Cherrymuffin

Jag har ganska nyligen insett att jag lider av social fobi. Innan trodde jag att det var depression kombinerat med någon typ av intelligenssänkning (ja, man känner sig onekligen ointelligent när man inte längre kan tala med folk utan att tappa tråden och snubbla på orden)

Jag undrar nu hur vanligt det är att man även har svårt att kommunicera med sin egen familj? Det är verkligen jobbigt att ha ångest över de samtal man har med mamma/pappa och känna sig ointelligent inför dom, att ha prestationsångest och inbilla sig att de ska tycka att man är dum /värdelös.

Vill påpeka att jag är vuxen och dessa problem inte är kopplade till trasslig uppväxt osv. Min sociala fobi har växt fram efter att jag slutat gymnasiet och dessa är några av mina symtom. Dock när jag läser om social fobi verkar det som att man ändå kan umgås med sina närmaste (antagligen eftersom man vet att de inte dömer en?) men jag lider alltså av att känna mig granskad av även av mina närmaste, trots att jag vet att rädslan är obefogad och att de älskar mig för den jag är.

Är detta ett vanligt förekommande hos folk med diagnosen social fobi är nog vad jag ville veta med detta inlägg.

Kram

Mikael G

Jag vet inte exakt hur vanligt förekommande det är, men det är i alla fall en vanlig problematik jag ofta hört talas om (och själv hade).

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

Sameshitdifferentday

Hej, jadu, jag upplever exakt samma problem som du, jag var med min familj senast idag och jag har också svårt även med min familj att va social, får prestationsångest mitt i ett samtal, medans min mamma pratar med mig så tänker jag liksom: åhnej, jag kommer inte veta vad jag ska säga när det är min tur att prata och det blir ofta att jag svarar "jaha jaja, där ser man"! o liknande uttryck, känner också att jag är ointeligent, vet inte ens om jag stavade ointeligent rätt nu , men de har nog inte så mycket med inteligens att göra, men hur ointeligent är man inte om man inte kan svara på ett vanligt samtal. Tror inte det beror på att vi är ointeligenta, eftersom vi förut fungerade bland folk, jag har alltid haft denna fobi men nu är den som värst, jag har bara en kompis, men jag har även svårt att prata med honom, vågar knappt ringa han ändå har vi varit bästa kompisar sen nian, nu är jag 24, min fobi började bli riktigt stark när jag var runt 20, tror jag vet va som hände då, tror de va mycket inom mig som dog under den perioden, jag kände mig ganska värdelös, kände mig ful och jag såg mina kompisar som jämförelseobjekt mot mig själv, och det ledde till att jag undvek en lektion där det va en lärare som uppenbarligen va attraherad av en av mina bästa polare, kände mig så låg,låg eftersom jag såg på mina kompisar på det här sättet, under den perioden så var jag bra på att konversera med mina kompisar i alla fall, men alteftersom mina kompisar fick uppmärksamhet från tjejer så brydde jag mig inte riktigt vad mina kompisar sa om saker o ting, dom kunde prata om världsliga ting som tex vädret eller vad som hellst, men jag tänkte bara på hur mina kompisar lyckades med tjejer, jag gick omkring med en klump i halsen när dom gick omkring som vanligt o va allmänt glada, fick också tjejer men när min kompis fick tjejer som jag tyckte va så ful, (fan va arg jag blir som säger så) men om jag ska va ärlig så tänkte jag så, så tänkte jag att om han får tjejer som är så ful, varför får inte jag det?jag mådde så dåligt, de jag menar som dog inom mig var nog känslan av att vara en sjysst kompis, jag kände mig inte som en sjysst kompis som såg sina kompisar som jämförelseobjekt och jag tror glädjen av att umgås med någon började dö för mig efter gymnasiet, efter gymnasiet så har jag fortsatt att jämföra mig med folk, har blivit lite bättre på att inte göra det på dom senaste 2 åren ungefär, men svårigheten av att liksom ta emot något från en person, liksom att känna glädjen av att prata med någon har försvunnit efter gymnasiet, jag har sjunkit mer in i min egen värld och jag tror det är det som är ett av dom stora problemen, har i stort sett kommit över avundsjukan på andra snubbar men min oförmåga att prata med folk sitter kvar, den oförmågan växte tillsammans med hur låg jag kände mig när jag började jämföra mina kompisar och när det blev viktigare än att umgås med dom, idag vill jag umgås med folk, men kan inte, fölorade en av mina kompisar från gymnasiet pga av en så jäkla idiotisk sak som jag gjorde på nyårsafton 2007, var full o åkte taxi hem med några tjejer , vi hade varit hemma hos han på nyårsfest, det enda jag kunde tänka på på den festen var att tjejerna säkert hellre ville ha min kompis, det kanske var på det viset, men jag är faktiskt lite extremare när det gäller avundsjuka om man jämför med andra människor, så när jag åkte taxi hem med tjejerna som hade varit där så satt jag i taxin o liksom sa "aafaan alla ni tjejer kom till festen för att ni ville k****a min polare, aa jag vet hur de ee hick.

