Salo

HEJ

Ville skriva en samlingskommentar på det jag läst hitills om social fobi, panikångest och tabletter mot ifrågavarande. Jag har själv haft social fobi, panikångest, haft svårt att tala inför folk och så vidare. Det blev en ond cirkel, precis som någon av er skrev, vilket resulterade i att ju mer jag funderade kring det, desto mer ångest, hjärtklappning och annat fick jag.

Jag är av åsikten att man gör bäst i att hålla sig så långt borta från mediciner som möjligt. Idag lever vi i ett samhälle som är så forcerat och där kommunikation blivit något som tar för lång tid. Istället skriver läkarna ut mediciner till höger och vänster för att lösa problemet snabbt. Metaforiskt för att illustrera hur jäkla dumt det är, är att säga att glidmedel är samma sak som förspel på burk Jag anser att det är bättre att ta itu med det som är det verkliga problemet, snarare än att undertrycka det med hjälp av medicinering.

Social fobi, panikångest och alla andra liknande symptomer är något vi skapar själva. Det är med andra ord ingen fysisk smärta eller åkomma så som exempelvis ett brutet ben som vi kan ta alvedon emot. Däremot inte sagt att tillståndet ifråga inte känns verkligt. Tvärtom är det i allra högsta grad verkligt, jobbigt och förödande. Jag själv kände tröstlöshet inför detta faktum och önskade mig att istället få en bruten arm som kunde fixas inom ramen för några veckor. Jag kände mig också missförstådd när jag gick till vårdcentralen, eftersom psykiska åkommer ofta inte ses som "verkliga" utan någon som man hittat på. Det som sitter i huvudet tar också längre tid att läka.

Det som emellertid hjälpte mig, var att sätta upp mål. Det vill säga jag skrev i en bok vad jag hade för kortsiktga mål och långsiktga mål. Jag kunde inte vistas ute bland folk, åka buss, bil och bara en sådan simpel sak som att fika med kompisar gick inte. Det började med att försökte undvika alla dessa ting, men så går ju inte att leva. Jag ville må bra och må bra av egen vilja inte bara nätt och jämt med hjälp av mediciner. Jag skrev i min bok att jag ena dagen exempelvis skulle åka buss en hållplats, ca tre minuter som kändes som en hel evighet och som om jag skulle dö. Jag skrev på likvärdigt sätt vad som var mina långsiktiga mål.

Det jag vill få sagt är att det inte finns någon "quick fix" för sinnet och hjärnan. Den behöver få tid att läka och att skynda på en sådan process är inte bra. Det får ta den tid det tar. Genom att sätta upp mål, utföra dem och utmana mig själv till trots att jag höll på att "göra i byxan" samtidigt gjorde att jag insåg att jag har inga begränsningar, jag kan göra vad jag vill. Det är bara jag själv som kan göra mig frisk. Det tog halvår att få det värsta att försvinna. Ur det kom jag så oändligt mycket starkare. Jag har fortfarande slängar av det ibland, men då är det bara att andas, tänka positiva tankar och upprepa för mig själv att kan jag kontrollera mina tankar kan jag kontrollera mina känslor. Således: tänker jag positivt kommer jag känna mig positiv. Något annat som har blivit viktigt för mig är att jag skriver i en dagbok om hur jag känner, som en slags självterapi.

Vad vill jag få sagt med allt det här? Tja, lita på er själva inse att ni kan allt ni vill. Försök inte gå runt problem bara för att det är bekvämt och känns mindre läskigt. Då låter ni er ångest, sociala fobi och liknande få kontrollen över ert liv, snarare än att det är ni som kontrollerar tillståndet. Det leder också till att ni låter "sjukdomen" begränsa er vardag och vad ni vill göra.

