Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag har nog vetat att jag gör fel under en större del av mitt liv. Om jag hade gjort rätt från början hade jag kanske haft kvar alla mina vänner idag, för även om jag är den "tysta", tillbakadragna pesonen som gömmer mig om jag kan så hade jag vänner en gång i tiden. Vänner som jag umgicks med. Kanske är jag för trög för att fatta... En av mina äldsta vänner förklarade för mig när vi sist träffades att hon inte orkade bjuda hem mig (oss) på middag då min sambo är som han är. Visst har jag fattat att bortfallet av kompisar beror delvis på hans beteende... Framför allt när han dricker. Varför skriver jag då det här igen... Jag är som en riktigt gammal, sliten LP-skiva med en massa hack i. Jag kan inte släppa. Jag skyller inte på min sambo... Det är inte hans fel... Jag har valt att stanna i denna relation som sänkt mig till avgrunden. Men att vända detta känns omöjligt. Jag är nog som min mor innerst inne... Hon var aldrig riktigt nöjd med livet. Det fanns hela tiden en känsla av att något var fel... Hon var nästan martyr ibland, offrade sig för andra. Jag vill så gärna se till att andra mår bra.

Detta är bara tramsiga skriverier. Jag vet jag inte borde posta det men men...

Tack fina du sorrow!

Min personlighet kanske inte är aktuell att förändra, men nog måste det gå att träna sin förmåga att våga prata då jag träffar folk, annars kan jag lika gärna isolera mig hemma. Vad är det för mening att vara med i en grupp, i ett sammanhang om jag inte syns, inte märks? Jag är mer framåt idag om jag är i "rätt" sällskap men har långt kvar.

Idag fick jag frågan varför jag blev lärare då jag berättade om hur jag tänkt och mått under alla mina år i skolan, och jag har inget svar egentligen. Jag vet inte varför jag ens påbörjade utbildningen. Tror att det finns en bra pedagog i mig, men jag saknar en del av de egenskaper som kanske behövs allra mest. Dessutom har jag problem med organisation, så att få genomföra en utredning längre fram känns bra. Kanske kan jag då få svar på varför vissa bitar i mitt liv inte fungerar och aldrig har fungerat... Jag är en "duktig" flicka, gör som jag blir tillsagd och låter mig styras. Ett exempel på detta är väl medicineringen mot depressionen. Nu har jag varit utan (självmant) i en vecka och jag mår skit. Men samtidigt kan jag för första gången på mycket länge känna sorg, ilska och gråta...

Jag kände mig sårad när jag lämnade öppenpsykiatrin igår. Vet inte varför jag tar åt mig, grubblar över det som andra säger till mig, förstorar upp mm, men jag tog mig mycket illa vid det sätt han pratade om min mammas "självmordsförsök" då jag var barn. Jag fäster mig vid ord, uttryck mm, så att "jag inte ansågs vara lika dum som min mamma" blev ett djupt sår i mig. Jag önskar jag kunde vrida tiden tillbaka till innan hon gick bort... Kanske t o m så långt som innan hon skadade sig i vårat hus. Det är en sorg i mig och jag känner skuldkänslor över att mamma skadade sig så illa här hemma hos oss. Hon hämtade sig aldrig riktigt efter det.

Jag vet jag är i resans början och det som känns extra tufft är att jag inte har någon trygghet runt mig alls:( Jag har inget "jobb", även om jag tillhör en arbetsplats så hör jag inte hemma i något arbetslag, ingen som hör av sig och frågar hur jag mår annat än en hälsning på facebook ibland. Inget från min chef... Jag lever i en relation som jag bara vill bort från men måste lösa alla problem hos mig själv först, framför allt måste jag få någon form ag självkänsla, tro på mig själv och förmåga att våga ta tag i saker. Jag har mina barn som jag lever för men jag behöver stöd för att orka. För varje dag som går nu blir det tyngre för mig att ta mig upp ur sängen. Jag har inget stöd av pappan/sambon även om han gör massor... Jag skulle önska att han sa till mig på kvällen att "i morgon får du sova ut, du behöver inte gå upp kl 5.30 för att fixa frukost och kläder till barnen. Jag går med dem till förskola/skola och ser till att de kommer i tid". Aldrig någonsin att han skulle göra det för mig... Det kommer inte att hända, så varför går jag upp... jo, den duktiga flickan vill göra rätt. Det kostar väldigt mycket för mig, och som sagt så blir jag lite svagare varje dag... Jag kommer närmare tanken att fly bort även från barnen och kommer jag så långt känns det som att det är kört. Jag skäms för att jag tänker så. Och jag tror att jag kommer att fortsätta denna kamp i oändlighet.. tills jag faller av utmattning.