Ringde min polare några dar efter för att säga som det var o allt jag hade sagt, men han visste redan om de jag hade sagt i taxin, o sen dess så har vi inte setts, han sa att de inte gjorde så mycket, men gissa om jag ångrar de jag gjorde. Så ok helt frisk från min avundjsuka kanske jag inte är då, vet inte hur de skulle kunna bli om jag får nya polare heller, men jag har nog en del att ta itu med mig själv.

Och de jag kan säga om att inte veta va man ska säga i en diskussion och at ttappa tråden, det är att lyssna på personen o inte gå in i sig själv sp mycket, fokusera på personen o va den personen säger så kanske de blir bättre, låssas att du lyssnar på radion, inför en radio behöver man inte ha ångest, vet att de e svårt, jag lyckas ibland med detta, men det är svårt.

Sevenstring

Har stora problem med att prata med farsan men det är iofs inte så konstigt då min sociala fobi till stor del är p.g.a. dålig uppväxt.

Men annars kan jag säga att den lättaste personen att vara med är min flickvän men det betyder inte att det alltid är lätt

Man kan nog bli rädd för vadsomhelst/vemsomhelst och du är inte ensam!

Snälla Anna

Åh vad jag känner igen mig i detta! har också social fobi och tycker det är as-jobbigt att prata med mina föräldrar.Jag bor långtifrån mina föräldrar och jag ringer dem väldigt sällan (får ångest utav detta) Har heller ej haft trasslig uppväxt. När de ringer frågar dom hur det är eftersom de vet att jag har fobin och då mår jag så kasst för att har fobin överhuvudtaget.Känner också att det beror på min sämre självkänsla....

Skulle också vilja veta om det finns någon statistik över personer med soc. fobi och relationen till föräldrar.!? Någon expert som vill svara så vore jag tacksam!



Känner inget behov av att umgås med mina föräldrar överhuvudtaget.Hemskt!

träningsnarkomanen

Känner likadant. Har inget behov alls av att umgås med föräldrar eller syskon. Jag ringer bara någon gång för att jag måste. Mina syskon har jag inte pratat med på över ett år. När jag diskuterar detta med min pojkvän tycker han jag är konstig som inte vill ha relation med familjen eftersom han anser att familjen är jätteviktig. Jag har inte valt mina föräldrar eller mina syskon. Mamma är den enda jag känner något gemensamt med men resterande känner jag inget alls behov av att ha kontakt med eftersom jag inte hade valt att umgås med dem om de inte var mina släktingar. Jag har haft en bra uppväxt också men jag känner inget behov av ett rikt socialt liv. Jag pratar gärna med mina arbetskollegor som jag har en del gemensamt med på jobbet men jag vill aldrig umgås med någon på fritiden.

festiz

känner precis som dig så du är inte ensam men jag har iofs ganska lätt o prata med mina föräldrar det är syskonen det är svårare med

stranger_75

detta är väldigt likt mitt problem... jag har svårt att prata med familjen.. har sällan något att säga vet inte om det är för rädslan... kan inte prata om problem och så, absolut inte. Jag är alltid tyst när det är familjemiddagar, jag önskar så att jag vågade och kunde prata. Har alltid så länge jag kan minnas varit blyg och inte vågat.. och det är ingen dålig uppväxt det hänger på heller...
Ringer telefonen så är det jättejobbigt! Eftersom jag inte vet vad jag ska säga är rädd för att det ska bli sådär pinsamt tyst och när det blir det känns det som att personen i andra luren väntar på att jag ska säga nåt.
Min pappa sitter på ett vårdboende och jag är inte där och hälsar på honom.. han har parkinsson och jag förstår inte vad han säger och jag vet ju som sagt inte vad jag ska säga, vilket kommer att göra att vi bara sitter tysta känner mig hemsk.
Och sen min pojkväns familj och släkt ska vi inte prata om ..när de har släktmiddagar, när det är någon som fyller år..jag vill helst krypa ur skinnet och inte bli tilltalad. Är alldeles kallsvettig vid såna tillställningar. Usch önskar man vågade lite mer och inte var så rädd.

The Insight

Det är tydligen inte så ovanligt med dessa problematt man har svårt att prata med familjen, jag känner igen mig i nästan vad alla skriver i den här tråden, det enda som skiljer är att jag vill verkligen ha kontakt med min familj, men att jag vet inte va jag ska säga, såg att de var några som inte kännde ett behov av att umgås med familjen, jag saknar varje medlem, men jag vågar inte åka o träffa min syster som bor i örebro, hon bor där med sin nya kille, jag har hälsat på förut och ibland blir de pinsamma tystnader, jag känner bara att jag förstör stämningen, jag är rädd att hennes kille kanske tycker det är jobbigt om jag är där och är aldeles stel hela tiden, snart ska min syster fira hennes killes 30 års dag, då kommer det va fest, men jag vet inte om jag vå¨gar dra dit, vill inte bli full, försöker sluta att ta till alkoholen som utväg, även om jag känner mig väldigt lockad ibland, jag försöker o försöker att bli bättre på att prata vi internet,tror kanske att de blir bättre, men jag kanske säger fel saker, vet ej.
Sen vågar jag inte ringa till min moster o tacka för födelsedagspresenter. Skitjobbigt.