s2a

Jag har de senaste 2 månaderna börjat att jobba på min social fobi.
Till en början pratade jag om det med en psykolog. Sen tog jag tag i saker och ringde upp folk lite oftare än vad jag annars brukar göra. Jag har slutat att lyssna på musik när jag går genom stan eller andra ställen där det är mycke folk. Jag följer med min sambo ut och äter. Kan låta som om jag gör underverk och verkar ha blivit av med min fobi. Men saken är den att efter varje gång jag har manat på mig sådanna saker så mår jag dåligt efteråt. Mår illa ibland och får ont i magen. Tankarna som "de skarttar åt mig" "de tallar skit om mig" "tänk om någon frågar något jag inte kan svara på" "vad har jag gjort dem som tittar så argt på mig" "va många de är" "kan jag ta mig för bi dem utan att krocka" "Kan jag passera här utan att möta någon som vill prata med mig" o.s.v dycker direkt upp i huvudet och jag kan inte släppa det.

Varför blir det så? Varför mår jag dåligt av att göra framsteg?

Mikael G

Något som din psykolog säkert redan förklarat för dig, är att andra människor inte tänker mycket alls på dig, eller andra de möter hastigt. De BEDÖMER dig inte alls, eftersom de inte behöver bedöma dig.

Det är jättebra att du kör exponeringsträning! Oftast är det jobbigt att göra framsteg, eftersom det innebär att det kräver mer av en själv. Att isolera sig är trots allt ett försvar som ger trygghet. När den tryggheten bryts av din exponeringsträning (att du gör saker du tycker är jobbigt) så är det en "naturlig" reaktion att det blir jobbigt efteråt, på grund av tryggheten försvinner och du måste anpassa dig till de förändringar som sker.

Har du någon att prata med om dessa känslor som dyker upp? Annars är det nog det bästa sättet att bearbeta dessa känslor på: att prata med någon (helst professionell) om dina känslor, och kanske också försöka reda ut bakomliggande orsaker till din sociala fobi. Problematiken kring social fobi (eller panikångest) är oftast mer komplicerad än att man enbart är rädd för andra människor.

Jättebra att du kämpar på och tränar!

Mvh Mikael

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

Mariiqa W

Wow, vilken styrka! Men är det verkligen framgången som skrämmer dig? Är det inte bara tankarna som fortsätter, fastän du kämpar mot dem?

Tycker att det är väldigt starkt av dig i alla fall, hoppas att du fortsätter kämpa!

Kram

__________________
*

Neuroscience

Kom ihåg att det inte är framstegen som gör att du mår dåligt, det är exponeringen. Man undviker det man har fobi för av en anledning, situationen framkallar obehag i form av tankar känslor, ont i magen, ångest osv. Detta obehag kan sitta i en längre stund. Det kanske känns som att delar av obehaget uppstår efteråt men det är bara för att du är så upptagen av ångesten i själva situationen att du inte märker det andra. Sedan märker jag själv att överanalyserande är vanligt vid social fobi. Även när du inte utsätter dig kroppsligt för situationen går du igenom den mentalt och filtrerar fram en skev syn på händelsen. Även detta framkallar obehag.
Kom ihåg att du aldrig kan gissa vad någon annan tänker, försök alltid bara vaska fram rena fakta ur händelsen, inte några värderingar.

Riktigt modigt av dig att börja utsätta dig för din sociala fobi, när du kommit så långt att du är ute bland folk är det klart att du kommer få resultat om du bara är ihärdig och inte dömer dig själv för hårt.

Inmyhands

hej !

jag håller på med samma sak. börjar försöka tycka att jag är bra och allt det där. känner igen mig i att det känns så himla motigt....helt omöjligt känns det som. vill gömma mig. jag vet att det är beteendet jag ska ändra, men jag kan inte hindra mig från att värdera allt jag gör som dåligt. så det trycker bara ner mig när jag försöker vara social. jag går därifrån och känner: skit vad dåligt det gick- hatar! det får mig bara att sluta vilja försöka, det går ju bara dåligt alltid- enligt mig. jag vat att man inte ska tänka så, men jag gör det ändå.

skönt att veta att man är flera som känner såhär. man märker ju aldrig annars att folk känner såhär, inte förrän de säger nåt.

lycka till iaf!!

Alie

Hej, härligt att du utmanar dig själv och verkligen försöker!
Jag tror det bara är att fortsätta, och innan du vet ordet av är du en av dem som vandrar runt på stan och bara ser allmänt lyckliga ut
kram/Alie

Jardina

Kan det inte vara för att förändringar är jobbiga även om det i längden leder till positivt resultat?

Man vet vem man varit, men inte hur man kommer att förändras.

__________________
Life is like a rollercoaster, sometimes up and sometimes down

powder

Bra kämpat!

Fortsätt, det är ett djävla krig där ute.

__________________

slimm

Vrf skulle nån bry sig så mkt om dig så dom bedömmer dig när du inte gör de om nån annan?

s2a

Jag kämpar på fortfarande och det går upp och ner nu mera.
Har pratat lite mer med min psykolog om det, så det hela finns i diskution en gång i veckan. Men jag vet fortfarande inte varför jag inte kan släppa tankarna kring att folk dömer mig. Jag dömer inte andra för hur de ser ut eller för sig, inte längre iaf. Jag gjorde det som yngre men det växte jag ifrån då jag förstod att alla har rätt till att få se ut som de vill. Låter lite konstigt att jag kan låta andra vara som de är men kan inte sluta att tänka på om folk ser på mig på ett annat sett.

Tack för erat stöd.