Zeraphina

Hur kan man få hjälp om man inte vågar ta kontakt med någon?

Jag har inte pratat med någon om hur jag mått och liknande i snart 7 år, jag försökte berätta för min mamma men hon sa "Du vet fan inte hur det är att må dåligt" och andra liknande saker. Det var sista gången jag försökte prata med någon om det, och det var några år sedan.

Jag kan inte med att såra någon på något sätt alls.
Jag kan inte säga emot folk.
Jag vill inte bli osams med folk.
Jag skäms över allt jag gör (bilder, texter, konversationer)
Jag vågar inte prata med folk.
Etc

Jag vill komma ifrån allt detta, då jag faktiskt mått skit i 7 år dagligen. Jag försöker le så ofta jag kan och säga att allt är jättebra osv för jag vill inte att någon ska veta, men ändå vill jag ha hjälp...

Hur fan ska jag få det då ? :/

Blueye

Ett första och jättestarkt steg har du redan tagit - du har skrivit här på forumet!

Jag kan mycket väl förstå din reaktion att inte våga öppna dig för någon med dina problem efter att ha fått den fruktanskvärt klumpiga och fördömmande responsen från din mamma för sju år sedan... Att avfärda sin egen dotter på det sättet... så gör man bara inte. Oavsett hur man själv mår för tillfället. Men din reaktion är fullt förståelig!

Du verkar vara en sån fin och godhjärtad människa, jag tänker på det du säger om att abslout inte vilja såra någon annan människa... Du skulle ha kunnat bli bitter och hatisk mot omvärlden, men det är du inte! Det är en fin egenskap, en egenskap som alltför få besitter...

Den har dock en baksida. All kritik och allt ifrågasättande som du egentligen borde ha lagt på omvärlden, den vänder du mot dig själv. Du måste vara perfekt, annars duger du inte. Det har blivit ett så invant taknemönster hos dig att det nog är svårt att bryta på egen hand...

Skulle du våga ta kontakt med någon terapeut här på forumet? Eller någon inom ditt egna landsting? Om inte, skulle du kunna tänka dig att fortsätta skriva om dina tankar kring dig själv här på forumet? Så kan vi tillsammans se hur vi kan ändra eller åtminstone skapa ännu mer förståelse för varför du reagerar som du gör?

Jag tror absolut att du kan ta dig ur detta moment 22. Du är en fantastisk människa som förtjänar att älska och vara stolt över dig själv!

Kram på dig!

Zeraphina

Jag kan säga att jag blev lite gladare av det här inlägget eftersom att jag aldrig fått den rektionen av någon Känns jättebra.

Jag har ju börjat lägga märke till hur jag är, och vad jag gör på senaste tiden. Förr har det varit mer att jag "bara visste" att jag inte vågade göra saker, men nu har jag tänkt extra mycket på det och varför jag gör vissa saker etc, Har en liten anteckningsbok som jag har börjat skriva upp de gånger jag börjar tänka på hur andra ser mig. Som t.ex:
"Jag hoppade av vid första hållplatsen brevid skolan men kom på att jag ville ha en dricka från affären som låg en hållplats längre bort. jag började gå men vände sedan eftersom att folk lär ju tänka på hur dum jag är som inte hoppade av på den andra hållplatsen".

Det är just sådanna småsaker som blir jättestora för mig. Har även börjat försöka förklara för mina närmaste vänner hur det är, men då brukar jag skämta till det och säger "Det är typ något fel på min hjärna så den vill att jag ska tro att en liten skitsak egentligen är 50x värre".

Fick höra av min pojkvän att han har märkt att jag försöker att bli av med iallafall ett problem, och det är att jag är orolig hela tiden när det gäller honom.

Iallafall, jag känner ju nu att jag vill bli av med det, men jag är rädd att det inte kommer att gå.
Jag visste inte heller att det fanns terapister på det här forumet som man kan ta kontakt med Jag har lättare för att berätta om sånt här bakom en datorskärm än öga mot öga så det känns lite bättre

tack så mycket

Grabben

*Räcker upp handen*

Jag är som du, Zerafina. Så om du nån gång inbillat dig att du varit ensam om dina problem så kan du sluta med det nu....

Välkommen till forumet där vi hjälper varandra.

Zeraphina

Menar du då på att du har samma problem som mig ?
Hur tar du dig förbi vardagen ?

