![]() |
|
|
Välkommen till Terapisnack! Sveriges största community för dig som har frågor om psykologi, terapi, mental träning, psykiska störningar. Här kan du få stöd hjälp utan kostnad eller bara dela med dig av din egna erfarenheter som kan hjälpa andra. Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något. Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi! För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm. Så vad väntar du på, bli medlem direkt! |
|
| Nyheter |
Annons |
Vill du annonsera här? Kontakta oss på info@comunicera.se |
|
|||||||
| Social fobi Lider du av blyghet eller har svårt att tala inför grupp så är detta forumet för dig |
![]() |
|
|
LinkBack | Ämnesverktyg | Visningsalternativ |
|
|
#1 (permalink) |
|
Junior Member
Bronsmedlem
|
Hej.
Nu har jag börjat undvika mina vänner/bekanta igen. Jag går inte längre in på msn för att prata med dem och jag svarar inte på mejl, sms, telefonsamtal. De få vänner/bekanta som jag har står mig inte särskilt nära. Vi har inte spenderat så himla mkt. tid ihop egentligen. Mycket av det beror ju på min sf. Jag vet inte varför jag undviker de. Jo föresten: 1. Jag har börjat jobba efter lång tids arbetslöshet plus pluggande och upplever därmed att jag inte har så mkt. tid. 2. Spänner mig mkt. på jobbet, har inte så mkt. energi kvar på helger och fritid. 3. Känner inte att jag kan vara riktigt avslappnad med mina vänner. Dels pga. av sf. men också för att vi är olika på många sätt (?). (År av terapi har medfört att jag ifrågasätter allt mkt. och inte minst de relationer som jag har). 4. Pga. spänningar, ängslan och oro behöver och vill jag ta medicin innan jag träffar dem och det gör mig ännu tröttare. Vännerna vet att jag har ångest men inte att jag har social fobi. Hur ska jag förklara för de varför jag inte har hört av mig eller besvarat deras meddelanden? Hur ska jag förklara att jag periodvis drar mig undan? Jag är rädd för att ingen kommer att orka vara vän med mig för att jag förr eller senare drar mig undan (under en kortare eller längre period). |
|
|
|
|
|
#2 (permalink) |
|
Junior Member
Bronsmedlem
|
Hej!
Jag känner igen mig, i dig.Jag är likadan emellanåt.Oftast så mår jag bra,men sen kommer de dagar,då Jag känner oro och ångest.Dessa dagar vill jag ej vara social,eller jo det vill jag,men kan ej pga att jag mår dåligt.I mitt fall så tror jag att ,jag drar mig undan,för jag är rädd att visa min rädsla,som jag tror skulle leda till att omgivningen tycker sämre om mig. På arbetsplatsen ändrade jag mitt beteende,från att vara glad ,pratsam till tyst och undangömd.Ihoptryckt i ett hörn,helst.Jag slutade med att äta bland mina jobbar kompisar,för jag blev darrig ,som medförde,att det var svårt att hålla i kaffe koppen tex. Kroppsspråket signalerade :flykt/obehag. Det är inte alls underligt ,om du inte orkar med kompisarna,för all din energi,går åt ,till att ,visa ,att du mår bra?Eller?Så var det i alla fall för mig. Jag känner egentligen,inte någon,som jag skulle kunna lita på till 100 % ,och tala om hur jag mår och hur jobbigt det är.Att bli sviken av den ,som man anförtror sig till,skulle kunna sabba mycket av det,som man försöker bygga upp. Jag önskar dig all lycka i livet,och glöm ej,att det finns de som tänker på dig. Mvh Assistent. |
|
|
|
|
|
#3 (permalink) |
|
Senior Member
Platinamedlem
|
Jag kan känna igen mig i det du beskriver. Finns det något sätt som du klarar av att umgås med någon? Jag kom på att för mig funkade det när jag umgicks med mina allra närmaste vänner och vi såg på en film eller på tv. Det blev liksom lagom mycket umgänge. Sen sa jag också till dem att "jag är såhär, ibland drar jag mig undan och behöver vara ifred". Och de accepterade det. Jag förklarade inte, sa bara att det inte berodde på dem, utan att det var att jag behövde tid för mig själv.