Förväntar jag mig för mycket av livet? Jag vet inte längre. Jag vet bara att jag nu gråter varje morgon och varje kväll... det känns inte helt ok. Jag är mossig i huvudet och kan inte tänka klart.

Vad tror du sorrow? Kommer jag fixa detta för egen maskin??? Utan hjälp av medicin...? Jag är så velig... Idag ska jag försöka skriva ner mina funderingar kring livet i stort och ta med till psykologen på VC. Nu när psykiatrin inte kan hjälpa mig så får jag lägga mitt liv i handen på den psykolog jag fått kontakt med. Om det sen blir han eller någon annan vet jag inte, men jag är trött på att inte känna att någon vill ta sig an mig! Jag är inte något hopplöst fall... hoppas jag i alla fall...

Kramar sorrow, svara mig om du läser detta och orkar... Ja andra får gärna hjälpa mig att reflektera över detta också. Jag vill klara detta!

Hej MJG!

Tack för ditt svar. Jag vill verkligen bygga upp modet att ta steget ut i "friheten" för jag vet ju att vissa saker kommer inte att förändras då min sambo inte vill ta ansvar för det han gör... För mina barns skull behöver jag komma här ifrån. Jag känner inget större värde för mitt eget liv. Det känns hopplöst förbi. Jag har levt med min negativa självbild i så många år att jag inte tror att den någonsin har varit positiv. Jag har alltid sett allt dåligt jag gör... inte så mycket bra. Jag har aldrig varit duktig eller kunnig inom något speciellt. Hur hittar man en självkänsla som kanske aldrig har funnits? Jag är väldigt nere just nu och har svårt att se något positivt alls. Jag vill bara isolera mig nu, därför är det tur jag lovat en kompis att följa med på Zumba i kväll... Jag försöker verkligen se en mening med detta men det är svårt att se genom detta svarta mönster.

Men jag är glad över att läsa att det kan gå att komma ur. Kanske finns det hopp även för en som kämpat med dålig självkänsla i 40 år...

Jag har självmant avbrutit min medicinering med citalopram och mår skit av det(har ätit i tre månader). Jag har haft samtalsstöd i över ett år, men då jag har haft mycket svårt att öppna mig och undanhållit mycket genom åren så har inte det gett så mycket. Nu när jag får hjälp på VC så får jag inget samtalsstöd. Bara KBT när jag inte är lika deprimerad.

Jag känner verkligen att jag behöver prata om min tankar och känslor. Om varför jag vill avsluta min existens t ex trots jag har två underbara barn så vill jag inte leva (fast inte heller dö). Kanske också om hur relationen med en missbrukare faktiskt har påverkat mig och på vilket sätt... Jag behöver bryta mig loss men med två barns som dessutom har sina svårigheter krävs det lite för att genomföra tror jag...

Jag har svårt att se värdet att ta hand om mig själv då jag inte får någon förståelse för mina behov, jag skiter i om forskningen inte stöder samtalsterapi. jag tror jag skulle behöva både samtal och KBT.

Kram

Jag går redan i samtal via landstinget kostnadsfritt men om jag ska få hjälp via VC får jag inte ha någon annan kontakt Det tycker jag är så dåligt. Min samtalskontakt är/har varit en trygghet som jag nu känner förtroende för.

Vet inte om det är speciellt för vår VC eller är det så även för andra att man inte får ha andra kontakter. Det blir ju i så fall de få vänner jag har som får ta min skit men de vet ju inte hur de ska hantera det jag pratar om... Det är ganska svåra tankar jag behövder bearbeta. Ska försöka ta upp det med läkaren sen försöka gå vidare till någon annan inom VC för att kolla att det verkligen stämmer... De måste ju kunna "prata" med sina patienter även om de har KBT-utbildning allihop??? Eller är jag helt dum i huvudet?

