MrsLovette

Jag tycker inte om att vara runt nya människor, jag blir nästan fastfrusen. Det kvittar om jag har en kompis med mig och stiger in i ett rum fullt av folk som jag inte känner eller bara är bekant med, jag kan knappt prata. Om någon kommer fram och vill hälsa och skaka hand så visst jag gör det, men det kommer inte naturligt från mig. Jag kan inte ens förstå varför man måste skaka hand och hälsa. Ofta när någon vill skaka hand så händer det att jag först bara stirrar på deras hand och undrar vad dom vill. Sen är det precis som att minnet kommer tillbaka eller något och jag vet att dom vill hälsa.

Min psykolog tror att jag kan ha Aspergers syndrom. Jag har alltid varit "blyg" och det var så jag uppfattades som när jag var liten. Men nu när man är äldre så tror folk att man är oförskämd och otacksam men så är det inte alls. När jag fyllde år fick jag så klart presenter, men när jag skulle säga tack så gick det inte. Det var inte det att jag inte var tacksam för det var jag verkligen, men det gick bara inte, jag kunde verkligen inte göra det.

Min pojkvän tycker nog jag kan vara rätt jobbig också eftersom jag inte gillar närkontakt speciellt mycket. Ibland känns det till och med jobbigt att bara hålla hand. Om han får en kram av mig så ska det vara för att jag vill det, dock har jag försökt ge efter och strunta i det obehag jag känner ibland av att vara så nära. Om vi ska åka någonstans och han säger att någon av hans föräldrar eller syskon ska köra oss så blir jag otroligt "blyg" och säger ingenting på hela bilresan och stirrar mest ut genom fönstret för att slippa prata med någon. Tycker det är jobbigt att ens möta dom i hallen, att bara passera dom några snabba sekunder. Att gå på toa hemma hos dom brukar jag vänta med tills alla har gått och lagt sig för jag vill inte möta någon i hallen… Det har ingenting att göra med att jag inte tycker om hans familj, för även om jag har svårigheter med att vara social mot dom så har dom ändå varit jätte trevliga mot mig vilket ger mig ångest eftersom dom kanske ändå tror att jag är oförskämd.

Jag har en vän med selektiv mutism och vad jag har märkt så har vi en del saker gemensamt när det kommer till vår sociala kompetens, men jag tror ändå att min vän har det 10 gånger värre än mig själv. I skolan när jag får höra att vi ska ha muntligt framträdande framför klassen så blir min puls skyhög snabbt som bara den. Men att bli nervös inför sånt är väl normalt vad jag har förstått, men det känns ändå värre än "normalt" vad nu det är.

Men det här med att inte kunna prata inför folk jag inte känner så bra gör ju självklart att jag har svårt att få nya vänner vilket jag oroar mig inför högskolan då jag knappast lär läsa på samma skola som mina vänner. Om jag sitter själv på rasterna så sitter jag ofta och läser en bok för att slippa möta folks blickar när dom går förbi, jag hatar verkligen ögonkontakt och jag föredrar att sitta själv än att någon "ny" människa skulle sätta sig jämte mig och börja prata. Det jag har försökt göra tydligt här är jag inte social så vida det inte handlar om folk som jag redan känner. När jag är runt mina vänner så är jag nog som vilken tonåring som helst skulle jag tro, men även dom har märkt att det finns vissa saker hos mig som är annorlunda som t. ex. att jag inte klarar av romantik. Först tänkte alla att det var för att jag nästan endast har killkompisar men jag är till och med mindre romantisk än dom. Jag klarar inte av komplimanger, om jag får det får jag en obehaglig känsla som jag inte riktigt kan beskriva och som byggs upp sen av ångest för att jag inte ha kunnat ge en komplimang tillbaka eller ens ett tack eller leende.

