Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Min 25-åriga, underbara och älskvärda pojkvän sover tillsammans med sin mamma ibland. De ser det som en "gullig" grej och upplever det inte som ett problem, enligt min pojkvän. Mamman är förövrigt väldigt krävande, en aning kontrollerande och ringer honom väldigt ofta. För mig är sovandet med hans mor helt oacceptabelt men han tar alltid hennes sida vid återkommande diskussioner. Jag känner mig utfryst, sviken och äcklad. Vad ska jag göra?

Tror inte att det är så sunt att man sover tillsammans med sina föräldrar.

Har du pratat med honom om dina känslor inför det här? Om ni har ett seriöst förhållande borde han ju respektera hur du känner. Först och främst tror jag att du måste tala om för  honom att du vill prata allvar, förklara för honom att det stör dig och får dig att må dåligt och känna dig sviken. Få honom att verkligen lyssna och förstå hur det påverkar dig i ert förhållande.  Använd precis de ord du skrivit ovan.

Tack för era svar. Jag har verkligen pratat med honom om detta och försökt beskriva så nära som det går över hur jag känner. Han anser inte att deras sovande är något problem alls och han känner att det är jag som är överkänslig. Utöver detta har hans mamma en stor roll i förhållandet. Han sätter alltid hennes behov före mina och inser inte att jag behöver honom nära mig för att vi ska kunna bygga upp ett sunt förhållande. Vid tidigare diskussioner jag haft med honom har hon alltid på något sätt varit inblandad och hans reaktion på detta är "hon har väl rätt att få uttrycka sig och säga vad hon tycker". Det känns som jag bygger upp ett liv med henne och inte med honom. Han är förövrigt en underbar människa som ställer upp och är oerhört snäll. Jag mår riktigt dåligt över detta och vet inte hur jag ska gå tillväga. 

Vid ett speciellt tillfälle var vi hemma hos hans familj (pappan var bortrest) och jag och pojkvännen skulle sova i hans gamla (105cm) säng vilket vi gjort vid många tillfällen tidigare då vi hälsat på. Precis innan vi ska lägga oss säger han till mig att han ska gå och lägga sig i sin pappas säng (bredvid sin mamma, som jag tror förövrigt sover halvnaken). Jag reagerade med tystnad och han förstod att hans plats var bredvid mig. Morgonen därpå kom hans mamma in till oss och la sig intill honom och de började gosa. Jag kan inte förstå hur en 60-åring och 25-åring, mor och son, kan ha en sådan relation. För mig innebär detta att någon tar ifrån mig det mest privata och personliga man delar med sin partner (förutom sex). Ska jag lämna honom? Han inser fortfarande inte att detta är ett problem, trots att jag beskrivit det väldigt exakt.

Ja, som du beskriver det så är ni tre i denna relation och det kommer att innebära stora problem framöver, tro mig, för jag vet det av egen erfarenhet. Din pojkvän är inte mogen för en vuxen relation, han är styrd av sin mamma som gör allt för att behålla kontrollen över sin son. Huruvida det är sunt eller inte att göra så som dom gör, att sova tillsammans, vet jag dock ej, men det låter inte som ett normalt beteende i mina öron. Som jag skrev tidigare så tror jag inte att du kan förändra deras relation. Du skriver dessutom själv att du har försökt att prata med honom men han förstår eller lyssnar inte på dig. Jag tror att det beror på att hans och mammans relation är ett normaltillstånd för honom, det är det som han är van vid helt enkelt. Han kan inte se att det är varken "normalt" eller bra för honom. Skulle jag vara i din sits så skulle jag seriöst överväga att lämna honom. Du mår inte bra av situationen och att förändra dessa två och deras sätt att vara mot varandra är nog en uppgift som är dömd att misslyckas. 

