Jenna

Till helgen ska vi fira en kompis som fyllt år. Tillsammans blir vi 8 tjejer som åker iväg till en annan stad för att se en kul show & festa loss...

Ingen vet om den mörka sida som jag bär som mig sakta men säkert mig förtär... (hej å' hå så poetisk man kan låta)

Mina vänner känner bara till "masken" - den glada skojiga tjejen som alltid är på gott humör - hon som får alla att skratta & som jämt orkar ge järnet på dansgolvet...

Nykter orkar jag inte vara men vad kommer att hända när jag dricker!?! Är rädd för bekänna min ständiga ångest & bryta ihop & inbjuda till tidernas snyftkalas eller för att bli ännu tokigare än jag blivit...

Jag har klarat mig ganska länge nu, dragit mig undan vänner & bekanta. Hade aldrig gått med på detta om det inte vore för att min kompis verkligen ser fram mot detta. Klarar inte av att göra henne besviken...

Mår så himla dåligt över att alla ska märka att jag blivit så annorlunda (knäpp) Känner mig desperat, hur ska jag klara helgen?

__________________
Jenna...

sylvester

Bli onykter snabbt men inte för onykter bara. Av egen erfarenhet när du bli onykter så försvinner all ångest och fobier, man slutar att känna av dom helt enkelt.

Men det är väl kanske inte det bästa tipset direkt. Lycka till ialla fall!

__________________

¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯

Jenna

Ja, lagom är alltid bäst... men det var ett tag sedan man var ute i offentliga sammanhang med alkohol i kropppen & då kunde jag fortfarande kontrollera min ångest. Ska försöka att inte "måla upp värsta scenariot" i förväg & se till att inte ha med mig för många snapsar i handväskan ; )

Tack för att det finns nå'n bryr sig därute & orkar svara. Känns bra att skriva av sig sina funderingar emellanåt...det hjälper en orolig själ!

__________________
Jenna...

kaprifol

åh, jag känner igen mig så mycket i det där. för mig är det likadant. jag kan vara så totaluppstirrad även med mina närmaste vänner. de märker nog ingenting för jag skrattar och skämtar. men det är väldigt utmattande för en själv att oroa sig så mycket.

jag brukar tycka det är lättare när vi "festar loss" än exempelvis när vi tar en fika på stan just för att det är alkohol med i bilden. man blir mer avslappnad både för att man dricker själv men jag tror också att det är det faktum att jag vet att de andra dricker och därmed gör det inte så mycket om jag "gör bort mig" för ingen bryr sig ändå.

men som ni redan konstaterat, lagom är alltid bäst. jag brukar få mer ångest än nånsin dagen efter, även om jag inte brukar dricka så extremt mycket. så det känns som att man får betala tillbaka sen ändå. tyvärr. dessutom, om jag mår dåligt blir jag gladare till en början, men sen blir man nästan bara ännu mer ledsen när man nyktrar till lite. och alkohol är ju ingen vidare bra lösning alls egentligen. men tänk, vad lätt allting blir. att slippa känna att man är så totalt fastlåst i sig själv och sin nervositet.

hoppas det går bra för dig till helgen iaf. vet inte om jag har så många bra råd att ge. "försök slappna av och ha roligt så gott det går" är lättare sagt än gjort. det vet inte minst jag. men lycka till iaf

Jenna

Håller med om att det är väldigt utmattande att vara så "nervig" även bland sina närmsta omkring sig - det stjäl så oerhört mycket energi...
Det jag saknar mest med mitt gamla jag är den spontana människan. Nu tänker jag så mycket på hur jag skall uppfattas av allt och alla och fokuserar alldeled för mycket på vad jag ska säga...och det känns ofta som det blir fel...

Undrar om man nånsin kommer bli fri från ångesten - utan medicinering...är livrädd för typ traditionell skolmedicin, och har mest provat hälsokost-preparat. Läkaren jag varit till har aldrig föreslagit medicinering. Sååå nu kämpar jag på med att försöka komma ut och träna igen - för då brukar jag må jättebra efteråt. Problemet är bara nu att jag knappt vågar ge mig ut på promenader: är rädd att folk känner igen mig efter vägen & undrar varför jag är ute & vandrar titt som tätt...

På gymet är det likadant - lider av superjobbig social fobi...tycker att alla kollar på en, känner mig osäker. Skäms nästan över att gå och träna och samtidigt vara sjukskriven...det ger mig skuldkänslor! Är rädd så rädd jämt och ständigt över vad andra ska tycka. Hrm! Ja' blir så himla less...måste sluta bry mig...bara våga vara...men hur!!?

__________________
Jenna...

kaprifol

Ja, visst stjäl det mycket energi. Och det stjäl ju glädjen i att umgås med sina vänner också. Jag kan gå och sakna dem jättemycket men jag vill ändå inte kontakta dem för jag vet hur stirrig jag blir. Och så mår jag dåligt över att vi får sämre och sämre kontakt, men jag vågar ändå inte ringa dem.