Hur som helst, min svårighet med nya människor, räknas det som social fobi? Och kan det vara Aspergers syndrom?

festiz

Hej! känner igen mig väldigt mycket i det du skriver, och tycker det låter mycket som social fobi. har själv social fobi och selektiv mutism och tycker att du kan fråga din psykolog lite om social fobi om du vågar så att du kan få rätt hjälpt (om det är det du har). aspergers syndrom vet jag ganska lite om så det är svårt att svara på.. men jag hoppas att det går bra för dig
KRAM

Thelostboy

När jag var liten var jag väldigt pratsam enligt min mamma. Men sedan blev jag väldigt tystlåten. Jag minns inte när men under min högstadieperiod och gymnasieperiod var jag väldigt blyg. Jag vet inte om jag haft social fobi eller om jag har det fortfarande men idag är jag mer öppen. Varför jag var så tystlåten beror nog mycket på min uppväxt. Väldigt mycket bråk och pappa misshandlade min mamma. Jag minns att jag inte vågade ringa någon kompis som mamma ville. Möte med nya människor var något som jag oggilade. Svetten rann och jag blev nervös. Sen jag fyllde 24 så tänkte jag att jag vill förändras. Vi är människor och jag gillar andra människor. Jag tänkte att jag ville vara en bra och social människa som man pratar med. Inte någon tyst ointressant människa som lever för sig själv. Jag vill leva i denna världen. Andra människor är något som får min tillvaro att vara bra. Min pappa är ensam, har inga kompisar och har säkerligen socialfobi för han undviker helst folk. Något jag ofta tänker för mig själv är att det finns inget att vara rädd för. Det finns ingen anledning att vara rädd för andra människor. Vad kan hända? Ingenting. Jag lever i nuet. Lever så bra jag kan för sen ångrar man sig. Jag ångrar att jag inte var annorlunda. Jag vill inte ångra något mer idag. Tiden går bara åt ett håll och det är framåt. Det finns så många underbara trevliga människor där ute som vill vara din vän. Det gäller bara och våga öppna sig och se livet på ett annat sett. Jag tror social fobi handlar om rädsla. Man stänger ute allt som är okänt. Och det kan vara att man haft det svårt när man var liten och då stängde ute allt farligt och sedan fortsatte man med det när man blev äldre. Lycka till och och hoppas du ska få det bra. Vänner är underbara. Men jag är faktiskt själv väldigt ensam.

Jardina

Angående högskolan så tycker jag att även om det är jobbigt så försök var med på nollning och andra aktiviteter. De går nämnligen ut på att lära känna de man ska plugga med och inte som fördomen om det säger att det är förnedring och dricka en massa.

__________________
Life is like a rollercoaster, sometimes up and sometimes down

Snälla Anna

Hej jag känner igen mig av LITE det du beskriver. Jag har social fobi och jobbar med unga vuxna som har Asperger syndrom. De har svårt med det sociala samspelet (tex ironi,) eftersom man inte FÖRSTÅR hur det fungerar.
En socialfobiker förstår den sociala situationen men får ångest av den och därmed undviker den, där har du skillnaden.

Man kan ha A.S och även ha ett tilläggsyndrom så som social fobi. En person med A.S kan även ha problem med beröring.

Detta är min ERFARENHET och jag är ingen specialist. Jag tycker du ska genom din läkare få en utredning på vad som är din problematik.

Kram Anna

CLUMILUR

JAg känner igen mig, jag känner ofta på jobbet att jag vill vara mer social o säga mera. JAg pratar mera nu än förr och det är jag glad för. JAg försöker jämt se mina framsteg bara om jag pratat med en ny person är det ett litet framsteg även om det bara var lite små diskussioner. Vissa har jag enklare att prata med än andra, jag vet inte varför men det är väldigt jobbigt, men ja försöker se framåt, förösker sätta upp mål, att kanske säga hej och se glad ut varje morgon. Det är inte mycket men för dem som har social fobi el selektiv mutism är det mycket.

