning, förstod inte vad som hände i fotbollen på TVn. Du vet känslan av nervositet eller rädsla?

Det amerikanska psykiatrikerförbundet definerar panikångest i den fjärde upplagan av ”Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders” (DSM – IV) så här:

“En panikångestattack är en period av intensiv rädsla och obehag, som brukar associeras till ett antal olika somatiska och kognitiva symtom”. Det är vanligt att attacken har en plötslig start, som byggs upp till maximal intensitet inom 10 till 15 minuter. En attack varar sällan längre än 30 minuter.

Det är inte ovanligt att personen vill fly från platsen när attacken kommer – speciellt om de fysiska symtomen är starka. När någon upplever en panikångestattak för första gången, uppsöker de ofta ett sjukhus eller en akutmottagning i tron att de har fått en hjärtattack. De tror att de håller på att dö.

Symtom vid panikångest:

• Hjärtklappning

• Svettningar

• Skakningar

• Andnöd

• Kvävningskänslor

• Bröstsmärtor

• Sväljsvårigheter

• Kväljningar eller problem med mag – tarmkanalen, diarré

• Yrsel eller kittlande känslor

• Känsla av kyla, rodnad eller värmevågor

Forskning visar att man måste ha minst fyra av de tillhörande somatiska och kognitiva symtomen som beskrivs ovan. Panikångestattackerna skiljer sig från andra typer av ångest genom sin intensitet och plötsliga, episodiska natur. Panikångest kan vidare karaktäriseras av att attacken startar plötsligt – vanligtvis, men inte alltid i en viss typ av situation. Det finns också svagare ”begränsande symtom” i form av panikångestattacker.

Diagnosen för panikångest kan ställas när en individ upplevt minst två oväntade panikattacker under minst en månad och känner oro över att få en ny attack. Frekvensen och intensiteten av attackerna varierar från person till person. En individ kan ha flera attacker i veckor, medan en annan kan ha korta och snabba attacker som knappt märks.

Många blir övertygade om att de har en odiagnostiserad sjukdom och söker ofta medicinsk hjälp. Även om dessa tester visar sig vara negativa, kan personen med panikångest vara orolig för att få fysiska sjukdomar.

Det är inte ovanligt att personer som får panikattacker utvecklar torgskräck. Torgskräck karaktärtiseras av en rädsla för att få en panikattack på en offentlig plats, från vilken man inte kan fly. Detta i sin tur leder till att en del människor undviker att gå ut eller bege sig till platser, som de inte känner till.

Det var först efter den forskning som bedrevs av Claire Weekes, som vi förstod att panikångest kan delas upp i två delar. Den första rädslan består av en mängd olika symtom – både kroppsliga och fysiska –som vi kommer att gå igenom längre fram. En första rädsla följs av en andra våg av rädsla.

Dr. Weekes insåg långt före alla andra, att den första rädslan med de fysiska symtomen genererade en andra rädsla som en reaktionen på den första rädslan. Weekes har kommit fram till att den sekundära rädslan föds ur den första okontrollerade rädslan. Man kan säga att delar av symtomen blir som en rädsla inför rädslan. Det är inte är ovanligt, att klienter hamnar i återkommande ”looopar” som förstärks mer och mer, innan de slutligen klingar av. Utan att ta hänsyn till den första eller andra rädslan, så kan vi konstatera att en panikångestattack med de första tecknen – dvs den “första rädslan” – kan vara mycket obehaglig även utan “den andra rädslan”. Även om en andra attack inte är så stark, så kan den ge en känsla som är besläktad med spykänslor eller en långsam nysning. En del människor drabbas även av rysningar.

I den kognitiva terapin fokuseras arbetet på att hjälpa klienterna att hantera den första rädslan, så att den andra rädslan begränsas. På samma sätt verkar de antidepressiva medicinerna. De siktar in sig på den sekundära rädslan,även om en del av de medicinska effekterna också kan hinda enskilda symtom vad gäller den primära rädslan.

Det finns även andra konkurrerande beskrivningar om varför den sekundära rädslan uppkommer. Många tror att de ska dö, kvävas och drabbas av ett katastroftänkande utan att det egentligen finns någon grund. En del forskare tror att det beror på någon sorts resonans med ett ursprungligt trauma som rör separation.

Olika typer av panikångestattacker

Jag skiljer på tre olika typer av panikångestattacker:

En attack som dyker upp från ingenstans och utan någon som helst synbar anledning.

En “situationsattack”. Den dyker alltid upp i speciella situationer – t ex om man kör in i en tunnel eller utsätts för andras blickar.

En attack, som kommer ibland i vissa situationer, men inte alltid.

När är det normalt att få ångest panikångest?

