Måste skriva av mig, jag förstår inte att jag måste få sån ångest. Det enda jag kan tänka då är att jag måste ta livet av mig. Mitt liv är katastrof och jag kommer aldrig klara framtiden med alla krav. Började må sämre precis innan min pojkvän kom hem och då satt jag här med tårarna rinnande när han kom in genom dörren. Jag skäms så. Jag vill att han ska kunna komma hem när det är fredag och andas ut, slappna av och njuta av helgen. Ångesten var så svår att jag tänkte att jag kanske måste lägga in mig på sjukhuset i alla fall. Usch, vilken skam. Började med antidepressiva för två veckor sedan nu. Vet att dosen är för liten, men jag måste vänta med att höja tills jag träffar läkare, tidigast om en vecka. Eller ska jag höja själv? Kan ju knappast få värre ångest.
Skrev i nån tidigare tråd att jag har ett hyfsat socialt nätverk, men det har jag nog inte. Vet ingen annan än pojkvännen som jag kan tala med om hur jag mår. Det blir tungt för honom.
Jag har sobril som jag kan ta, men ofta känns det ännu värre när dom slutar verka, så jag försöker låta bli.
Hur ska man göra för att kunna se framåt när man är deprimerad? Hur ska man tänka när man har självmordstankar? Jag har bestämt mig för att aldrig ta livet av mig, ändå spökar dom tankarna hela tiden, nästan som tvångstankar. Varför?? Känner att jag inte borde leva för att jag förstör andras liv med mitt mående, min arbetslöshet, min pessimism. Att jag är värdelös. Pojkvännen sa att om jag ta livet av mig så försvinner han också. Jag förstör hans liv, det är min största känsla. Fast han säger att jag är det bästa som hänt honom.
Hur blir man av med den här förbannade ångesten och depressionen?
Mia