Jag vill också passa på att ger er ett tips. Vad är det som känns så läskigt med att få hjärtklappning, svårt att andas, bli röd i ansiktet, börja skaka och så vidare? Det är den frågan ni måste ställa er själva. För mig var det för att jag var rädd för att börja spy offentligt, börja skaka bli röd i ansiktet inför mina klasskompisar när jag höll föredrag i skolan och för att jag skulle svimma. Jag sa helt enkelt till mig själv att vad är det värsta som kan hända? Det värsta som kan hända är att jag spyr, so what vad gör det egentligen? Det gör mig inte till en sämre människa och tycker folk sämre om mig för det är det väl deras problem och inte mitt. Detsamma gällde för att bli röd i ansiktet och så vidare. Svimmproblemet löste jag helt enkelt genom logiskt tänkande: så länge jag andas så kan jag inte svimma eftersom det kontiuerligt kommer syre till hjärnan. Därför räknade jag till två i andades in och motsvarande när jag andades ut. På detta sättet eliminerade jag rädslan och bröt cirkeln.

Jag kan också rekommendera boken "älska dig själv" den handlar om hur man skall tänka i just sådana situationer utifrån kognitiv beteendeterapi. Den var min bibel under denna period.

Slutligen: försök undvika tabletter i möjligaste mån, försök istället inse att sinnet och hjärnan behöver tid att läka precis som alla andra kroppsdelar och låt det ta den tiden som krävs! Tabletterna kan i värsta fall göra dig till beroende av dessa. Det finns till och med de som blivit beroende av s k sockerpiller, det vill säga ingen riktigt medicin. Endast för att de inte litar på sig själva. Den viktigast personen du har är dig själv, så länge du har dig själv har du allt och det är den enda trygghet du behöver. Ställ er också kritiska till läkare, för jisses jag var i förra veckan hos en ortoped för att kunna få en remiss till en naprapat, eftersom jag fått problem med ryggen. Istället för att skriva ut min remiss vill han ge mig medicin. Herregud vart är vi på väg någonstans?

Ta hand om er allihop!
S

smyrra

Salo: Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter, tips och dina tankar kring medicinens betydelse för ångest mm. Det var roligt att höra att du hittat ett sätt att ta dig igenom ångest och social fobi.

Lev väl!

__________________
There is no way to happiness. Happiness is the way.

Zara

Jag vill också varna för tabletter. Har vänner som fått diagnosen "utmattningsyndrom" och som har fått tabletter istället för terapi. Nu har de blivit tablettmissbrukare istället. De har försökt att sluta men har inte kunnat. Dessutom har de fått mycket biverkningar t ex kraftig övervikt.

Magnus

Bra inlägg Salo, samtidigt så är vi ju sådana missfits i denna, dagens verklighet.
Tyvärr så är det ju så att vi är otroligt väl anpassade för att leva i en grotta någonstans där vi har spjutet redo och elden till hands. Vi är fruktansvärt bra på att vara allerta på alla konstiga ljud, eller misstänksamma rörelser. Fly eller fäkta, fly eller fäkta... vi är så ytterst förfinade i överlevnadskonsten där faran lurar runt varje hörn... och så helt plötsligt befinner vi oss i IT-samhället där alla dessa egenskaper plötsligt blivit värdelösa.

I många fall tror jag tyvärr inte att ren vilja och en dagbok kan rädda... däremot så kan det såklart lindra.
Jag försöker låta bli mina blockare så gott det går, försöker träna hårt (för det är ju vad min stenålderskropp begär) och äta hyffsat rätt. Hela tiden ifrågasätta mina tankar som bubblar upp, mina rädslor... men jag har ju samtidigt min lilla amygdala, den finns där och den lever sitt egna lilla liv...Den går såklart att programmera om men det är såå svårt, så smärtsamt och antagligen blir det svårare med åldern.
Jag kanske väntade för länge innan jag gick och sökte hjälp...

Blåmåne

Tack Salo, jag är ny här och kämpar med mina problem. Jag har i allafall slutat med att ta en tablett innan jag börjar arbeta som jag gjorde förut. Samhället gör en sjuk med ena handen och ger en medicin med den andra. Som du säger, mitt i alltihop står man själv. Den ende man egentligen kan lita på och som man kan vara trygg med.