Det är alldeles tydligt att mamman inte tänker släppa greppet om sin son, din pojkvän. Och det låter som att hon är en väldigt duktig dramaqueen och använder känslomässig utpressing gentemot sonen för att få som hon vill. Så det är upp till dig att bestämma om du kan leva i en situation som denna eller om du ska ge upp och göra slut med honom. Det är tråkigt att behöva ta ett sådant beslut och speciellt när du känner att ni har så mycket gemensamt på andra plan. Att ni trivs med varandra, har det roligt tillsammans och att han är en bra kille annars. Det kanske underlättar ditt beslut om du tänker ett par år framåt i tiden. Ni kanske har skaffat barn och bor ihop då. Hur tror du att er tresamhet skulle se ut, skulle det funka att leva så som ni gör nu? (Jag säger inte tvåsamhet eftersom mamman måste ju ränkas med i er relation.) Tror du att du kommer att få den maken/fadern till ditt barn som du vill ha och önskar dig? Eller måste du dela honom med hans mamma i resten av livet? Kämpa för att få uppmärksamhet och omtanke från hans sida? Behöva kräva att han ska vara med dig och barnet och inte prioritera mamman? Och hur skulle det eventuella barnet påverkas av ett sådant triangeldrama? 

Man kan inte ändra någon annan om de själva inte vill förändras. Det man ser är det man får.

Både jag och mina föräldrar har sedan en tid tillbaka förstått att hon använder känslomässig utpressning och det tar inte slut där. Hans föräldrar köper nya båtar, bilar, renoverar eller bygger nya hus hela tiden, trots detta vet de varken hur en båt ska tas om hand och de vet inte hur den ska köras, utan det är min pojkvän som alltid måste sköta allt. Detsamma gäller när något ska lagas på bilen eller att husen ska målas, byggas eller göras om/renoveras på annat sätt. Mamman har förövrigt fullmakt på min pojkväns ekonomi. Jag och pojkvännen bor i samma stad, och våra föräldrar bor i olika städer. Vi har ett hetsigt liv där både skolan, kompisarna och träningen prioriteras under vardagarna och den enda tiden vi får ihop är kvällarna, därför kan jag tycka att det är skönt att under helgen bara vila ut och umgås med varandra, men NEJ! För det finns ingen tid, alltid, nästan, varje helg åker han hem för att "fixa och dona", med saker som hans föräldrar ber han om. Det är mamman som är väldigt krävande och dominant, pappan är oftast/alltid tyst. 

I framtiden vet jag inte hur det skulle se ut. Som det är just nu skulle vi aldrig kunna planera barn eller något annat som rör oss. Det känns hela tiden som att jag får kämpa för att få hans uppmärksamhet och kärlek. Jag vill inte i framtiden att om vi skulle få barn att en tredje person är inblandad och talar om vart våra barn ska vara, vad de ska göra om somrarna, hur de ska uppfostras m.m. Eller har jag fel när jag tänker/känner såhär? (Självklart ska man respektera varandras föräldrar och älska dem men den kontrollen jag inte vill ha är den kontrollen som hon har över sin son. Jag märker redan nu hur hon vill kontrollera mig vad gäller min utbildning, jobb, livstil etc. Hur ska det då gå om vi har barn eller en villa vi planerar att bygga?) Är helt kluven. 

Det känns som att jag vet exakt vad jag förväntar mig av honom, jag vet att jag inte accepterar att någon kontrollerar eller styr över mig men det som är så svårt är att jag inte kan förändra hans verklighet eller hans beteende. (Jag är inte rädd att lära mig leva livet på ett nytt sätt heller, de har även visat mig andra sidor av livet, positivt och negativt.) Men jag tvivlar starkt på att jag kan lära mig leva livet där jag delar honom med någon annan. Han är en helt annan människa när han är med mig och våra vänner än vad han är när hans mamma är i närheten, det är också en orsak till att jag har svårt för att släppa honom. Han är så underbar när han är med mig att jag helst hade velat dela mitt liv med honom om man bortsett från hans mammas kontrollbehov. En annan sak som bokstavligen äter upp mig är att hur ska jag kunna lämna en sån fin människa och låta henne förstöra hans liv ännu mer? Det känns lite av en plikt att hjälpa honom, oavsett hur vår relation utvecklas. Eller?

