ängelfrånhelvetet

__________________

ängelfrånhelvetet

tror inte att det spelar någon roll om jag har något ärende... igår kände jag bara att jag var tvungen att få luft, och så hade jag i princip ingen mat hemme och mamma jobbade så hon kunde inte heller hjälpa mig... så jag var TVUNGEN att gå ut...det var jäkligt svårt, men det kändes bra efteråt faktiskt...

__________________

kurre

känner igen mej är oxå sån har tyvärr inga råd att komma med, mer än jag vet hur det är

ängelfrånhelvetet

hur ofta är du utanför dörren då??

__________________

Snälla Anna

Jag har haft liknande men mest ställt in träff med kompisar eftersom ångesten hindrat mig från att träffa andra. Jag tycker det var skitbra att du gick till affären. Fortsätt så på den nivån! Se upp för tankefällor "som att du borde klara av mer sociala situationer än du egentligen kan". Beröm dig mycket när du klarar av saker som annars ger dig ångest.

Kraaaam!

smyrra

Finns det nån som du kan berätta för som kan stötta dig genom att följa med ut? Kan det hjälpa??

När jag mådde som sämst försökte jag gå ut på ställen där sannolikheten att träffa på ngn var liten. Gick bara ut och satt i solen, tex i sandlådan med min son. Hade solglasögon på mig; det kändes lite tryggare.

Läste Mia Törnblom: Självkänsla nu! och skrev dagbok likt hennes idéer. Stod framför spegeln och talade om för mig själv att jag dög precis som jag var!! Om och om och om igen. Efter några månader blev det faktiskt lite bättre. Kunde gå till affären iallafall och liknande

Lycka till; och som föregående talare sa: Bra jobbat tjejen. Fan, va strongt att du gick till affären och att du tom hade närvaro att skämta lite med han i kassan....
Det brukar faktiskt kunna hjälpa lite, att säga ngt, Det får mig att känna mig lite säkrare...

__________________
There is no way to happiness. Happiness is the way.

Sameshitdifferentday

Hej, du skrev att du inte längre vågar prata med dina kompisar, o jag har precis samma problem, jag kan säga som så att jag delvis gjorde ett val att strunta i mina kompisar för att jag hade mina bekymmer att bry mig om som var mycket viktigare än mina kompisar, men nu i efterhand vet jag att dom bekymrerna inte var viktigare än mina kompisar eftersom att jag stötte bort mina kompisar o sjönk in mer i mig själv, vet inte om du har några andra bekymmer än att du är rädd för att andra ska hitta fel på dig, jag har alltid varit rädd för att bli granskad o haft det svårt att prata i vissa situatuiner, men för några år sedan så tyckte jag att jag i alla fall kunde leva ett acceptabelt liv med dom kompisar jag hade, det största problem jag hade då var att jag kände mig ful, det gjorde att jag jämförde mig med mina kompisar och det blev viktigare att jämföra mig med dom än att umgås med dom, tror att mycket handlade om att få kickar för stunden, jag sökte bekräftelse, om jag gick med min kompis o jag tyckte han fick en blick från en tjej, så var jag tvungen att fråga min kompis om vi inte kunde gå till cafeterian o köpa något för jag tyckte att det var min tur att få en blick, om jag skulle få den blicken o hon skulle välja att kolla på mig istället för min polare så skulle jag vara återställd igen liksom, de va det jag menade med "kickar för stunden" detta blev som att stöta bort mina kompisar och på ett sätt att utnyttja dom, dom visste inte att dom blev utnyttjade men jag visste ju det, jag dog inombords allt mer o mer när detta beteende blev allt värre o värre o jag såg mer o mer på mina kompisar som objekt, det är synd att jag gjorde på det sättet, jag vet inte om du stötte bort dina kompisar av någon anledning för att du tyckter att du hade så stora bekymmer att dina kompisar inte kändes viktiga jusst då, de var i alla fall så jag gjorde, idag betyder det mer än nånsin för mig att ha kompisar, tyvär har jag inga, jag har en kompis kvar som jag verkligen har svårt att prata med, vågar knappt ringa han ens, du kanske alltid har haft nån slags ångest, men att du hade andra problem också som på den tiden kändes större än den sociala fobin, det hade som sagt jag, då kändes den sociala fobin inte så övervägande, då var det viktigare att jag skulle se snygg ut, så viktigt att de gick ut över mina polare. Men du har din syrra kvar o försök verkligen att ha kvar henne, pausa dig själv i det tillstånd du är nu, o försök därifrån försöka se possitivt på saker, från o med nu, så kan allt bara bli bättre, inget kann bli sämre, din syrra är nog det bästa du har! Jag borde ha pausat mig för längesen, ska nog pausa mig jusst nu faktiskt, sådär! nu är jag pausad.