Hälsningar, Mariiqa
__________________
Mariiqa är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst. Hon betalar delar av sin utbildning med sina krediter. ----- du lever i en önskedröm och visst kan det vara skönt ibland jag ser dig där, i barnets värld men det är dags att vakna upp |
|
|
|
|
|
#5 (permalink) |
|
Junior Member
Bronsmedlem
|
Hej
jag tycker inte att du har social fobi..det är något du har själv gjort problem av ..när du pluggar och när du jobbar och har inga problem då kan du va utan problem med dina vänner oxo.... så gör det inte problem för dig för du har inte ocial fobi alls |
|
|
|
|
|
#7 (permalink) |
|
Junior Member
Nykomling
|
Hej alla ni med erfarenhet av social fobi!
Så här blir det för för mig i sociala situationer, t.o. m med kompis: Det går trögt att tänka, associera, jag får inte fram nå´t vettigt att säga, hakar mentalt inte på samtalet på något vis. Får bara fram ja, hm, jaha, näää, jaså... utfyllnadsord utan mening. När jag märker att det är så här sitter jag där och börjar tänka/älta att jaha ja... jag vet ingenting, jag har inget intressant att komma med... osv. Jag förminskar mig själv till en liten fläck som inte syns eller vill synas. Avundas alla dem som kan skratta och babbla på i samtal som om allting flyter på som sprite light i deras hjärnkontor. Jag vill oxå ha det så ju. Låter det här som social fobi? Vill gärna få feedback från er som har egen erfarenhet Mvh / upponer |
|
|
|
|
|
#8 (permalink) |
|
Junior Member
Bronsmedlem
|
Mitt problem är att jag lägger för mycket tid på att skriva inlägg på forum istället för att göra det jag måste.
Problemet är förstås att det sällan går att ha 100% kontroll, särskilt när det gäller människors reaktioner. Jag känner ändå att jag har kommit en bra bit när det gäller min blyghet (eller SF, vet inte om det är det). Jag kan ösa ur mig tips om detta, efter som jag har varit tvungen att ta hand om det själv. För det första, för att ett samtal ska "flyta på" spontant så behöver man vara spontan. Det behöver inte betyda att man måste vara väldigt utåtagerande osv. Det viktigaste är att bli mer avslappnad och sluta fokusera så hårt på tankar om vad du ska/borde säga eller göra och hur värdelös du känner dig för att du inte känner dig intressant. Jag skriver "känner" medvetet för jag upptäckte ganska snart att vad man känner eller tänker om sig själv inte nödvändigtvis är sanningen. Ett sätt att bli mer avslappnad är att göra saker som man mår bra av, t. ex. sporta eller motionera, eller saker som man tycker är roligt, musik osv. För mig har det också funkat med avslappningsövningar och meditation, men det får du kolla upp själv. Varma bad eller duschar slappnar också av musklerna och därmed hjärnan, allt hänger förstås ihop. Hur du står och sitter inverkar på din avslappning. Känn efter om du spänner dig nånstans, axlarna verkar vara vanligt, och försök släppa lite på spänningen. Nog om avslappning. Det andra som också är viktigt är att sluta upp med att fokusera på dig själv, eller snarare att börja fokusera på vad andra säger. Jag har märkt att min starka nyfikenhet, sedan barnsben, varit en stor tillgång när det gäller detta. Nyfikenhet är något som (jag antar att) alla har, åtminstone innan de "växer upp" och blir tråkiga. För att fatta mig kort, intressera dig för de personer du umgås med, det finns oändligt med intressanta saker att fråga om, folk kan berätta de mest fantastiska historier om man bara låter dem öppna sig. I slutändan handlar det förstås om självkänsla, och självförtroende. Det kommer med tiden om du vårdar det. Försök få tid och energi till att göra något som du tycker är intressant på din fritid och du kommer garanterat känna dig, och vara, intressantare. Det var nog allt för nu. Nu ska jag ta itu med mina egna problem ... |
|
|
|
![]() |
| Ämnesverktyg | |
| Visningsalternativ | |
|
|