De flesta människor upplever oro och rädsla ibland. Det är helt naturligt. Vad är skillnaden mellan att vara orolig och att vara sjuk? Låt oss först konstatera att det bara finns några grundkänslor – precis som det bara finns några grundfärger. De som oftast nämns i sammanhanget är fruktan, sorg, vrede, glädje och spänning. Men under ytan finns det hundratals fler subtila nyanser. Hit räknas skuld, leda, nervositet eller missmod m.m. De nyanserna är i själva verket olika kombinationer av våra grundkänslor eller reaktioner på någon av dem. Olika människor har olika register när det gäller känslor.

Det finns oräkneliga orsaker som gör att man känner ångest. Det kan vara helt normalt att känna stark oro inför ett dödsfall inom familjen, arbetslöshet, en svår sjukdom eller någon annan hotande situation. Detta benämner vi objektiv ångest. Den är helt naturlig och den har vi utvecklat för att skydda oss. Vid sådana tillfällen kan ångest komma att bli en kort erfarenhet – en helt normal reaktion på händelsen. I svåra situationer kan det till och med vara helt naturligt att få en panikattack.

När attackerna kommer regelbundet och tar överhanden i våra liv genom undvikande beteenden, talar vi om panikångest. Enstaka panikattacker är normalt och motiverar ingen behandling utöver rådgivning. Det är också viktigt att förstå att människor med panikångest inte nödvändigtvis oroar sig mer än andra. Neurokemin hos en person med panikångest reagerar annorlunda på stress eller andra faktorer som nödvändigtvis inte behöver vara kopplade till stress eller oro.

 

 Paranoiatankarna som jag inte kan styra regnar ner över mig. Jag är övertygad jag drabbats av det jag trott var en myt, haschpsykosen.

Jag kan naturliogtvis inte avgöra vad du brabbats av men det är inet ovanligt att overklighetskänslor följer med en panikångestattak. Psykoser är kraftigare och kopplat till vanföretsällningar eller halluniciationer

Jag krigar fullt ut med mig själv och tankarna som ploppar upp i huvet på alla fronter. Saker som "självmord", "du är galen", "du kommer aldrig bli frisk", "du har psykos" haglar ner.

Vanlig reaktion i de flesta fall klingar oroskänslorna av

Detta var 9 månader sedan nu, jag har inte rört en joint sedan dess. Men tankarna klumpen i magen sitter kvar. 

Kallas förväntansångest  se texten ovan

De första 4 månaderna fick jag kanske 3-5 panikattacker till. Dessa gånger inte i närheten av lika farliga som den första som utlöste allt detta. Om den första var en 10a på en skala har de andra attackerna varit 1-2 på skalan.
Efter ett tag gick även tankarna ner och jag kunde börja tänka på andra saker också. Jag arbetade kontinuerligt med mig själv för att bli bättre, jag lugnar mig själv, välkomnar tankarna och spinner inte vidare på dem. 

Naturligt mönster och reaktion efter vad du beskriver

Denna åkomma försvårar livet nåt så in i helvete. När jag läser bok, ser på film eller annat som kräver passiv koncentration måste jag läsa om meningar hela tiden för att jag inte uppfattar vad jag just läst för en tanke poppar upp och snor min uppmärksamhet under några sekunder.
Åkomman har försämrat min konversationsfärdighet mycket också. Jag har svårt att komma på innovativa och konstruktiva svar att ge, svårt att lyssna på folk för att jag med jämna mellanrum i samtalet måste glida ut i tankarna.

Går att jobba med i terapin ett utslag av ångest. det finns avancerad tekninger för att ta bort dessa stimuli responsreaktioner Det går rätt snabbt också

Allt detta blir gradvis bättre och bättre desto mer tiden går märker jag. Desto mer jag arbetar på det med meditering, andning och positiv övertygelse blir det gradvis bättre. Men jag spenderar fortfarande kanske 75% av min tanketid åt det här. Det är fruktansvärt jobbigt. Jag har tagit upp saken med vänner men ingen verkar riktigt förstå. 
Jag fungerar fortfarande BRA socialt och allting. Jag är inge zombie eller sådär, ingen annan märker av det här. Möjligtvis att jag inte är lika pratglad som jag var tidigare. 
Jag har alltid tänkt att detta ska gå över med tiden bara, men så verkar ju inte fallet vara direkt.
Jag är övertygad att jag kan lösa detta dock. Jag tror att hjärnan har otroliga möjligheter. Jag är fast bestämd att aldrig börja med några lyckopiller eller liknande. Terapi är en annan sak, men inga piller. Jag ska fixa detta, vara man över min kropp, själ och hjärna. Det kanske tar längre tid men när jag klarat det blir det så mycket bättre.

Därför är det skönt att jag hittade denna sidan. I och med att jag är fattig och ung och bor i Norge kan jag inte uppsöka terapi här. Jag har inte råd. Plus att jag är fast inställd på att lösa detta "själv".

Börja med att ladd hem en gratis bok från www.comunicera.se

Det kan var till hjälp.

Ta hand om dig

 

Jonas Gåde  

 

Någon?