![]() |
|
|
Välkommen till Terapisnack! Sveriges största community för dig som har frågor om psykologi, terapi, mental träning, psykiska störningar. Här kan du få stöd hjälp utan kostnad eller bara dela med dig av din egna erfarenheter som kan hjälpa andra. Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något. Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi! För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm. Så vad väntar du på, bli medlem direkt! |
|
| Nyheter |
Webb-TV |
Våra kontor![]() | Göteborg Alingsås Kungsbacka Stenungsund Halmstad Stockholm Falkenberg Hässleholm Linköping |
Vill du annonsera här? Kontakta oss på info@comunicera.se |
|
|||||||
| Social fobi Lider du av blyghet eller har svårt att tala inför grupp så är detta forumet för dig |
![]() |
|
|
LinkBack | Ämnesverktyg | Visningsalternativ |
|
|
#1 (permalink) |
|
Junior Member
Nykomling
|
Orkar inte söka hjälp, orkar inte gå upp på morgonen.. Jag orkar ingenting helt enkelt. Orkar knappt skriva detta inlägg. Min livslust är långt långt borta.
Så mycket som har förstörts. Orkar inte genomgå livet,... Vet inte vad jag ville med detta egentligen.. Någon annan orkeslös person?! |
|
|
|
|
|
#5 (permalink) |
|
Senior Member
Guldmedlem
|
Jag, för min del, behövde vila. Det var svårt att acceptera i början. Man vill ju vara som alla andra (eller som man tror att alla andra är) dvs "produktiv". Jag hade kört på för alldeles hårt alldeles för länge och inte tagit min kropps signaler på allvar - på flera år. För mig handlade det om att jag behövde vara snäll mot mig själv, ta hand om mig själv och acceptera att "just nu klarar jag inte av att göra så mycket". Det var också svårt för omgivningen att acceptera att jag behövde ta det lugnt. Omgivningen ville ha tillbaka den gamla energiska person jag var förut, hade förväntningar på mig och en och annan kunde bara inte acceptera att jag inte orkade med något, utan tyckte att jag var en "dålig kompis" osv. Det gjorde det ännu svårare för mig själv att acceptera att jag inte orkade något och behövde ta det lugnt.
Efter en massa om och men hittade jag en terapeut + en läkare som förstår vad man behöver när man mår som jag mådde. Terapeuten kan förklara bra vad som händer (och hänt) med mig, varför det hänt och vad man kan göra åt det, så att både jag själv och omgivningen kan acceptera hur jag mår (och mått) + ta itu med gamla bakomliggande problem. Läkaren låter mig känna efter hur jag mår, vad jag klarar av och vi bestämmer tillsammans när det är dags för nästa steg. Nästa steg just nu är att jag, efter en lång sjukskrivning, ska börja jobba så smått. Det bestämdes i dag när jag träffade läkaren, och det känns helt rätt. Man vill ju inte fastna heller, eller identifiera sig själv så mycket med sin diagnos (depression och ångest) att man "blir sin diagnos": typ "jag är en deprimerad person med ångest" och inget annat. Alla människor är ju så mycket mer än bara sina problem. Jag började bli lite rädd för att fastna i sjukskrivning. Det kanske inte är samma sak alls för dig som det var för mig. Men för mig har det hjälpt att ta alla signaler från kropp och själ, om att något är väldigt fel, på allvar och acceptera det, och sen ge kropp och själ vad de behöver. Det jag behövde var alltså att ta det lugnt, och att ta itu med gamla problem, min uppväxt bland annat. |
|
|
|
![]() |
| Ämnesverktyg | |
| Visningsalternativ | |
|
|