Anonym

... vad är det för fel på mig??

Jag är 21 år och känner mig lost i denna värld.
Jag både vill och inte vill ha kontakt med människor, ibland går det bra och då blir jag glad och tänker att jag inte har några problem i alla fall.

Men ofta känner jag sån ångest bland andra människor, och det gör ont i hjärtat. Att på en tillställning sitta tyst flera timmar vid ett bord där andra pratar, och bara känna hur jag föraktar mig själv. Utöver förväntansångesten går jag dit med en förhoppning om att jag kanske kommer att känna mig delaktig idag, kanske kommer att ha något smart/roligt/intressant att säga. Vilket aldrig inträffar.
Jag undrar om andra människor blir förbryllade när de upptäcker att vi inte går att lära känna. Eller om de inte tänker på oss alls.

Oftast kan jag inte ringa i telefon. Inte till min fars jobb och inte ens till mina vänner. Möjligen ett opersonligt samtal till affären för att kolla öppettiderna.

När jag var yngre tyckte jag mycket om att åka på läger, men det var länge sen nu. Senaste gången kände jag mig så otroligt ensam och var tvungen att gömma mig i en skrubb för att gråta ut - det gör jag aldrig om.

Jag både vill och inte vill att människor ska se mig!! Och alla gånger jag sluter mig som en mussla i andras sällskap är det som om jag hoppas att tystnaden ska tala till min fördel, silly me...

Tack och lov i alla fall att det finns unika människor, såna som inte gör skillnad på folk utan uppträder precis lika naturligt mot mig som mot sina vänner. Med de fåtalet människor som inte behöver läsa av mig för att lära känna mig kan jag slappna av och glömma alien-stämpeln ett tag.

Anonym

"Jag undrar om andra människor blir förbryllade när de upptäcker att vi blyga inte går att lära känna. Eller om de inte tänker på oss alls."

Glömde ett ord. /Anonym

Hej Anonym!

Jag är en tjej på 22år och jag känner igen mig i det du skriver. Det var som att jag skulle skrivit det själv.
"Skönt" att höra att det finns fler som känner som mig.

Kram Lina

crazy2

jag kan inte heller prata i telefon så ofta med folk. det bar alåser sig innan man ska ringa.och ringer inte ofta till mina vänner heller. tycker det blivit jobbigt sådant samtidigt man inte vill vara ensam heller.
Jag går och dagdrömmer varje dag saker jag vill göra men det blir aldrig av för man vet man aldrig kommer att våga pga andra människor är runt en då ju. hoppas ditt löser sig med tiden.
blyg är en jobbig grej tyvärr och jag tror det du skrev om glömt bort oss blyga så tror jag omgivningen har det idag.
inte många som vill se blygisar tror jag tyvärr.
jag är superblyg född sådan och det tagit hårt på mig i äldre åren.
hoppas du hittar någe bra på nätet som kan hjälpa dig med dina saker.
har inga råd ge jag är nämligen helt varje dag