Det känns så skönt att någon delar mina tankar om att det inte behövs en tredje person i ett förhållande. Äntligen börjar jag känna mig en aning "normal". Enligt honom är det självklart att hon ska vara med som en tredje person. Att han har avsagt sig allt ansvar från ekonomin har något med aktier och hans morbror att göra, men jag har ingen aning om hur hans mamma av den anledningen kan ha fullmakt (måste vara något som döljs för mig). Att mamman med hjälp av alla materiella ting styr och kontrollerar min pojkvän är det nog ingen tvekan om. 

Jag älskar honom verkligen och vill få det att fungera men det är upp till honom och inte upp till mig. Jag vet tydligt vad jag vill uppnå med vårt förhållande: att vi ska kunna visa vår kärlek för varandra precis när och hur vi vill (som det ser ut nu vågar jag inte krama/pussa honom inför hans mamma, inte ens hålla hand), att han absolut slutar sova med sin mamma och att han sätter mina behov före hennes. Den stora frågan är om han är redo att ta det steget? Fortsätter förhållandet så som det ser ut nu så har vi ingen framtid, det vet jag. Jag känner en plikt att hjälpa honom men jag tror aldrig att jag skulle vara kvar i förhållandet om han vägrar inse att det han gör med sin mamma är fel och konsekvenserna av det (att jag mår fruktansvärt dåligt). Om han senare i livet (under de förutsättningar att han inte inser att det som händer är fel nu, men gör det senare) skulle jag råda honom att gå till en psykolog eller om han behöver tröst, så kan jag finnas där. 

Just nu har vi faktiskt tagit en "paus/uppehåll". Jag tror att han är sårad eller väldigt rörd över detta som nu under senare tid kommit fram och att även han behöver betänketid, precis som jag. Jag vet inte hur mycket tid jag ska ge honom för att för mig blir beslutet allt mer klarare över hur jag vill ha det. Frågan är om han har hunnit tänka (om han ens tänker)? 

Som det ser ut nu är jag hemma hos mina föräldrar och han är på deras sommarstuga där pappan ikväll åker tillbaka till "hemstaden" för jobb. De som återstår är min pojkvän, hans mamma och ev. bror. Antagligen sover nog pojkvännen och hans mamma tillsammans i och med att de inte ser det som ett problem. Hur ska jag kunna veta? Och hur ska jag kunna veta att de "bara" sover och inte gör något annat (jag mår dåligt överhuvudtaget att de sover tillsammans, allt annat skulle nog ta död på mig, försöker att skjuta ifrån mig det sexuella som kanske sker). Det måste ju trots allt finnas något behov de tillfredställer då de sover tillsammans? Eller? Av den här ovissheten mår jag dåligt, känner mig smutsig och äcklad. 

Tack för att du är villig att diskutera detta med mig. 

Jag vet inte exakt hur de "sover", men jag tror att hon sover halvnaken. Hon brukar ofta gulla med honom, både verbalt och fysiskt som att klappa honom på kinden etc. Vid ett tillfälle (som finns beskrivet ovan) har hon även lagt sig hos oss och börjat gulla med honom, lägga handen om honom m.m. Att de kanske sover på var sin sida av sängen, med egna täcken, känner/tycker jag inte är okej. Det känns som att han ger, och hon tar, något som är väldigt speciellt för mig (en upplevelse jag och min pojkvän bara ska dela). Det går över mina gränser. De brukar ofta säga att min pojkvän är "mammas lilla pojke". Pappan vet om att de ibland sover med varandra, och har vid ett tillfälle (som jag hört) till och med uppmanat min pojkvän att lägga sig i hans säng då pappan skulle resa bort. Pappan är väldigt passiv som jag upplevt det och mamman är den som är mer kontrollerande, ibland undrar jag hur pappan egentligen mår. 

