Jag har socialfobi. Jag kan inte gå på fest utan att ha ångest en hel vecka innan. Jag ljuger før mina kompisar och min familj før att slippa møta nytt folk.

Jag gømmer mig i affærer før att unvika att vara tvungen att prata med folk jag halvkænner. Mitt hjærta dunkar och jag blir skakig i benen av att prata.

Jag fick mvg på de flesta føredrag jag høll i skolan, jag gick retorikkurs på gymnasiet fick Vg i betyg. då finns ingen rædsla. Nær jag vet vad jag ska prata om då ær det inga probelm. Då ær jag en annan.

Men nær det handlar om sociala sammanhang, nær jag måste vara mig sjælv...och kunna vara social. Då ær det kørt...kænns som jag ska dø.... Hjærtat dunkar, jag skakar, svettas och får ångest.....

Nær man børjar ljuga før sin familj och sina vænner før att slippa møta nytt folk, ær något fel....

kænner någon igen sig?

Hej!

Jag känner igen mig. Vi är tydligen inte ensamma. Även om det känns så. Det känns som om man é ensammast i hela världen.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Hälsningar blyger

Hej hej

Jahadå, jag känner igen mig. Ångest veckan innan man ska träffa folk (och självrannsakan efteråt), lögner inför familj och vänner, gömma sig och bete sig irrationellt...

Har i åratal velat kontakta någon för terapi men kan inte ens skicka iväg brevet. Vad är det för liv man lever?

retarded

Jag känner igen mig.

Jag har social fobi och drar mig för många olika saker.

T ex så har jag nästan helt sluta umgås med vänner. Om det inte är alkohol inblandat. Jag är med och festar varje gång, men är aldrig med när de ska iväg å bada, ut och äta, eller gå på bio.

Nu har det gått så långt att jag de har slutat ringa till mig. Och det värsta av allt är att jag trivs bättre nu. Nu slipper jag ljuga och hitta på undanflykter för att slippa umgås med dem. Nu kan jag bara vara hemma för mig själv.

Jag har en flickvän som inte heller är särskilt social av sig, men även hon börjar tycka att jag är tråkig.

Jag förstår att jag behöver hjälp att ta mig ur det här, jag håller på och kikar runt på massa olika alternativ. Jag vill verkligen bli bättre och bli lika social och vara med på roliga saker, precis som jag förut innan jag blev en sån deppig trökmänniska.

charlie

Jag har också problem, som ingen kan ana ännu. Jag har massor av kompisar som jag har lärt känna under många års tid, men nu känner jag bara panik när jag måste gå utanför dörren. När man träffar mig kan man inte ana detta för jag är duktig på att dölja det och jag har inga yttre tecken när jag väl träffar folk. Jag vill vara mitt gamla jag, men jag vet inte hur. Det känns som om jag aldrig kommer att kunna leva normalt. Jag har självmordstankar, vilket jag haft under många år, men jag kunde inte ens till min högskolekurator säga detta för jag vill inte att någon ska veta för det är så taskigt att lägga över oron och något sådant på andra.
Jag vill inte dö men jag vill inte leva och jag vill leva men jag vet inte hur och jag har ingen att hjälpa mig för jag vill inte att människor ska tycka synd om mig och oroa sig för mig. Så hur kan någon hjälpa mig om jag inte kan fråga någon om hjälp! Jag ser inget slut och ingen framtid.