Jag har också funderat över medicinering, men vågar inte. Just nu tar jag bara Inderal innan någon situation jag vet kommer att vara jobbig. Men nu tycker jag i princip alla situationer är jobbiga och dessutom tycker jag inte att de hjälper särskilt. Nåt naturläkemedel har jag provat också men jag vet inte.. tycker inte att det ger nån effekt. Och det där med promenader håller jag med om. Och att gå ut och springa. Men jag känner lite som du, tar samma väg typ jämt så snart börjar väl folk undra.. men egentligen.. varför ska de undra, de vet ju inte att vi går omkring och vandrar utan mål. och det är ju inget fel i det heller för den delen. men jag tänker ändå så

gym skulle jag aldrig våga mig på. skulle känna mig för utittad. hellre joggingturer i så fall. ja du.. hur man ska sluta bry sig så mycket.. om jag det visste vore allting så mycket enklare. men, du är inte ensam iaf

Jenna

Hej : )

Det känns bra att ha förståelse - man känner sig ju onekligen ensam me' sina bekymmer, men jag märker att jag inte är ensam...

Sån't här är ju liksom ingenting man ventilerar hur som helst med sina vänner (inte jag i alla fall) Det är ju ganska känsligt att prata om!

Vi får kämpa vidare : )))

KRAM:

__________________
Jenna...

uptown

[quote=kaprifol;8932]Ja, visst stjäl det mycket energi. Och det stjäl ju glädjen i att umgås med sina vänner också. Jag kan gå och sakna dem jättemycket men jag vill ändå inte kontakta dem för jag vet hur stirrig jag blir. Och så mår jag dåligt över att vi får sämre och sämre kontakt, men jag vågar ändå inte ringa dem. [quote]

det här har blivit värre för mig på sista tiden. jag vet inte hur jag skall komma ur det! sen blir jag deppig över hur jag aldrig kommer att hitta några kompisar, och tänker ut mardrömsscenarion där jag blir ensam och sitter själv i en lägenhet hela livet...men när jag väl umgås med mina kompisar brukar det gå bra, men dagen efter är den känslan som bortblåst och samma sak upprepar sig.

jag vet inte riktigt hur du skall göra men för mig brukar det gå över efter ett tag när jag träffat mina kompisar etc, även om hjärtat bultar i halsen på vägen dit/dagen innan...

kaprifol

[quote=uptown;9318][quote=kaprifol;8932]Ja, visst stjäl det mycket energi. Och det stjäl ju glädjen i att umgås med sina vänner också. Jag kan gå och sakna dem jättemycket men jag vill ändå inte kontakta dem för jag vet hur stirrig jag blir. Och så mår jag dåligt över att vi får sämre och sämre kontakt, men jag vågar ändå inte ringa dem. exakt så känner jag också. och jag vågar egentligen inte kontakta de kompisar jag har, men jag vet inte riktigt varför. förmodligen därför att jag tror att de inte vill ha mig i släptåg. så det tar en himla massa energi att oroa sig för vad de gör, vilka nya människor de träffar, om de fortfarande skulle vilja umgås med mig, om de egentligen föredrar andra osv.

för mig brukar det också kunna gå över lite när man väl umgåtts ett tag. men det är i princip alltid samma visa just i början när man ses. alldeles stelt. men det kanske inte är något de tänker på.

jag känner väl mest en hets i att träffa en massa nya spännande människor nu under terminsstarten, vilket jag inte direkt kan göra. jag har så svårt att få kontakt.

men ja, kämpa vidare är det enda. kramkram

uptown

kaprifol:
den där beskrivningen stämmer in på mig så jävla väl! en kompis träffade nyligen en ny tjej, och jag har umgåtts med dom och hennes kompisar några gånger. den vanliga nervositeten etc, men nu är det värre också när jag måste tänka på vad dom nya människorna tycker om mig. är rätt så dålig på smalltalk liksom, har oftast inte mycket att säga i konversationer, och det blir ännu värre när det är nya människor och jag måste tänka på att snacka med dom och inte sitta tyst.
har väldigt svårt att få kontakt med människor också, jag kan ha träffat personer hur många gånger som helst och vi är ändå bara flyktigt bekanta och säger knappt hej när vi träffas på stan eller vad som helst.
mina kompisar är såna som snackar väldigt mycket, sociala människor som fan, och såna har tjejerna varit i alla mina förhållanden också, jag har aldrig varit den som tar första steget eftersom jag är så tystlåten och blyg. men förut tänkte jag inte på det, då störde det mig inte och jag var lite mer social liksom. nuförtiden är det rätt jobbigt och jag tänker hela tiden att jag aldrig kommer ha nåt förhållande eller nån som helst värdefull kontakt med tjejer eller till och med kompisar som jag inte lärde känna innan det här böjrade..

hoppas det har gått bra för dig under terminsstarten! kram