![]() |
|
|
Välkommen till Terapisnack! Sveriges största community för dig som har frågor om psykologi, terapi, mental träning, psykiska störningar. Här kan du få stöd hjälp utan kostnad eller bara dela med dig av din egna erfarenheter som kan hjälpa andra. Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något. Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi! För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm. Så vad väntar du på, bli medlem direkt! |
|
| Nyheter |
Webb-TV |
Våra kontor![]() | Göteborg Alingsås Kungsbacka Stenungsund Halmstad Stockholm Falkenberg Hässleholm Linköping |
Vill du annonsera här? Kontakta oss på info@comunicera.se |
|
|||||||
| Social fobi Lider du av blyghet eller har svårt att tala inför grupp så är detta forumet för dig |
![]() |
|
|
LinkBack | Ämnesverktyg | Visningsalternativ |
|
|
#3 (permalink) |
|
Junior Member
Nykomling
|
Jag är 26 år och har nästan bara haft korta anställningar till och från sen det att jag tog studenten.
Jag har haft två fasta anställningar. Första gången sa jag upp mig efter ett år, då det var ett jobb med folk överallt hela tiden. Jag klarade inte ens av att ta raster, då det innebar "trevligheter" med massa annat folk. Till slut fick jag nog och slutade. Andra gången blev mitt vikariat till slut inte förlängt mer. Jag var "sjuk" för ofta och till slut fick jag sparken. Orsaken till att jag var hemma så mycket var så klart samma sak som på första jobbet. Jag klarade inte av att umgås med mina jobbarkompisar. Jobbigast var det återigen på rasterna. Jag fattade först inte vad jag hade för problem, men sedan förstod jag att det var social fobi jag led av. Jag äter seroxat nu och det har börjat blivit lite bättre. Tidigare stängde jag bara in mig själv, men nu fungerar det bättre. Jag jobbar som timvikarie på ett par olika ställen och det passar bra, då jag ofta kan välja när och var jag vill jobba. Men jag vill absolut inte få en fast anställning igen. Inte förrän jag själv mår bättre i alla fall. |
|
|
|
|
|
#4 (permalink) |
|
på grund av min blyghet har jag aldrig haft ett jobb, tror att alla hela tiden är bättre än mig så jag vågar inte söka ett jobb, sedan så vet jag inte vad jag ska skriva i mitt cv då jag aldrig har jobbat i mitt liv eller haft någon hobby. har inte gjort någonting fast jag snart är 30 år. Nu umgås jag inte heller med någon människa mer och det är kanske inte så bra då man ska vara så socialt kompetent nuförtiden.
|
|
|
|
|
#5 (permalink) |
|
Junior Member
Nykomling
|
Jag är 23 år gammal och har inte haft fast jobb sen jag var 17, då jag hade turen att få jobba inom familjen. Sedan dess har jag bara prövat på jobb som gått åt skogen och praktiserat (också inom nära kretsar.)
Just nu känns det som att jag aldrig kommer klara av att jobba. Tanken om att starta eget flyter runt i huvudet, bara för att få slippa sociala situationer med arbetskamrater. Men jag kan ingenting om det och jag är för svag för att utbilda mig. Ibland undrar jag vad den slutgiltiga lösningen egentligen är... |
|
|
|
|
|
#6 (permalink) |
|
Junior Member
Bronsmedlem
|
Hej!
jag har heller aldrig haft ett jobb.. inte praktiserat, inte ngt.. jag är 20 år.. Och har gått hemma sen jag tog studenten.. Juast för dom besvären att ja e blyg,rädd för att ta kontakt med andra människor.. Känner mig liksom inte "viktig".. Mår verkligen dåligt av att bara gå hemma.. hos min pappa som ja då bor.. Vill ha ett eget liv.. klarar inte ens av att ringa en psykolog för hjälp... vet inte hur länge till jag står ut... Det här skärs som knivar inom mig... |
|
|
|
|
|
#7 (permalink) |
|
Member
Silvermedlem
|
Jag är 25 och har aldrig haft ett riktigt arbete bara extra eller vik. I och för sig har jag gått en utbildning på högskolan sedan sökte jag jobb i ett år och fick ingenting. Sen läste jag massa kurser. Sen när jag fick ett 6 månaders jobb flyttade jag efter det. Nu läser jag vidare. När jag är färdig kommer jag att ha pluggat på högskolan i typ 7 år..... under den tiden kan man inte ha ett riktigt jobb... sen om man vill skaffa barn då ska man vara mammaledig i typ 1 år per barn... nej jag kommer inte att börja jobba på riktigt tills jag är 30 minst.... och då kommer studielånet att vara typ 1 miljon eller nått...
jag vill inte ha ett jobb där man måste ha kontakt med folk även när man inte känner för det.... // Labbråttan
__________________
"...vi skapar världen genom våra tankar..." Buddha
Senast redigerad av Malena den 2007-11-12 klockan 22:59. |
|
|
|
|
|
#8 (permalink) |
|
Junior Member
Bronsmedlem
|
Tog studenten i år och som tur fick jag ett städjobb under sommaren på ett dagis av min farbror som skulle vara borta några veckor men sen dess att han kommit tillbaka har jag bara suttit hemma och varit så jäkla nere.
Alla säger åt mig att söka jobb eller att söka till högskolan, men vad de inte fattar är att jag inte klarar av intervjuer och seminarium. Pallar inte söka jobb eller något. Min familj fattar ingenting. Allt går åt skogen.
__________________
"Be Yourself, Don't take anyone's shit and never let them take you alive..." |
|
|
|
|
|
#10 (permalink) |
|
Senior Member
Platinamedlem
|
Jag är 21 och har inte kunnat jobba. Klarar inte av det, så hittills har jag levt på att plugga. Men genom terapin som jag går, så tänker jag bli bättre, så att jag kan ha ett jobb. Det måste gå!
__________________
* ~*~Miiqa - by heart~*~ *
|
|
|
|
![]() |
| Ämnesverktyg | |
| Visningsalternativ | |
|
|