upponer

Hej!

Så här blir det för mig vid sociala situationer, t.o.m med kompis:

Tankeförmågan är trög, hänger inte med, hakar inte på samtalet mentalt liksom, hittar inte ord, tappar ord, snubblar på ord, avslutar inte meningar, tappar tråden.
Kan tänka på nå´t som jag vill säga men det kommer inte ut. Säger mest ja, jaha, mmm, nej, nähä, oj då, jaså... utfyllnadsord utan mening. Följden blir att samtalspartnern för det egentliga pratet medan jag är tyst. Moltyst känns det som...

Medans jag sitter och upplever det här börjar negativa tankemönster snurra och ältas, live under samtalet och det blockerar mig förstås... jag är ointelligent, trög i huvudet, vet ingenting, kan ingenting osv...

Det här plågar mig så och gör mig ledsen. Gör att jag undviker att ta kontakter med bekanta... ses nog som den som aldrig hör av mig!

Jag vill oxå kunna babbla och snacka och associera snabbt och garva mitt upp i alltihopa och haka på och vara intresserad och bolla snacket fram o tillbaka... handlar det bara om att sluta vilja så mycket och bara vara nöjd och acceptera den man är?

Även om det kanske ej verkar som om jag har social fobi, får ni jättegärna kommentera detta och komma med lite tips och råd från er personliga av det hela eller lärdom från terapi om ni har gått i sådan.

Kramar från upponer

Carmen

Mhm..Käner igen mig mkt i det där, har också svårt för att upprätthålla samtal - än mindre inleda dem, ibland tappar jag tråden eller glömmer bort ord här och där. Det är jätte jobbigt, särskilt om man möts med en oförstående blick från den man pratar med, då sänks självförtroendet ytterligare...
Man tror till slut att man har förlorat talförmågan.
men det är inte sant, det är man själv oftast som maler in negativa föreställningar om en själv så att det blir en slutgiltig sanning, t.ex " att man alltid har varit dålig på att utrycka sig", "att jag alltid säger fel saker", "ingen förstår mig"...osv. Det gäller på nåt sätt att kartlägga sina tankar, när dyker de upp, vid vilka tillfällen, hur sannolika är de tankarna på en skala?
Jag tror faktiskt att det är sådana tankar som gör att du får blockeringar, tro mig jag vet själv av egen erfarenhet.
Be de tankarna att dra åt helvete vet jag :P, kasta de i närmaste soptunna lägg de bakom dig och bestäm dig för att du inte behöver de där tankarna längre, du klarar dig lika bra utan dem - de blir bara en börda för dig!
Fokusera på ngt annat, tillexempel på din samtalspartners kläder, eller på ditt eget kroppsspråk! försök bara att observera den du pratar med för en stund, eller omgivningen runt omkring, sätt dig in i personen.. känn dig inte tvingad att säga ngnting, låt det bara komma när det vill. Det blir oftast som bäst när det kommer spontant och otvingat, eller hur?

Carmen

Mhm..Käner igen mig mkt i det där, har också svårt för att upprätthålla samtal - än mindre inleda dem, ibland tappar jag tråden eller glömmer bort ord här och där. Det är jätte jobbigt, särskilt om man möts med en oförstående blick från den man pratar med, då sänks självförtroendet ytterligare...
Man tror till slut att man har förlorat talförmågan.
men det är inte sant, det är man själv oftast som maler in negativa föreställningar om en själv så att det blir en slutgiltig sanning, t.ex " att man alltid har varit dålig på att utrycka sig", "att jag alltid säger fel saker", "ingen förstår mig"...osv. Det gäller på nåt sätt att kartlägga sina tankar, när dyker de upp, vid vilka tillfällen, hur sannolika är de tankarna på en skala?
Jag tror faktiskt att det är sådana tankar som gör att du får blockeringar, tro mig jag vet själv av egen erfarenhet.
Be de tankarna att dra åt helvete vet jag :P, kasta de i närmaste soptunna lägg de bakom dig och bestäm dig för att du inte behöver de där tankarna längre, du klarar dig lika bra utan dem - de blir bara en börda för dig!
Fokusera på ngt annat, tillexempel på din samtalspartners kläder, eller på ditt eget kroppsspråk! försök bara att observera den du pratar med för en stund, eller omgivningen runt omkring, sätt dig in i personen.. känn dig inte tvingad att säga ngnting, låt det bara komma när det vill. Det blir oftast som bäst när det kommer spontant och otvingat, eller hur?

Snälla Anna

Jag känner igen mig som bara den! jag har gått i gruppterapi ett bra tag för min sociala fobi. vet ej om du spänner dig i sociala situationer som jag brukar göra; drar upp axlarna,andas ytligt, spänner benen, börjar svettas etc.. När jag spänner mig spär det på tankarna ännu mer, "jag är ointerssant", "ful","dum i huvet" etc. detta i sin tur spär på ångesten och hela situationen blir obehaglig vilket gör att man undviker människor till slut.
Nästa gång du pratar med någon så ändra ditt fokus IFRÅN dina tankar. Titta på färger i din omgivning,hur ser personen du pratar med VERKLIGEN ut? Vad har väggarna för tapeter etc...I samband med detta så ta djupa andetag,slappna av.
Allt detta löser sig inte på en dag utan det gäller att öva på detta hela tiden.Jag håller fortfarande på. det blir värre för mig om jag drar mig undan.

OJ kanske mycket på en gång, hoppas du har det bra!
Kram Anna

upponer

Tack Carmen och Snälla Anna för era superbra kommentarer med råd och tips! Jag tar till mig som värdefull kunskap på en gång!

Känns även skönt att bli förstådd och veta att man inte är ensam.

Jag skriver gärna igen om jag undrar något. KRAMAR från upponer !

Mikael G

På vilket sätt plågar det dig?

Att du får panikattacker (det du beskriver låter som panikångest) när du är med dina vänner, eller att du känner dig deppig för att du inte kan fungera som du vill, eller både och?

Jag hade också svårt att koncentrera mig, till och med med bästa vännerna. Det var för att jag var rädd för att få ångest i deras närvaro.

Ett tips som jag tror på är att berätta för dessa personer om din problematik, om du inte gjort det innan. Känns det som att de skulle förstå och stötta dig?

__________________
Mikael Glännström
Studerar just nu psykologi i Grekland. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering av behandlingar.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

upponer

Hej!

Det plågar mig på det sättet att jag blir ledsen, deppig och ibland förtvivlad över att inte vara/fungera som andra. Känner mig totalt utanför vid sociala tillställningar och undviker dem hellre än deltar och erfar misslyckande.

Jag känner mig som iakttagare av en teaterpjäs, sittandes i en mörk salong med önskan av att få vara med där uppe på scenen. De som agerar på arenan och har kul där uppe ser inte mig, jag sitter i dold för dem i mitt mörker i salongen utanför sammanhanget, avskärmad från dynamiken i dialogerna som förs. Det ger en känsla av ensamhet som är plågsam.

Mitt psyke/medvetande/minne lagrar helst alla dåliga erfarenheter jag gör av sociala situationer, hellre dem än de positiva.... detta gör att jag lätt kan bekräfta för mig själv i tid o otid hur dåligt det går i samspelet med andra.

Provar ibland att berätta om problematiken för dem jag ska umgås med, faktiskt skönt att få göra det! Det brukar underlätta svårigheterna en del men inte alltid. När det inte hjälper brukar jag tänka att jag kanske helt enkelt inte trivs i en viss persons sällskap, vilket jag antar kan ge vem som helst olustkänslor/ovilja att prata???

Hälsningar från E/upponer