Jag vet att jag inte är ensam, men jag har nu börjat tänka på detta mer och mer och vet verkligen inte hur jag ska bli av med det.

^^

Grabben

Precis som du så kan jag inte såra någon. Faktum är att jag är handikappad av mitt behov att vara alla till lags. Det ger mig problem i alla möjliga lägen, t.ex på jobbet. Jag kan slita ut mig totalt när jag försöker få saker att fungera själv, istället för att sätta ner foten och säga åt en kollega att den får banne mig skärpa till sig. Självklart blir jag då den som alla går till när de vill att någon annan ska göra deras arbete.

Jag får väl säga att jag inte är så hopplös som jag varit tidigare, men jag har blivit en måltavla vissa gånger när kompisar känt för att trycka ner någon annan för att själva må lite bättre. En av dessa kompisar har jag äntligen lessnat på och mer eller mindre sagt upp bekantskapen med.

Är rädd för att göra bort mig. Vill inte gärna ta risker socialt utan går i gamla hjulspår. Detta är en av anledningarna till att jag inte har någon som helst kontakt med tjejer. Överhuvudtaget har jag svårt socialt på grund av detta eftersom jag går omkring och är rädd att göra bort mig om jag testar något nytt. Tjejerna är ju det största problemet eftersom jag inte kan närma mig en tjej eller ta ett initiativ av rädsla för att "misslyckas".

Du skriver att du känt så här i 7 år, hur gammal är du nu?

Zeraphina

Jag vet inte hur länge jag känt av "socialfobin" men jag har inte mått bra sedan jag var runt 11år, är 18 iår.

Kan säga att en del där stämde in på mig med. Min pappa har en egen lackeringsfirma, och när jag är där och hjälper till, så kan det komma in någon konstig gubbe in till verkstaden. När det gör det så smiter jag iväg och "gömmer" mig. Eller så kan jag hålla mig för att gå på toaletten från 7-16 när jag arbeter där då toaletten ligger i en lokal där det arbetar massa folk.

Jag hatar att få hjälp eller be om hjälp, delvis för att jag inte vill att någon ska tro att jag är, rent ut sagt Dum, sen att jag känner mig mer misslyckad och underlägsen om jag gör det.

Min pojkvän träffade jag genom en kompis som släpade ut mig på en fest (bara okända människor) och jag drack, en stor del alkohol, och sedan träffade jag den hära killen tack vare alkoholen i några veckor, sen slutade jag med det tills jag kände mig bekväm. Posetivt eller negativt kan jag inte besvara på men det har hållt i 21månader så

Har du fått någon hjälp eller liknande?
Tycker det känns hemskt att läsa det du har skrivit. Låter som om du inte har någon att vända dig till, vilket alla borde ha..

Ta hand om dig!

Grabben

Mm, just det. Jag var också lite extra osäker under gymnasietiden där. Jag tror det hade att göra med att komma till en helt ny skola med nya annorlunda människor. Blev väldigt osäker på hur jag skulle bete mig där. Idag är det bättre även om det inte är helt bra. Har du möjlighet att med dina kompisar komma i kontakt med nya människor och nya kompisar? Jag var helt vingklippt när jag var själv men hade man kompisarna så kunde man ju alltid "hänga med" och vara lite polarns sidekick när man träffade hans nya polare etc, ja du fattar.

Alkohol ja... Den använde jag gärna. Den lindrar ångest och får en att må bra men den ändrade aldrig mitt sätt att vara.

Idag får jag både terapi och har möjlighet att snacka med en nätkompis via chat. Så visst får jag hjälp. Ska väl bli ordning på det här nån gång va...?

Zeraphina

Vill inte ens tänka på mina vänner i skolan :P
Har möjligtvist bara 4 vänner på skolan och några bekanta men det är väl inte ofta jag kommer bra överens med dom. Umgås med dom en dag och jag är irriterad. Skitjobbigt egentligen.
Ännu jobbigare blir det när vi är 7 personer i min klass, och till hösten ska vi gå ihop med samhällsprogrammet (vi är estet) och dom är ca 20personer mer i sin klass >_< (Jag är metalist, dom är Bratz)
Okej, dom kan vara hur goa som helst men jag tror jag vet hur dom är mot esteter :P
Vill ju bli av med skiten innan hösten..
Går du på nätterapi eller ?

Grabben

Japp, chatterapi har jag valt.

Vad är en metalist...?