Hans mamma blandar sig in i allt. Jag vet inte vad hon inte har en åsikt om. Vad det gäller honom har hon verkligen åsikter om ALLT, och det hade varit en helt annan grej om han inte hade gjort som hon säger. Problemet ligger därför inte bara hos mamman utan även hos min pojkvän, på grund av att han inte skapar sig ett eget tycke. Vid flera tillfällen har han och jag bestämt oss för något, en timme senare, med ett samtal från henne, är alla våra planer som bortblåsta. Det blir outhärdligt till slut. 

Det finns så många tillfällen där hans mamma styrt och ställt att jag inte längre vet vem jag pratar med när jag pratar med min pojkvän. Han är en helt annan människa med mig än vad han är med henne. Det gör så ont att jag låtit förhållandet fortsätta och att jag inte sagt ifrån tidigare... Det känns hemskt att behöva släppa en människa som jag älskar.

Hej Jaane

Tack för din öppna och ärliga fråga. Du har redan fått många kloka och sunda svar.

I vårt samhälle finns olika värderingar och föreställningar dessa gränser är inte huggna i sten. I en del äldre kulturer finns värderingar som inte tycker det du beskriver är något märkvärdigt. Det illustrerar att det finns kulturellt betingade värderingar som är annorlunda än våra.  

Dock måste jag var tydlig med att min absoluta uppfattning otvetydigt är att äldre barn och vuxna i alla sammanhang skall undvika intima situationer.

En viktig del i uppfostran är ge barnet psykologiska gränser under uppväxten. Dessa definieras av föräldrarna. Vuxna skall ha klara gränser gentemot sina barn och hålla intima saker för sig själva Tex sitt sexliv, sova, duscha, eller emotionella problem och oro.  Jag vet inte hur det är i ditt fall, men det finns en del ensamstående mödrar (och ensamstående pappor som kan använda sina barn för den värme och stöd de inte får från sin den partner. Det är naturligtvis önskvärt att våra barn skall älska sina föräldrar, men ett vuxet barn skall inte uppmuntras att ge känslomässigt stöd till sina föräldrar.  När välmenande och kärleksfulla föräldrar använder sina barn för att uppfylla egna känslomässiga behov som bör fyllas av en annan vuxen tvingar de barnet att ta på sig en roll som egentligen inte är rätt för dem. Det är nog inte otroligt att anta att din vän pojkvän drabbas av andra gränsöverskridande handlingar

De nödvändiga gränserna som saknas leder till problem. Dessa gränser finns där för att hjälpa alla i familjen att utvecklas till självständiga och när dessa gränser överskrids tex genom incest, sova eller att mamma drar in barnet som rådgivare i sin skilsmässa där är det en emotionell kränkning

 Jag är rätt övertygad om att de flesta personer inom psykologi och terapi tycker det är viktigt att man som vuxen skyddar barnet från de vuxna världen. Ända upp i 20 årsåldern utvecklas barnets hjärna och kan inte alltid hantera ovanliga känslor på ett lika bra sätt som vuxna.

Så sammanfattningsvis det är inte okej att en mamma sover med sin vuxne son eller att de fortsätter det är ändå  dysfunktionellt och kommer att sätta emotionella spår i både honom och dig

 Ta hand om dig

Jonas Gåde

Ja, prata med honom en sista gång och berätta att du mår väldigt dåligt över situationen och att du vill (eller t o m kräver) att han inte längre sover med sin mamma. Han borde kunna förstå hur du känner det och ta dina känslor på allvar.

Och du måste i din tur lita på att det han säger stämmer om han lovar dig något. Man kan givetvis aldrig veta till 100 procent om någon gör så som den har lovat, men man måste utgå ifrån att det som sägs är det som han menar och tänker hålla och att man kan lita på sin partner. Litar du inte på honom så vad finns det för vits med att vara med honom överhuvudtaget? Du måste ju veta var du har honom om du ska kunna känna dig trygg och lycklig i detta förhållande fortsättningsvis. Tillit är ju det absolut grundläggande i varje relation oavsett hur situationen annars är.