När det gäller communicera så är det skönt att höra att du fått bra hjälp:) Läste om det i din blogg. Jag har pengar, det är inte direkt ett problem (jag kan inte bada i dem och ibland blir vissa månader sämre men än så länge är vi två inkomster). Däremot min telefonskräck (rädsla) är ett STORT hinder. Skulle aldrig våga ringa... kan klara av att prata i telefon men tycker det är jobbigt.... Men tack för tipset!!!

Det min psykolog förklarade var att samtal inte hjälper tillräckligt bra och det visar även forskningen. Däremot hjälper KBT enligt forskning. Jag funderar nu på att påbörja medicinbehandling men vill ha en bättre förståelse för hur den fungerar samt annat stöd förstås. Jag förstår inte varför det inte skulle vara bra att kombinera samtal och KBT-behandling... Går inte det? Jag ska på allvar försöka läst till mig om KBT, mitt problem är att jag inte klarar av att läsa särskilt mycket, absolut inte böcker... vilket de rekommenderar hela tiden på VC... självhjälpsböcker. Vi är flera som är frustrerade över det... Jag har hört av bekanta som går privat att de verkligen får gå igenom sitt liv, göra tidslinje och verkligen gå igenom olika händelser. Jag har massor jag vill sätta ord på som äter upp mig inifrån, så hur bearbetar jag det. Dessutom oroar jag mig en del för kommande utredning och hur den kommer att påverka mig. Det lutar åt att jag kan ha en uppmärksamhetsstörning, vilket jag faktiskt har funderat själv över sen tio år tillbaka... Hur jag ska hantera det tills utredningen blir gjord vet jag inte heller. Jag behöver verktyg nu för att hantera vardagen och min ångest... Men men har jag väntat 40 (eller 25 år i alla fall) med att söka hjälp så kanske det inte gör något att det går mer tid... Synd för mina barn som inte har en fungerande mamma....

Kram

Jag ska inte förkasta möjligheten till behandling. Men jag tror fortfarande att jag behöver bearbeta mina upplevelser och tankar genom samtal...

På fredag ska jag be läkaren förklara mer om medicinen. Jag ska höra mig för om det finns alternativ till citalopram som fungerar annorlunda (som kanske inte helt tar bort mina känslor och gör mig avtrubbad). Jag hoppas sen på att kunna påbörja KBT. Hittills känner jag mig missnöjd, men kanske mest med mig själv... Jag vågar inte släppa kontrollen antar jag och förlita mig på att något faktiskt kan hjälpa...

Kram och tack!

Jag vet jag kan få KBT-behandling och jag vill bli bra! Just nu vill jag ingenting.. ångesten över att mitt liv blivit så meningslöst slog undan benen på mig med full kraft och jag är nästan paralyserad.
Jag bröt ihop i duschen för en stund sedan och vill bara ge upp. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra... Jag blir så ledsen för att alla ska kalla mig "duktig" för att jag inte isolerar mig hemma utan jag gör ju massor... teater, tränar ibland, missar inte ett enda möte eller åtagande jag tagit på mig. Det skulle aldrig falla mig in att svika något som jag lovat eller svika ett förtroende... Men jag försvinner i allt detta... jag gör allt för att andra ska ha det bra... men jag orkar inte fightas för att jag ska hitta mig själv i detta... Jag existerar inte i mig själv... Fysiskt är jag här och som en robot gör jag allt... men inte med den inlevelse som jag skulle vilja... inte med glädje... inte så jag själv växer eller utvecklas... jag vill inte mer... nu har jag haft denna ångest så länge och dessa tankar som funnits med mig det senaste året blir mer och mer tydliga bilder... jag vet vad jag vill men jag vill inte svika andra... göra andra ledsna så jag klänger mig kvar men kraften rinner ur mig.

Jag vill inte ge upp men vet inte hur jag ska kunna förklara hur jag känner och tänker då jag är så duktig och inte vill visa denna svaghet.