kia

Hej! Har jobbat på ett ställe på dag och kvällstid och känt mig lite utanför och utfryst. Är ganska tyst på jobbet, har ibland svårt att veta vad jag ska prata om...och säger jag något blir det ibland fel.

känns som blyga personer är mindre omtyckta än de som är mer framåt....

Med vänner är jag en glad...pratig tjej, men när jag kommer ut med främlingar sluter jag mig som ett skal.
Det känns som ett handikapp, och känns som folk tror det är nåt fel på en...men är ju bara blyg. Känner mig inte accepterad!

känns jobbigt med nya jobbsökningar...
känner mig spänd bland nya människor...

valle

hur det är, de ser ner på en och man blir ganska snart utanför, bara för att men inte är lika "öppen" som alla andra är.
Är hur som helst kämpigt. En grej du kan göra är att tjuvlyssna på dem och sen föröka säga nåt som har med det ämnet att göra i alla fall, ( om du nu inte redan har gjort det ), annars prata om vädret, är det som går hem ofta i Sverige i alla fall,.!
Typ, träna på att prata ledigt och om lite vad som helst.
Ofta bygger det upp stress då man vet att de andra uppfattar en som blyg och vet att man i vanliga fall inte har nåt att komma med. Försök släppa det att du måste säga nåt, och bara häng med och tänk att det får bli som det blir. Är inte hela världen om man skulle råka säga fel, man överlever förhoppningsvis ändå och har jobbet kvar..!

Michael

Jag tycker riktigt synd om dig!Tyvärr känner ja igen d där me att blyga är mindre omtyckta än framåt personer.Du är inte ensam om detta!Ngt som kan hjälpa e tft(tankefältsterapi)Kolla www.adielspsykolog.com.Ha d så bra,hoppas jag.

Hej hej

Hej,
jag känner igen mig i det du skriver... usch. Just det där att sluta sig som ett skal, det gör jag jämt bland andra människor!

Förra året gjorde jag uppehåll från mina studier för att jobba, trivdes mkt bra med arb.uppg. men bävade för umgänget med arb.kamraterna, fikaraster etc. Blev alltmer osynlig och anonym ju längre tiden gick.

Sommaren efteråt fick jag inget jobb, borde sökt till den där arb.platsen men kunde inte förmå mig...! Ingen i min omgivning förstår det eftersom jag trivdes (på ett sätt), men jag vill verkligen inte tillbaka in i rollen jag hade. Alla på arb.platsen var ju snälla, och ingen skulle kunna säga nåt negativt om hur jag skötte mig professionellt sett, men en asocial arb.kamrat är inte önskvärt, de vibbarna känner man som blyg snabbt av. Önskar att de ska glömma mig om de inte redan gjort det.

Det är alltid så där med människor jag känt en gång: När vi tappat kontakten vill jag aldrig plocka upp den igen. Hellre in i nya situationer (även om jag fasar för det), för att försöka visa en bild av mig som jag är nöjd med, är jag inte det börjar det om igen... Nån som känner igen sig?

Hoppsan, så här mkt tänkte jag inte skriva. Vill iaf ge dig ett tips:
Ibland när pratet blir svårt brukar jag försöka lura mig själv (det kan gå), och tänka att personen jag pratar med är nån i familjen eller en nära vän. Då är det lättare att slappna av.

Hoppas att det ordnar sig för dig. God jul.

gäst

Hej hej:

Jag känner igen mig precis i det du säger med att inte våga ta kontakt med folk man känt en gång.

Tycker det är jättejobbigt. Kan göra helt konstiga saker för att undvika att prata med någon som jag har pratat med förut. Träffar hellre nya människor hela tiden.

Mariia

jag känner igen mig i det du beskriver.
förra gången jag var ute på praktik så trivdes jag med mina arbetsuppgifter och hjälpte till och så. Men var jättenervös för fikarasterna , hur man ska bete sig, vad man ska prata om o.s.v.

Min familj tyckte sedan att jag skulle söka extra jobb där, men jag vågade inte. jag tror de berodde på att jag kanske var "rädd" för att de skulle avvisa mig p.g.a att jag är en blyg tjej. Jag kan inte ens gå in i den butiken nu, å säga HEJ, utan vill helst slippa att se personalen på arbetsplatsen något mer.

Sen är det också så att jag nuförtiden har jättesvårt att få nya kontakter med nya människor.
jag träffar nya människor genom "mina" egna kompisar och försöker prata och så med dom, men tycker de är jättejobbigt att gå ett steg längre med den nya kompiskontakten, så jag behåller den på ett stadie , "Genom" min andra vän istället.

Det är jättesvårt för folk att kunna lära känna mig.
Jag har redan stämpeln på mig som "den blyga" vilket också gör allt jättejobbigt.
Sen har min familj , speciiellt min pappa, uttryckt sina åsikter om hur jag är bland andra människor, att jag är otrevlig, inte som andra, att jag borde skärpa till mig. men det är så fruktansvärt svårt när man lider av social förbi, för det är det jag måste ha.
jag är en tjej på 19 år och jag hoppas att inte livet ska vara så här jämt. man vill ju skaffa sig en pojkvän och familj, även om det känns väldigt långt borta just nu.

flickan från det blå

hej .KIA vartenda ord du skrivit är ju precis allt som stämmer in på mig jag kunde inte få det bättre utförligt själv det är precis så jag har och känner det.