NOVA

Jag var och kollade min puls för ett tag sen.Jag hade VÄLDIGT hög puls och en VÄLDIG hjärtklappning!,fast just då var jag knappt nervös alls.När läkartanten ville kolla flera gånger o stressade upp mig DÅ mådde jag piss! fick betablockerare utskrivet.Jag har så länge jag kan minnas haft hjärtklappning.Då sa läkartanten att mitt hjärta jobbade för hårt.Jag kunde kanske dö 30 år i förtid säger tanten då!då kom paniken!fick ännu högre puls andning o allt!Har precis börjat med inderal.,eller inte inderal utan nåt som har samma effekt.Även om det var inderal som skrevs ut till mig.Men har nu 10mg propranolol merck.
De funkar ganska bra tycker jag.Ska ta 2 ca en timme innan jag ska göra något "stressande".
Men jag tar andra preparat oxå,så jag vet inte vilken som funkar.eller kanske alla tillsammans?

__________________
Ingen Kan Allt, Men Alla Kan Något!

Smeden

Hej på er!

Till att börja med är jag 26 år gammal, bor själv för tillfället. Är en driven person som är hyffsat normal rent utåt.

Jag har länge gått omkring och undrat och funderat på varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer. Jag började söka runt lite på nätet och hittade denna underbara sida med folk som befinner sig i liknande situationer som mig avseende denna eviga press som man känner. Jag öppnar mig därför helt för er här i denna tråden.

Dagliga perspektiv i mitt liv:

- Prestationer. På mitt jobb har jag 150 olika trådar att dra i. Det mesta är helt nytt för mig, dvs kommer att få tala inför stora grupper människor. Detta lägger sig som en stor klump i magen på mig. Ett konstant ångesttryck. Ibland känner jag mig nästintill gråtfärdig pga det konstanta trycket.

- Fritid. Kommer hem från jobbet helt väck. Klumpen av ångest ligger kvar mer på en mental nivå, dvs trycket från bröstet har flyttats till huvudet på nåt sätt.

- Resor till tex Thailand. Extrema svettningar. Jag tror för mig själv att jag får det för att det dels såklart är varmt. Men jag tror att det mer handlar om nån stressfaktor. Om man tillexempel går ut i värmen helt nyvaken så är man helt avkopplad och därmed uteblir den pressen/stressen som uppstår när man är "igång".

- Förhållanden. Jag har under mitt liv haft svårt att ha ett långvarigt förhållande. Tror att det bygger på samma sak som i tex arbetslivet. En prestationsångest införd av all information som skjuts in i en från samhället. Dvs, otrohet, sexuellt, emotionellt, aktiviteter mm mm. Jag tror att jag hålelr mig borta från förhållanden pga av rädsla att bli sviken och/eller att prestera så att man inte blir sviken.

Jag skulle kunna hålla på ett tag här och rada upp grejor som är eller blir jobbiga för mig. Men jag besparar er detta. Jag hoppas på lite tips om vad man kan göra. Att ligga på en psykologmottagning är något som inte tilltalar mig trots att jag förmodligen är i behov av det. Ett piller som man kan när livet blir riktigt tufft vore ju en lösning. När man har många bollar i luften så kan jag inte vara mig själv, ett piller kanske kan få mig att "landa"?

Jag är tacksam för eran hjälp.

edit: Nu har jag lyckats få fram lite betablockerare och nåt lugnande medel från en läkarkompis till mig. Vet inte vad dom heter, men det ska bli intressant att prova dom sen. Kan tillägga att de enbart kommer användas när jag VERKLIGEN behöver dom.

smyrra

dig som innebar lösningen på dina bekymmer.
Har en fråga: trivs du med ditt liv? Bortsett ångest, hög puls mm.

Annars kanske det är en tråd att dra i: hur vill du leva ditt liv egentligen? Vad tycker du är roligt och inspirerande? Ångest är ibland ett sätt för kroppen att signalera att någonting bör förändras. Istället för att ta ett piller så att du kan fortsätta pressa dig så hårt skulle du kunna pröva ta bort ett visst antal bollar tills du känner att du hinner med att också vara dig själv.

__________________
There is no way to happiness. Happiness is the way.