![]() |
|
|
Välkommen till Terapisnack! Sveriges största community för dig som har frågor om psykologi, terapi, mental träning, psykiska störningar. Här kan du få stöd hjälp utan kostnad eller bara dela med dig av din egna erfarenheter som kan hjälpa andra. Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något. Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi! För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm. Så vad väntar du på, bli medlem direkt! |
|
| Nyheter |
Webb-TV |
Våra kontor![]() | Göteborg Alingsås Kungsbacka Stenungsund Halmstad Stockholm Falkenberg Hässleholm Linköping |
Vill du annonsera här? Kontakta oss på info@comunicera.se |
|
|||||||
| Social fobi Lider du av blyghet eller har svårt att tala inför grupp så är detta forumet för dig |
![]() |
|
|
LinkBack | Ämnesverktyg | Visningsalternativ |
|
|
#1 (permalink) |
|
Member
Bronsmedlem
|
Jag vet inte hur jag som har sf o tidvis jobbiga depressioner ska klara mig i arbetslivet! Just nu jobbar jag inte, bor hos mina föräldrar igen sen en månad och är inne i en jobbig period av både depression, och vill knappt gå utanför dörren längre!
Tänk om man kunde arbeta på en plats där man var accepterad även när man är inne i sina introverta, kämpiga perioder! Hittills har folk bara kollat snett när man mått såhär och inte vart så social som man borde. Vet varken ut eller in nu. Vad jag ska göra till hösten? får panik då jag inte vill ha en lucka i mitt cv. Tänker på så jäkla mycket och har svårt att hitta viljestyrka och motivation. Så trött på att mina känslor syns i mitt ansikte, vill kunna spela självsäker och därmed till slut bli det. Svårt när man inte har nåt pokerface. Vill bara komma ur det här nu och börja leva, men det är svårt, kommer knappt ihåg hur man gör! Nån som känner likadant och vill snacka? |
|
|
|
|
|
#3 (permalink) |
|
Junior Member
Bronsmedlem
|
Det var samma sak för mig med.
Skolkade rätt mycket under gymnasiet och nu gör jag det på högskolan. Funderar på att hoppa av. Det är nu alla diskussionerna börjar. Men har ingen aning om vad jag ska göra eftersom att jag inte kommer kunna söka jobb |
|
|
|
|
|
#4 (permalink) |
|
Junior Member
Nykomling
|
Undrar också hur jag ska klara mig i arbetslivet, bor fortfarande hemma hos föräldrarna, och är arbetslös, har haft massa korta praktikplatser där jag vantrivts, framförallt avsky jag kafferaster och lunchen, brukar ofta äta snabbt och sen sätta mig ensam någonstans också för att få tystnad vilket är väldigt svårt att få på en arbetsplats. Riskera också nu att bli av med ersättningen p.g.a. att jag tackat nej till af:s erbjudanden. så ser mörkt ut...
|
|
|
|
|
|
#5 (permalink) |
|
Junior Member
Bronsmedlem
|
Arbetsförmedlingens rehabiliteringsavdelning (AF-rehab) erbjuder arbetsträning i form av deltidspraktik ute på företag. Kommunerna brukar också ha någon form av samordnad arbetsrehabilitering. Där kan man börja med arbetsträning på någon inre avdelning innan man försöker sig på något yttre, på en riktig arbetsplats.
Dessa former av arbetsträning brukar kräva att man är sjukskriven. Så det är första steget. Sedan kan man också be att få träffa en psykolog på AF. När man arbetstränat så pass länge och väl, att man känner sig redo för det riktiga arbetslivet, är det bara att ta steget dit. Lycka till! (Jag har utgått från förhållandena i Uppsala.)
__________________
Varje misstag är ett tillfälle att lära sig något nytt. |
|
|
|
![]() |
| Ämnesverktyg | |
| Visningsalternativ | |
|
|