jessi-jessi

Hej!
Heter jessica o är ny här. Jag är egentligen en väldigt social, glad och sprallig tjej. Har många vänner och så. Försöker att inte undvika farliga situationer. Jag lever normalt så länge jag kan dölja mig bakom smink.
Men när jag minst anar det så smyger det sig på. Jag får hjärtklappning, blir som förstelnad och blir illröd i ansiktet i olika situationer. Jag tror det började på högstadiet, var mycket duktig i skolan men när vi skulle ha muntliga fördrag fick jag en chock. Jag blev mycket rädd, ville fly, och det fnisades då jag blev allt mer röd i ansiktet. Jag ville aldrig mer att det skulle hända och började snabbt att oroa mej för nästa framträdande. Det blev en ond cirkel. Det spred sig till andra situationer, typ att äta när andra ser på. Om jag blir förvånad, chockad, råkar springa på en gammal vän på stan så rodnar jag och får PANIK. Förstår inte varför. Det är pinsamt.

Numera "skyddar" jag mig med lager av foundation. Sminkar mig direkt när jag vaknar på morgonen i fall någon skulle ringa på dörren och vilja umgås. Utan sminket skulle jag inte våga något, är jag rädd för. Vill inte ha det så. Vill fungera som "normalt" utan allt de där sminket. Skulle va kul o gå på stranden utan foundation

Vill jättegärna ha hjälp med mina problem, vet inte riktigt vart jag ska vända mig..? behandling över nätet, kan det vara bra? Några tips?

Ta hand om er! Krraaam

charlotta77

Oj vad jag känner igen mig i det du skriver. Precis som du säger och i samma ålder så hände exakt samma sak för mig. Försökte inte dölja det med smink, men däremot genom att inte prata om det, eller några andra känslor över huvudtaget som kunde få mig att verka svag. Jag skämdes för de där känslorna av hjärtklappning, att inte våga prata inför klassen osv. Men jag gjorde det ju ändå. Var också en "duktig flicka" som fixade allt jag tog mig för. Fick ju panik när jag hittade en svaghet hos mig själv.- att inte klara av att prata inför folk utan att få hjärtklappning. Herregud tänkte jag- hur ska det här sluta.

Jag tror många lider av liknande problem. Man försöker att dölja det, för att man skäms. Men egentligen är det ingenting att skämmas för. Ingen kan vara perfekt. Även om man försöker så förbannat. Försök att släppa lite på kraven och kontrollen av dig själv. Prova att ta på lite mindre smink en dag och gå ut på promenad. Du kan ju prova att göra det på ett ställe där du inte känner någon. Det är ingen som kommer att höja ögonbrynen- jag lovar. De kommer inte bry sig mer om dig än någon annan på gatan och de kommer definitivt inte reagera över att du inte har något smink, eftersom de aldrig har sett dig med smink.

Prova att slarva lite, prova att släppa kontrollen lite och sluta ta ansvar för vad andra ska tycka om dej. Du skriver att du har många vänner och att du egentligen är positiv. Det låter som jättebra förutsättningar att bli av med den här jobbiga känslan du har. Dina vänner stöttar dig säkert om du bara berättar för dem vad det är fråga om och hur du vill bli stöttad.

Fortsätt inte att må dåligt, du är värd mycket mer än så. Du är en fri människa. Och du är värd att få känna det.

Undvik inte sånt som är obehagligt. Kanske kan du öva på att göra det tillsammans med någon du litar på. Tänk över vilka vänner som du kan vara dig själv med. Det är dem som du kan lita på och de är säkerligen beredda att hjälpa dig också. Ta hand om de vännerna, så tar de säkert hand om dig också de gånger då du känner dig illa till mods.

Ingen människa är perfekt. Det är ett helt ouppnåeligt mål. Acceptera dina brister och du ska veta att det är lättare att umgås med en person som erkänner sina brister, än en som vill vara perfekt hela tiden!

Om du vill söka professionell hjälp. KBT- terapi tycker jag är det funkat bäst för mig. Det är inte så märkvärdigt och kan förändra beteenden ganska snabbt om man är motiverad.

Lycka till!

Lotta