Venom

Jag klarar inte av att umgås med människor. Jag är blyg, tystlåten och jag hatar att prata. Och jag hatar att stå och lyssna på människors prat om ingenting. Jag vill vara ensam, men ändå inte. Jag känner mig utstött och ensam varje sekund, trots jag har betydligt fler vänner nu än vad jag hade från dagis till 6an, då jag bara hade 1 vän i skolan, men som aldrig var med mig på rasterna. var helt ensam då på rasterna, och alla snackade skit om mig pga mitt utseende.
Än idag känner jag mig som en utstött. Jag är för blyg för att liksom börja prata med någon. min blyghet har blivit mkt mindre sedan jag började gymnasiet i somras. men jag vågar fortfarande inte ta för mig av livet.
jag vill inte leva ensam som en utstött, men jag vill heller inte leva i närheten av några andra människor än min pojkvän. min pojkvän är den enda som får mig att inte känna mig ensam. han är den enda som får min deppighet att försvinna till 100 %, då han är här. (Vi bor ca 25 mil ifrån varann).
jag klarar inte av att bo här hos mamma och min syster. jag klarar inte av att höra deras röster. jag klarar inte av mammas tjat och ständiga dörrknackningar. hon knackar på min dörr nästan varje dag, och jag måste då avbryta det jag håller på med och gå och öppna. och så visar det sig att hon bara vill höra om jag mår bra eller fråga vad jag gör eller informera mig vilka tider hon jobbar nästa dag eller om hon ens ska jobba nästa dag. det är så jobbigt! jag vill inte bo här längre! jag hatar... nej, jag hade tänkt skriva att jag hatar alla människor. men det gör jag inte, det bara känns som det. jag hatar människoröster. jag hatar att höra människoskratt eller skrik eller rop. det ger mig nästan huvudvärk. (kommer dock inte ihåg hur det känns att ha huvudvärk). men det gör ont av att ständigt lyssna på människors prat, skrik och rop.
alla missförstår mig jämt. jag pratar otydligt, mumlar. Jag viskar, enligt min pojkvän. jag är inte bra på att prata, jag har alla ord i huvudet men får inte ut ens hälften av dem. orden tortyrar mig. alltid är mina tankar igång.
Jag är ofta deprimerad, över att jag är deprimerad och har ingen att prata om det med. men ändå vill jag inte prata med någon alls om mina problem, inte muntligt. hellre skriftligt i så fall. här kan jag ju skriva om mina problem. men det är bara mina vänner och dem jag känner som jag inte kan prata med om det här.
Jag vill bara flytta hemifrån. nu har mamma och syrran börjat skrika åt varann igen, vilket de gör varje dag. jag orkar inte med det här något mer. jag vill vara döv. jag vill bort från alla människor.

__________________
Psycholand_@hotmail.com finns här om ni vill prata.

Trollsa

Venom

Jo, jag har gått till skolkuratorn 3 eller 4 gånger nu. ska dit på onsdag igen. Väntar även på att få tid hos BUP.
Men när jag pratar med skolkuratorn så känns det som att det inte hjälper någonting att prata om mina problem. jag känner ingen lättnad alls, och känner mig bara dåligare efteråt. jag har alltid haft tanken: "hur skulle en människas ord kunna hjälpa mig med att bli av med mina problem?". det är en av anledningarna till varför jag inte sökte hjälp redan när jag gick på högstadiet, där jag mådde väkdigt dåligt och hade självmorstankar.
Och jag hatar när skolkuratorn ger mig beröm/komplimanger. då känner jag mig bara ännu dåligare, för att jag har tanken: "det är hennes jobb att säga så".
usch, tänk om det inte hjälper alls att prata med BUP. jag har liksom svårt för att ta åt mig av vad andra människor säger. deras råd och tips osv. om de säger åt mig t.ex att tänka bara positiva tankar så försöker jag inte ens att göra det.
så jag vet inte hur jag ska klara av det här.

__________________
Psycholand_@hotmail.com finns här om ni vill prata.

Trollsa