Venom

Jag är en tjej på 16 år. jag har alltid varit extremt blyg ända sen.. ja jag kommer inte ihåg hur länge jag har varit blyg. Men det är i alla fall många år nu som jag varit det. jag känner att min blyghet kommer att förstöra många saker i mitt liv. jag är jätterädd för den dagen då jag måste gå på anställningsintervjuer. jag kan inte prata med främmande folk. jag blir bara orolig och nervös då och pratar för tyst och kollar mest ner i marken när jag pratar med nån jag inte känner. jag blir så himla nervös och ängslig bland en massa folk till exempel på stan eller i mataffären och i skolan. muntliga redovisningar i skolan är värst. mina händer bara skakar när jag håller i pappret med stödorden/texten. i slutet av åttan och hela nian kunde jag inte äta i skolan. när jag äter bland en massa människor jag inte känner gör mig nervös och då kan jag inte äta. shit... när jag satt där i matsalen med vännerna i skolan och inte åt måste alla ha trott att jag bantade :S usch... det var ju till och med en lärare som frågade mig om jag bantade :O och skolsköterskan var efter mig ett antal gånger >.< jag vill verkligen inte vara så här blyg längre. jag är rädd för att köpa grejer i affärer för då måste man ju möta han/hon som sitter i kassan, är rädd för att åka stadsbussen som det jämt är massor med folk på, är rädd för att svara i telefon och en massa andra grejer som innebär att man måste prata med människor man inte känner. jag undviker ofta sociala aktiviteter i skolan. nu när jag ska börja gymnasiet ska min nya klass i två veckor ha såna där lära-känna-varann dagar :S är jättenervös inför det =( och tänk om jag inte får några vänner där? tänk om jag blir utstött och ensam som när jag gick i lågstadiet och mellanstadiet? det känns som att jag hellre skulle vilja dö så att jag slipper det. någon som har liknande problem?

skulle gärna vilja ha någon att prata med, som har ungefär samma problem. min msn/e-mail är: Psycholand_@hotmail.com

kaprifol

jag känner igen mig i mycket av det du skriver. jag var ganska blyg som liten men jag tycker nästan att det har blivit värre nu. jag vet inte riktigt om jag kan säga att jag har social fobi bara sådär, men jag tycker det sociala har blivit extremt jobbigt.jag kan tycka det är väldigt jobbigt att träffa folk jag känner väl också, och för min del är det nog mest rädslan att göra bort mig. redovisningarna i skolan har varit ganska jobbiga, men jag tycker nog andra sociala sammanhang, som middagar och sånt, är värre. nu på senaste tiden har jag fäst mig vid att jag rodnar hela tiden så jag har blivit jätterädd för att rodna och därmed ännu mer blyg jag tog studenten nu i våras och ska nu börja på universitetet så jag är lite i samma sits som du. är jätterädd för att förlora de gymnasiekompisar jag fått och för att inte få några nya. jag har känt mig så misslyckad eftersom blygheten gör att jag har så svårt att vara mig själv. så, du är inte ensam.

Lady of Sorrows

Det är så mycket jag vill göra, men vågar inte.
Min yngre syrra har hittat flera telefonjobb åt mig, vilket jag absolut INTE kan ta. Att ringa samtal är så jäkla jobbigt. Min mamma tjatar på mig att ringa till CSN och fixa fram pengarna jag inte fick, men hon förstår inte att jag inte kan göra det. Och varje gång jag säger: ''Kan inte du göra det?'' så säger hon bara: ''Du är 18 år, du är vuxen, du går i högskolan, du måste lära dig!!''
Samma sak säger mina syskon
De förstår inte vad jag går igenom.
Det är mycket jag inte klarar av och jag har så många telefonsamtal jag måste göra nu. Skatteverket och jobbet. Hur i all sin dar ska jag kunna göra det??