linda3

Hej!

Jag har fått diagnosen social fobi, mitt mål är att försöka leva mitt liv normalt. Jag har gått till psykologer, läkare och terapueter..

Problemet är att jag inte kan jobba, jag får total panik, jag klarar av att gå till anställingsintervjuer, men om ja skulle få erbjudande om ett jobb, vågar jag inte tacka JA.

Om man har ett jobb, har man ett ansvar, man kan inte bara fly därifrån.

Jag känner mig bättre till mods, om det är fritt, om jag vet att ja får gå hem precis när jag vill. Känslan jag känner är som en otroligt stark hemlängtan, det är de min läkare har konstaterat att det är social fobi.

Som mest har jag jobbat tre dagar i veckan i två månader.. det är det enda jag har jobbat med. Och det slutade med att jag inte kunde hålla mig från att gråta, man kan helt enkelt inte gå till jobbet och gråta det går inte.

Nu har jag varit arbetslös i totalt ett år, jag vågar inte jobba. Jag tänker att det enda som finns kvar att göra, är att jobba hemifrån men som vad? Och ja vågar ju inte heller utbilda mig? Det är inte så lätt att slå igenom som konstnär.. eller författare.. speciellt inte om man har social fobi.

Jag har ingen aning om va ja ska göra, det känns som om att jag har provat allting, men ingenting funkar. Hjälp mig snälla! Jag vill bara ha ett normalt liv som många andra, skaffa ett jobb, ha en egen lägenhet osv.

Vore väldigt tacksam för svar, Linda!

jag

Hej!
Jag är en tjej på 27 år som oxå har sf. Det är skitjobbigt och nu är jag inne i en period då jag även är depressiv. Jag tycker allt känns meningslöst och isolerar mig alltmer. Vet inte vad jag ska göra med mitt liv, utbilda mig till... tankarna maler i huvudet. Jag har inte heller nåt jobb.
Det skulle vara intressant att prata. Byta tankar och peppa varann!

mazdatre

Har själv både social fobi,anorexia o homofobi som kille är det då omöjligt att kunna vara tillsammans med kompisar eller jobba i det lägrt.Men vi har ju levt normalt en gång i tiden om än långt tillbaka.Längtar så efter att skaffa familj fru o barn men det går ju inte när man har dessa sjukdommar.Hoppas att du ska komma ur din fruktansvärda situation och kunna börja vara bland folk igen.LYCKA TILL KRAM Mické

__________________
Anorexia och fobier är inte ett liv

Gorgo

Hej. Har aldrig fått någon diagnos,eftersom jag inte fullföljt något, inte
den terapi jag påbörjade heller. Men jag tycker mig känna igen det du beskriver. Har kastat mig ut i den ena anställningen efter den andra,
många olika utbildningar, men det slutar alltid med katastrof. Sitter just
nu totalt isolerad i en lägenhet på landsbygden, men tänker kasta mig
in i ett nytt försök igen. Dagarna är ganska enahanda, försöker se TV,
cyklar till en nationalpark i närheten, ett område som är mycket
vackert, och dit det sällan kommer folk. Så länge jag är ensam,
känner jag mig något så när lugn, men uttråkad och nedstämd förstås.

naama

Känner igen mkt i det du skriver.
Jag klarar inte av skolan, fast jag går två dagar i veckan från 8-13. Fast jag får sitta ensam i ett rum. Jag kan bara inte. Och jag vet inte varför.
Försökte jobba ett tag, för jag trodde att det var mobbningsminnena som gjorde att jag inte klarade av skolan. Samma sak där. Klarade det inte.
Men lyckades ändå tvinga mig dit 2 av 3 veckor för pengarnas skull.
Men då fick jag genomlida ångest varje dag och längtade hem hela tiden.

Jag har inget svar på dina problem, för jag vill som du, kunna leva ett normalt liv. Men jag vill att du ska veta att du inte är ensam