powder

Åtminstone hjälper det mig en del, när det gäller social fobi.

Jag brukar fokusera hårt på att se min fobi som ett "väsen" som bor inuti min fysiska kropp, ett väsen som jag verkligen hatar mer än någonting annat på denna planet, t.o.m mer än krig och orättvisor.

Varje gång jag utsätter mig för något jobbigt så plågas detta väsen, dvs det mår ytterst dåligt och lider när jag inte följer dess uppmaning att hålla mig inomhus och isolera mig från omvärlden, från allt jobbigt. Jag tycker om tanken på att det lider, och att om det envist bestämt sig för att försöka hålla sig kvar i min kropp så ska det iaf få lida ordentligt, och ofta. Kanske lyckas jag en dag skrämma bort det så det ger sig av, så att det ger upp pga allt lidande det tvingas utstå.

Låter kanske löjligt, men har man under årens lopp som fobiker försökt massor av metoder med dåligt resultat, så är man beredd att ge det mesta en chans.

Jag har Aspergers syndrom, vilket mycket väl kan ha varit en bidragande orsak till utvecklandet av min fobi, en utlösande faktor. Det är mycket vanligt att människor med mitt funktionshinder utvecklar en fobisk problematik. Ofta på grund av vår lite sämre sociala förmåga, som är medfödd och som vi tvingas leva med.

Så det är mycket möjligt att jag aldrig kommer bli 100% fri från min fobiska problematik, men jag tänker fan i mig plåga detta väsen så mycket jag bara kan. Det ska inte få det lätt om det nu tänker envisas med att bo kvar i mig livet ut.

powder

__________________

Mariiqa W

Wow, vilken underbar inställning! Jag tror att det kommer att gå bra för dig, och jag tror att ditt väsen kommer krympa ihop som bara den, om det inte redan har gjort det. Jag är helt klart imponerad av din kämparglöd!

__________________
*

powder

Tackar, ja många år nu och kämpar vidare.

__________________

ItsAlife

Ge bort lite av din förmåga till en mycket bra inställning

powder

Hehe tack, men tro nu inte att jag alltid varit så här stark och positiv. Jag har tyvärr slösat bort många år av mitt liv på att hålla mig undan. Och det är väl i princip det enda som i dag kan ge mig stark ångest av att tänka på.

Men så när jag fick veta, att jag har Asperger. Då förändrades allt och jag kom igen stark som en oxe. Det kändes som att jag fått en förklaring, en upprättelse gentemot mig själv. Jag har inte lidit av hjärnspöken, jag har ju haft ett funktionshinder inom mig under alla dessa år!

Jag slutade tycka illa om mig själv och att vara frustrerad, nästan som över en natt.
När jag fick svar så föll alla bitarna på plats, plötsligt känner jag mig själv.

powder

__________________

ItsAlife

Ja det är precis som du beskriver. Allt blir lättare och tydligare när man får en fast diagnos, då är man mer villig att kämpa för att något ska bli bättre=)
hoppas det går bra för dig

Mariiqa W

Jag känner igen mig, även fast jag har en annan diagnos. Men när den kom så fick jag förklaringen på varför jag mådde som jag mådde och betedde mig som jag betedde mig. Inte att jag var dum, utan att jag hade en diagnos.

Din historia låter som en skolskenshistoria och jag blir väldigt glad av att läsa, det verkligen lyser styrka från dina ord!

__________________
*

powder

Gör det, ok tack det låter väldigt bra.

powder

__________________

Mariiqa W

Det gör den absolut, så ta åt dig och känn dig stolt över allt du har åstadkommit! Finns många som inte vågar ta sig ur sitsar som liknar din, men du har gjort det och det ska du absolut känna stolthet över!

__________________
*