Josefins

Jo det är så här. Jag har en pojkvän som är extremt svartsjuk. Han frågar alltid var jag är, ringer konstant, om han pratar med mig i mobilen undrar han alltid vem som är i bakgrunden.. Nu har det gått så långt att han hatar mina vänner. Jag står inte ut att han bara vill att jag ska umgås med honom. När jag säger att jag vill gå ut med mina vänner, blir han jätteförbannad och sticker ifrån platsen och lämnar mig.

Vi har nog gjort slut ett antal 100 gånger men blivit ihop igen.
Han är konstant på mig, som mina vänner brukar kalla han: plåstret
Han vill ALLTID sova över och säger han att jag känner för att ta en senare buss till honom säger han - "varför då? ahaa, du ska sitta på msn och flörta... Hälsa alla fina pojkar!"

vad ska jag göra?

vitarosen

Dumpa honom! Han behöver jobba med sin självkänsla, det är inget du kan göra åt honom. problemet är hans, inte ditt. Genom att bli ihop med honom igen ger du tillbaka makten till honom, och du ger honom tillstånd att trycka ner dig ännu mera. Skydda dig själv och hitta en ny kille.

IsabelleOhrnell

Håller med ! Det blir aldrig bättre, jag hade själv en kille som va precis likadan, om inte snäppet värre. Det gick så långt att han tryckte ner mitt självförtroende och då fick jag nog. Tänk på dig själv i första hand. Killar kommer och går, vänskapen består !

Hope

Jag håller med föregående.
Tyvärr blir det nog bara värre och värre och du kommer att må sämre och sämre.
I och med att han får mer och mer kontroll över dig blir du ensammare och sen har du ingen att vända dig till.
Till slut tror jag du kommer att tro att det ingen annan är som vill ha dig och att du ska vara tacksam att han vill det.
LÄMNA honom bums säger jag med.
Du är värd nåt mycket bättre än det, det finns "friska" relationer.
Kram

Camilla Johansson

oj, här pratar ni om mig kändes det som. Jag är i din pojkväns situation. Inte kanske så extremt men åt det hållet. Om min sambo skulle få skriva ner mitt beteende så tror jag att han kanske skulle skriva att jag är värre..

Det är svårt att förklara varför man är så här. Jag önskar verkligen att det inte var så! Man mår piss!! Det gör så jäkla ont och det tar så mycket energi av en att vara så osäker. Samtidigt så sårar man den andra med.
Jag vill inte direkt råda dig i att göra slut eftersom jag är rädd för att det ska hända här hemma tillsist men jag undrar om du pratat med honom riktigt ordentligt om hur du känner?
Det som är viktigt här är att ni ska försöka förstå varandra båda två, men det som är viktigast är att du INTE får ändra dig själv efter vad han vill. Det kommer varken du eller han må bra av. Du kommer bli en annorlunda flickvän när du inte kan göra det du mår bra av och den personer var inte den han blev kär i. Det kanske slutar med att han gör slut ist pga att du inte är densamma. Prata med varandra, ta hjälp om ni inte känner att det hjälper, sen kanske man måste gå skilda vägar om det inte fungerar så heller.
Du skriver att ni gjort slut flera gånger. Är det pga hans svartsjuka bara eller är det kanske så att ni kramphåller i något som kanske om ni skulle få distans till varandra skulle få er att undra varför ni ens fastnade för varandra. Respekten till erat förhållande har ju svalnat pga dessa fram och tillbaka.

Jag hoppas verkligen att ni ordnar upp det här. Det är ni båda värda. Är det inte så att han inte vill göra något åt detta eller inte ser sitt problem som något som sårar dig så kanske det är bäst att göra som de förra skrivit. Att ni går skilda vägar och hittar er själva.

__________________
Millan

Hope

Har du funderat på vad som kan hända om han e otrogen?
Det händer ju inte så mycket mer än att du blir sårad, naturligtvis.
Man dör inte av det.
Måla inte fan på väggen, som det sägs och försök att inte ta ut sorgen i förtid, vilket e precis det du gör om du e svartsjuk och tror att det kan hända.
Kram

Camilla Johansson

Hej igen!

Tack för dina rader. Jag vet att det är vansinne. Jag tror att just det att man blir förd bakom ryggen som är jobbigt. Att man inte skulle veta något utan att han går här hemma som ingenting och man tror att allt är bra.
Skulle jag sitta och råda någon annan som känner lika som jag så skulle jag kunna sitta här och prata om självkänsla osv, men när det kommer till mig själv så är det som att jag inte kan ta det till mig. Det ÄR inte hela världen om han skulle göra något för jag vet ju att då är ju inte förhållandet bra ändå, men att få in det i mitt trånga...
Sen är ju det här med självkänslan..han är ju inte världens bästa kille att hjälpa mig med den heller! Detär ju inte något som man på något sätt kan kräva heller men det hjälper ju till. Ibland så funderar jag på om det är så att jag inte kanske litar helt på mig själv som gör att jag tvivlar på människor? Jag vet inte....det är svårt att vara ärlig mot sig själv..

__________________
Millan

angel07

kan nget annat än att säga att du är inte ensam. det är en hemsk situation. det blir som en ond cirkel man inte kan ta sig ur, man känner sig värdelös å har ingen självkänsla och då blir man svartsjuk och när man blir svartsjuk så känner man sig ännu mer värdelös och så fortsätter det så... någon som har något tips på hur man tar sig ur denna cirkel? varma kramar angel

Trabant

Svartsjuka!?!

Är det så enkelt att det är bara den svartsjukes fel?
Eller är det nåt i förhållandet som saknas eller rent av är fel.

Vist ser man många svar överallt med råd lämna honom/henne men är det enda utvägen igentligen?
Många av råden är att lämna och skaffa en ny för denna förtjänar nåt bättre.

Liksom bara en tanke så här på morgonen....
Varför inte bara snacka om saken och ställa ett första krav att gå i samtals terapi för att reda ut problemen och hjälpa den man älskar?

Eller det går inte? och varför?

besserwisser

Jag var väldigt svartsjuk, och det berodde _nästan_ bara på mig själv. Vågade inte tro på att han faktiskt älskade mig och ville ha bara mig. Men han gjorde det värre också, för han tyckte så illa om att jag var så svartsjuk, att han började spela på det. Med flit lät han bli att tala om vem som ringt, messat osv. Fast det bara var en killkompis ller hans mamma eller nåt. För han visste att jag skulle bli ledsen och svartsjuk. Och det var det enda sättet han kunde komma åt mig på.

Om han hade tagit sig tiden att tala om för mig att han älskade mig och ville vara bara med mig, och om han talade om att det var hans mamma eller kalle som ringde så hade jag itne behövt må så dåligt. men när han aldrig talade om vem det var osv antog jag ju att han hade något att dölja.

Så visst ligger dte lite hos båda. Eller åtminstone så ligger LÖSNINGEN lite hos båda. Han kan hjälpa dig att inse att du inte behöver vara sådär. Och då kan DU inse att du i nt ebehöver det.