MrsLovette

-------------------
Jo, att folk med Aspergers inte riktigt förstår ironi det vet jag. Min psykolog har förklarat allt sånt för mig hur många gånger som helst nu, men tack ändå för att du berättade det =) Och ja, jag står i väntelista på en utredning om Aspergers. Det kan dock ta upp till ett år innan det blir nån utredning =/

Mikael G

Jag vet inte om du lider av social fobi. Du har svårt med sociala kontakter, men det betyder inte att du har social fobi (rädsla för människor). Får du ångest i sociala situationer? I så fall skulle jag säga att du lider av social ångest, snarare än social fobi (även om begreppen har liknande innebörd).

Aspergers syndrom vet jag inte så mycket om (utredning om ett år, sen då?). Tycker det är en underlig diagnos och vet inte vad den tillför exakt. Men att du har aspergers syndrom bara för att du är blyg och har problem med det sociala låter skumt. Fast din psykolog vet säkert mer om din problematik.

I alla fall, om din rädsla för sociala situationer ger dig ångest, så är det social fobi. Om det inte ger dig ångest, så är det mer en fråga om personlighet. Behandlingsfokus för social fobi bör vara exponering (att stegvis utsätta sig för det man är rädd för) medan behandlingsfokus för personlighetsproblematik (i att anpassa sig till sociala sammanhang) mer bör ligga på kognitiv terapi (tankemönster, rationalitet), psykodynamisk terapi (utredning av uppväxt och relationer med dig själv, andra och samhället) samt även humanistisk terapi (dina ideal, drömmar, mål osv)

Så som jag tolkar det du skriver så verkar det mesta handla om dina tankar om andra, snarare än att du ogillar/är rädd för andra människor. Att ha svårt för romantik är ett ganska vanligt "symptom" för personer med ångestproblematik, eftersom förhållanden innebär ansvar och ansvar innebär situationer som man är rädd för/får ångest av.

Diagnoser är dock inte det viktiga. Det viktiga är att få ett fokus på din vardag och hur den ska kunna fungera på ett tillfredställande sätt för dig. Hur tycker du behandlingen med din psykolog fungerar?

Som svar på din fråga. Vad din problematik beror på, är en kombination av biologiska, miljö (uppväxt, omgivning), kognitiva (tankemönster) faktorer. Asbergers kanske skulle innebära hög procent på biologiska faktorer, medan uppväxt utan att ha lärt sig ta ansvar skulle innebära hög procent på miljö, och händelser som påverkat dina tankemönster skulle innebära hög procent på kognitiva faktorer.

Nu blev detta väldigt rörigt känner jag så fråga gärna om du funderar över nåt.

__________________
Mikael Glännström
Studerar just nu psykologi i Grekland. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering av behandlingar.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

MrsLovette

Jo ångest får jag av sociala situationer. T.ex. jag klarar knappt av julafton då släkten samlas och jag kan må dåligt av det långt innan vi är där. Vi hade ett slags prov i skolan, när jag kom in i salen satt nästan halva skolan där, kändes det som i alla fall. Jag kunde inte röra mig och jag hade mått dåligt hela dagen av att jag visste ju att det skulle vara mycket folk. Mina vänner hade sagt det till mig, men det var ändå som att gå rätt in i en vägg när jag kom in i salen. Efter provet svimmade jag nästan på väg ut.