Glöm inte att vara väldigt tydlig och anklaga inte, utan bara säg hur du känner det. Sen får du se vad du får för svar. Hoppas allt reder ut sig till slut för er två.

Ta hand om dig

Det enda du kan göra är att lyssna på din inre röst. Vad säger den? Ta dina känslor på allvar för dom berättar för dig hur du ska göra.

Det är väldigt svårt att reparera en skadad tillit. Det krävs både tid och medvetet arbete för att kunna lita på någon som har svikit en. Han kanske inte har svikit dig medvetet men du känner dig sviken eftersom han inte har brytt sig om dina känslor och önskningar. För att en relation kan fungera och växa är det viktigt att man lär sig att lyssna på sin partner, och att man prioriterar varandra och tar hänsyn.

Eftersom du känner att du vill göra ett sista försök är det viktigt att du pratar med honom. Lägg korten på bordet och säg att du inte kan fortsätta om han inte ändrar sitt beteende. Då vet han vad som gäller och vad som blir konsekvensen om han fortsätter att blunda för dina behov.

Jag är glad att mina svar har kunnat ge dig lite hjälp på traven.

Sköt om dig

"Hur ska jag gå tillväga om han säger att han behöver mer tid?"

gå inte med på det jane. vadå mer tid? vad är mer tid för honom? han kan dra ut på det hur länge som helst om du ger han den öppningen. det är dags för honom att agera nu om han vill behålla dig. när/om han säger att han vill ha mer tid, det är ungefär som att säga "är det okej att du mår dåligt ett tag till för jag vill/orkar inte ta tag i det här just nu".

stå på dig.

Jaane, uppriktigt, är han verkligen något att satsa på den killen? Han kan ju uppenbarligen inte prioritera dig och er relation, han förhalar det hela, kommer du någonsin att riktigt lita på honom?! Om han "lämnar sin mamma", kommer du inte alltid få bära att du "kommit emellan dem"?

Om han verkligen älskade dig, verkligen ville ha en relation med dig, och han vore minsta mogen som människa, så vore ni inte i situationen ni är i nu.

När är det dags att ge upp?

En relation är mer än kärlek. Respekt, kommunikation osv, men framförallt ett val. Han vill inte välja.

För er som vill veta hur det slutade så slutade det med att jag lämnade honom. Han sjönk otroligt mycket i mina ögon när han började dra in min cancersjuka mor. Allt som han upplevt negativt med mig bara vräkte han ur sig och han kunde verkligen inte kontrollera sina känslor. Jag förklarade väldigt tydligt att det för mig är väldigt onormalt att man sover ihop med sin mamma och att jag aldrig skulle acceptera att han gjorde det (om det nu så är en gång om året). Nu i efterhand menar han på att de inte alls sover ihop men det gör dem. Så det hela slutade med våld, han slog nästan sönder min stora spegel, knuffade mig (tur att jag landade mjukt), rev sönder en bok och slängde den därefter på mig, men tur var träffade den inte mig utan mitt fönster med stor kraft. Så rädd har jag aldrig varit i hela mitt liv (min familj har aldrig varit våldsam). Jag har verkligen lärt mig en läxa. Det var tusen tecken tidigare i förhållandet som borde gjort att jag lämnade honom. Nu vet jag med all säkerhet att han inte mår bra och det finns inget i min makt som kan hjälpa honom. Tack alla ni som stöttat mig genom den tuffa tiden som vi hade ett uppehåll! 

Det sjuka var att han ville vara väldigt tydlig med att det var han som lämnade mig och inte tvärtom. Jag tror fortfarande att han aldrig kommer att förstå sin brist på respekt mot mig. Han ser inte sina fel. Jag vill inte ens försöka förstå mig på honom. Jag är däremot djupt sårad över allt han sa till mig... Men med tiden läks nog alla sår! Hehe tack för dina kommentarer.