Vintervit

Hej!

Jag har ungefär samma problem. Efter en rad händelser där jag haft svårt att hålla mig eller blivit tvungen att försöka hitta en toa i "olämpliga" situationer har jag fått fobi för att gå ut eller speciellt till platser utan toalett. Har av detta fått panikångest och så blir jag alltid bajsnödig när jag är nervös eller är nån stans utan toalett. Det är lättare att gå ut själv för då vet jag att ingen ser om jag går på toa flera gånger osv. Det är som att om jag är rädd att bli nödig så blir jag det och får panik!

Nu har jag gått hos psykolog och äter mecisin mot panikångest.. men helt bra är det inte... får kämpa varje dag..och måste ha kontroll över situationen och så... förut kunde jag inte gå ut utan att få panik och tänka på min mage och bajs.. Det är jobbigt som tusan och inget man pratar om direkt. Därför är jag rädd att folk ska veta och är bara med dom som jag känner bra... och gör inte alla saker. Ibland tar jag också imodium vid särskilda tillfällen då jag vill känna mig säker eller har binda för att också känna en viss säkerhet.

Det käns bra att veta att fler har problem och vi kanske kan stötta varandra!

Mvh Elin

Det är så skönt att man inte är ensam om det här. Fick diagnosen Colon irritabel när jag var 20 och nojrna kom smygande. Periodvis har det varit jättejobbigt med toa-bajsfobin. Speciellt eftersom jag är lärare. Får ofta gå och "kopiera" ett papper eller lämna lokalen mitt under ett prov och be en kollega att ta över klassen. Friluftsdagar innebär immodium och dietmat dan innan. Nära och kära har förstått att jag har problem. Men jag skyller ofta på blåsan. Mindre pinsamt som tjej.

Drar mig för att gå på stan och till frissan men försöker så gott det går mest med några få invigda utvalda. Min man har en en ängels tålamod. Ett ikeabesök kan innebära sex toalettbesök under två h... Värst har det blivit efter att min dotter föddes för ett år sen. Mest för att det blev svårare att hålla sig efter förlosssningen. Har nu insett hur handikappad jag är. Drar mig för att gå ut med vagnen jobbiga perioder och att åka kommunalt med henne innebär en en enorm stress. Oftast går det bra, men olyckor händer och då är det inte så lätt när man är med sin bebis. Det blir alltid bättre när jag tvingar mig själv at göra saker, har kolbinda, immodium osv. men ändå. vissa dagar är superdeppiga. Det här påverkar ju nu inte bara mig utan även mitt barn. Häromdan kom jag sent till hennes läkarbesök och hon fär ofta följa på skitiga toaletter....Jag förstår verkligen hur ni andra känner er.

Något som har hjälpt mig är att:

Prata om det med några utvalda

Träna regelbundet

Äta lite, ofta och milt

Avslappningsandning och visualisering

Gradvis utsätta mig för jobbiga situationer: buss, shopping, bio

försöka att gå på toa på morgonen sen dra ut på det för att inte irritera tarmen och blåsan i onödan.

Skratta åt det

kolbindor, analproppar hos sjukgymnast och immodium

ha ett nödkit med trosor, våtservetter, toapengar, papper och påse till hands.

alltid vara ute i god tid.

ha bra saker att läsa på toa eftersom jag tillbringar mycket tid där

tänka att andra har det värre det här är ej dödligt trots allt.

pussar till alla pruttmagar därute

Karolina

(För det första hoppas jag att jag gjorde rätt när jag nu skickar det här meddelandet till forumet)

Finns det verkligen fler som är rädda för att gå ut eftersom det kanske inte finns toaletter eller så i närheten. Det trodde jag verkligen inte! Vad skönt det känns! Jag kan själv knappt gå någonstans IFALL jag skulle behöva gå på toaletten. Ingen annan vet om detta. Inte ens min kille som jag varit ihop med i fyra och ett halvt år. Hela den är mage-grejen gör mig livrädd! Jag är rädd för att min mage skulle ge ifrån sig något konstigt ljud eller någonting. Att det var fler som hade den här problematiken visste jag inte och nu känns det faktiskt jättebra och ganska "normalt" att känna såhär. Avundas verkligen dem som skiter fullständigt i ifall de behöver gå på toaletten hos andra eller ute på stan.

Tack för att ni delade med er av era erfarenheter!!!!