Att min psykolog tror jag har Aspergers beror självklart på mer än bara att jag är blyg. Egentligen vet jag inte vad exakt, men hon har förklarat att andra människor kan t.ex. sätta ord på sina känslor. Men när hon frågar mig hur jag mår svarar jag alltid bra eller jag vet inte. För mig är det ingen skildnad på dom svaren, för mig är det bara variation på svar.
Om jag svarar "bra" så har inget nytt direkt hänt, men min dag behöver inte alls ha varit bra, men jag orkar bara inte diskutera hur jag känner för det vet jag aldrig.
Jag kan känna glädje, ilska och ledsamhet. Dom 3 vet jag vad det är, och ångest? (Tror i alla fall det är en känsla?) Ångesten dyker ofta upp i sociala sammanhang och just när min psykolog vill försöka "lära" mig att förstå mig på känslor och veta vad jag faktiskt känner. Just då vet jag inte vad jag känner, det går inte att beskriva så av det får jag ångest. Till slut kan jag bli arg över att jag inte vet vad som pågår inom mig. För jag känner något, det gör jag, men jag vet inte alltid vad det är. Rättare sagt, jag vet oftast inte alls vad det är.

Hon har nämnt en del saker som skiljer mig från andra, men jag tror den sociala och känslomässiga biten är de största. Jag fick två böcker att läsa, den ena är skriven av 4 tonåringar med Aspergers syndrom och jag kan verkligen känna igen mig i nästan varje rad. Det var som att läsa om sig själv. Jag har även alltid trivts i mitt egna sällskap enda sedan jag var liten. Mina föräldrar säger att jag var verkligen mammas och pappas lilla flicka som liten och det kommer jag faktiskt ihåg. Den rädslan jag hade för nytt folk som liten var nog värre än den är nu.

Jag gick nästan aldrig på kalas, när det hände så fick mamma eller pappa följa med och så satt jag i deras knä genom hela kalaset istället för att leka med dom andra barnen. Det var inte som att jag bara var blyg, utan jag kunde verkligen inte gå mer än en meter från mina föräldrar utan att gråta floder. Jag kommer ihåg en gång när jag blev upplurad på någon av mina vänners rum (hur jag gick med på det har jag glömt) jag sa till mamma att om hon körde iväg skulle hon ropa på mig.
När jag kom ner igen hade mamma kört utan att säga till och jag kunde inte sluta gråta. Idag tror jag kanske att det var ett test eller något för att så länge mina vänner hade min uppmärksamhet skulle jag inte märka att mamma hade åkt. Så fel dom hade! Usch, det var verkligen hemskt för mig, iaf på den tiden. I den boken som är skriven av 4 tonåringar med Aspergers läste jag att i alla fall en av dom var likadan som liten, att han inte kunde släppa sin föräldrar ur sikte utan skulle klänga på dom hela tiden.

Mina kompisar började så klart bli lite tjuriga på mig till slut att dom alltid var "tvungna" att komma på mina kalas men att jag aldrig kom på deras. Detta kunde jag inte alls förstå. Varför var dom arga på mig för det liksom? Jag kunde inte alls förstå det. För att jag ska förstå sådana saker måste det ha hänt mig, eller i alla fall något liknande måste ha hänt mig. Oftast tycker jag att folk är svaga mentalt och bryter ihop för inget, men nu på senare tid har jag dock undrat om det kan vara mitt tankesätt som är fel?

Nu blev det lite mycket ser jag, förlåt, hoppas du orkar läsa ^^

Mikael G

Det låter definitivt som social fobi och förväntansångest. Är det något särskilt du oroar dig för, vid dessa situationer? Eller är det bara jobbigt?

Yrsel är inte ovanligt vid sådana kraftansträngningar det innebär att härda ut som när du gjorde provet, så jag hoppas att du inte lagt för stor vikt vid detta och är rädd för yrsel eller att svimma.

Du mår alltså bara dåligt ibland? Utan att veta vad du mår dåligt över, eller känner ångest för?

Känslor ÄR svårt att beskriva, speciellt om man inte ägnar tid åt att sätta ord på dom.

Här en lista från Wiki (tyvärr på engelska..), med känslor. Känner du igen några fler? List of emotions - Wikipedia, the free encyclopedia

Hoppas du får svar på dina funderingar.

__________________
Mikael Glännström
Studerar just nu psykologi i Grekland. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering av behandlingar.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.