kille25

Hej!
Undrar om det är någon annan som känner igen sig i det som jag beskriver här nedan?

Jag är sjukligt rädd för att göra bort mig, det dyker upp situationer i mitt huvud då jag har gjort bort mig och då skriker jag högt eller slår i väggen. Det har pågått i flera år nu. Är väldigt jobbigt. Är det blyghet eller social fobi?

Ofta är jag inte närvarande i den här världen utan det känns som om jag är på en annan planet under sociala situationer. Mina tankar flyr iväg, jag dömer människor och rädslan tar över mina tankar och jag blir frånvarande och vet inte vad som sagts eller gjorts. Det gör att mitt vardagsliv blir förstört, jag oroar mig så mycket för saker och ting att jag äter på konstiga tider, äter dåligt, blir uppe sent på nätterna.
Har också svårt att göra saker inför andra som man blir granskad på, det kan även vara t.ex. skriva en uppsats som nån annan sedan ska gå igenom.

jag är mycket ensam också, har svårt att vara med andra människor, då min blyghet eller social fobi gör sig gällande. Då tänker jag bara på mig själv o vad jag ska säga. Det blir väldigt jobbigt när all min kraft går åt till mig själv. Kan inte komma bort från det, är det nån som känner lika eller har något råd hur man ska hantera blyghet och social fobi?

Tomas

Jag känner igen mig, har haft dom problemen i hela mitt liv. men mår mycket bättre i dag. Du måste få in nya tankar i huvudet sluta tänka negativt och fundera på vad andra tänker och tycker om dig. Vad är det värsta som kan hända? Sluta recencera dig själv i efterhand. Det finns en kanonbra bok som heter ångest av Christer l. Nordlund Läs den och börja
jobba med dig själv på ett nytt sätt. Du kommer att må mycket bättre
men det tar tid.
Häls. Tomas

helen

Jag har hela mitt liv levt med likande problem. Är nu i 40-årsåldern och det var värst runt 20. Blir dock bättre och bättre. Dels har jag medicinerat med betablockerare så att jag ej darrar eller får hjärtklappning. Dels försöker jag omvända min hjärna. Ser mig hjärna uppdelad i en förnuftig del och en känslomässig som reagerar uttan att jag kan göra något. Känslan har många gånger rätt och den delas ska ej tryckas ned. Men i många situationer så leder känslan mig helt fel och förnuftmässigt inser jag det. Försöker med förnuftets röst leda mig på rätt spår. Anser att min känslomässiga del i vissa situationer är felprogrammerad och "bara" måste omdirigeras.
Ett exempel på det är min rädsla för mat och fikasituationer som jag hade när jag var ung. Var orolig för att darra. Sedan fick jag Inderal och har helt tappat oron för att äta med andra. Är nu mer orolig för att inte ha något att plocka med för då blir det sociala mer påtvingande och jobbigt. Nu gömmer jag mig och känner mig trygg bakom maten och fikat. Så något som förut var ångstladdat har blivit trygghet. Hjärnan har ställt om. Nu är jag i det läget att jag försöker att inte fokusera på mig själv i en social situation utan försöka vara i ögonblicket och säga det som faller mig in. Efteråt recenserar jag mig själv och dömer men nu säger jag till mig själv "Sluta älta" för att avryta negativa tankar. Sedan smyger de sig in igen och då avbryter jag igen. Tror att det funkar. Måste nog ta att man säger fel saker ibland och verkar osäker ibland men det är priset men får betala. Ser mig själv som varande på träningsläger. Jag måste öva- och det kommer inte bli rätt i början.
Prova med olika mantran"Sluta älta" "Jag gör så gott jag kan" "Jag övar" osv det du känner säger något till dig. Behandla dig själv kärleksfullt!
Hoppas det blir bättre för dig.

bertha pappenheim

Det verkar helt klart vara social fobi. (jag menar inte vanlig blyghet). Men häng inte upp dig på nån diagnos! (då kommer du bara att älta DET. Jag har social fobi vilken idiot jag är!)
Träning tror jag inte mycket på. Bara om man kommit ganska långt. Terapi verkar helt klart motiverat. I alla fall nån att TALA MED. Skrika och banka i väggarna är inte heller så dumt - om det sker under ordnade former! (vissa terapeuter tillåter det. Dom brukar ha madrasserade väggar och golv.) Men är man MYCKET ensam behöver nog mest nån att "hålla i handen" - dvs stöd och hjälp att förstå sig själv. Nån som säger att man är bra! (det kan man liksom inte träna fram.) Man får ju mest lust att gå fram och krama dig! (när man läst ditt inlägg.)

Chrille

Jag har också Social Fobi.
Jag kan inte ens snacka i telefon med folk.
Jag är jätteblyg också. Det är jättejobbigt.