Bortglömd

Jag behöver verkligen hjälp av er nu. Det kommer att vara ett långt inlägg, för att beskriva hur min situation ser ut idag.

Just nu så sitter jag här och står inför valen: att antingen åka till skolan snart, och ljuga om att jag hade en tandläkartid och inte kunde komma förrän efter lunch. Eller så skiter jag totalt i att komma på hela dagen. Det sistnämnda valet är precis som de flesta andra dagar, och det bör tilläggas att jag inte har många lektioner alls schemalagda.

Jag har p.g.a min bulimi social fobi och känner att jag absolut inte kan gå i skolan längre. Jag tänker inte skriva hur min sociala fobi uppstod, eftersom inlägget skulle bli alldeles för långt. Jag är 19 år och går i ettan på gymnasiet, frisörprogrammet (där jag bara placerades ganska akut). Jag vill absolut inte utbilda mig till frisör, mycket p.g.a det sociala i det yrket, men inte bara därför. Och jag tycker att det är jobbigt att jag är äldre än dom andra i skolan. Dessutom har min alkoholiserade mamma ljugit för min lärare och har berättat pinsamma saker om mig då hon har varit berusad.

Under hela hösten och vintern så har jag varit på praktik hos en frisör, hon var egen företagare och hade det ganska lugnt på salongen vilket gjorde att jag började må mycket bättre och kände att jag äntligen åtminstone kunde vistas utomhus - även om jag inte har umgåtts med någon. Jag gick alltså inte alls i skolan på hela höstterminen och en bit in på vårterminen, och när min lärare sen fick reda på att jag inte har gjort speciellt mycket under min praktik så bestämdes det att jag fick börja vara på salongen i skolan istället. Klasserna är blandade, och jag känner mig ofta utanför, speciellt när folk kommer fram och frågar om jag är ny i skolan.

Nu har jag alltså tankar om att hoppa av skolan och jobba istället, eftersom det verkar som min situation känns lättare när jag jobbar. Har fått sommarjobb inom hemtjänsten, och tänker fråga om de kan erbjuda mig en heltidsanställning, eller åtminstone deltid, till hösten om jag känner mig nöjd med jobbet. Jag har jobbat heltid förut, och det var det jobbet som fick mig att utveckla social fobi "på riktigt".

Men hur ska jag göra nu då, innan sommaren? Det är ju trots allt en månad kvar. Ska jag hoppa av och försöka förklara hela min situation för morsan? Jag är ju 19 och gör som jag vill, men bor dessvärre hemma fortfarande. Eftersom jag ändå inte lyckas hålla min närvaro så tycker jag att det verkar vara det enda vettiga alternativet. Jag planerar att först hoppa av och sen söka hjälp så fort som möjligt, för att hon ska förstå att min situation är mer allvarlig än hon tror. För tillfället påstår hon bara att jag har alldeles för lite att göra, men jag får ju panik om jag skulle ha mer att göra om dagarna.

Hur lång tid skulle det ta ungefär om jag söker hjälp nu (bor i Sthlms innerstad)? Vad kan de göra? Kan man sjukskrivas för social fobi? Egentligen är jag lite emot sjukskrivningar när det gäller psykiska besvär, men om man genomgår någon slags vård och verkligen samarbetar till 100% så borde man väl fungera antar jag. Snälla hälp mig, hur ska jag göra åt min livssituation idag? Jag klarar inte av paniken i skolan mer, och det skulle kännas som en stor sten skulle falla från mitt bröst bara jag slapp skolan.

Sorin

Jag tycker att du bör först söka hjälp så fort som möjligt och sedan eventuellt hoppa av skolan.

Det är svårt att säga. Det beror på många saker (vem du går till, vad du har för bekymmer etc.).

Det beror också på flera saker.

Risken är att du hamnar i ännu mer isolering vilket inte är bra i mitt tycke. Stenen ska du lyfta genom att söka och ta emot hjälp. När du drar dig tillbaka lyfter du inte bort stenen, du bara sätter dig på den och gör ingenting. När du ställer dig upp är stenen tillbaka på bröstet. Sök hjälp först och se var det leder. Ge inte upp det sociala.

Anonym

Hej!

Detta är kanske inte det svar du vill ha, men kan du inte prata med nån skolkurator el.dyl.? De finns ju där av en anledning, och man måste ju börja nånstans. Jag antar att ingen från skolan vet hur du mår.

Kämpa på, du fixar detta!

naama

Känner igen mig i varenda ord du skriver.
Jag blev sjukskriven för socialfobi + lite deprissoner då. Men framför allt för att jag inte klarade av att gå i skolan pga socialfobin och troligen en slags skolfobi. men den såg ju inte dom då.

jag har tyvärr inget bra svar vad du kan göra åt det. Försöker själv hitta hjälp mot allt. Och jag inser att till hösten, när jag måste gå i skolan igen, att det kommer bli som du beskriver det, att man gör allt för att komma ifrån det liksom. För jag var precis som dig, och jag hittade på alla möjliga utvägar och lönger för att slippa skolan. Hah, och sen hör dom av sig en månad senare och säger till morsan att jag inte varit på den och den lektionen^^

Det finns hjälp iaf, även om den kan vara svår att hitta. Psykvården är inte den bästa, men jag är säker på att det finns små guldkorn därute.
Hoppas det går bra för dig!

Kramar

linda3

Hej!

Jag känner mycket väl igen mig i din situation.. att man får panik,, att man verkligen vill göra något men bara inte kan!

Jag står också i ett vägskäl, och det råd ja kan ge till dig är att lyssna på va du känner.. gör det du själv vill just nu!

visst vill man kanske utbilda sig, eller skaffa ett bra jobb, i ung ålder för att man ska komma framåt med livet.. men tänk på att du kommer kanske att leva i 80 år till.. och du behöver inte stressa med något just nu!

hur negativt allting än är försök att tänka positivt.. och se det som en bra erfarenhet av livet.. om du kommer att komma igenom det här nu.. hur förstående, sympatisk och livserfaren du kommer att bli när du blir äldre!

följ ditt hjärta KRAM