rådvill

När jag var yngre blev jag mobbad, tillsammans med min syster. Detta pågick från klass 1 till högstadiet.

Självklart sitter ärren kvar, även om jag i ett par år lyckades inbilla mig själv att de inte längre gjorde ont.

Jag närmar mig nu 30 och mår sämre än på många år (till stor del för andra orsaker) men detta blossar upp till ytan i full kraft.

Jag är helt enkelt inget att ha!

Jag är inte värd ett skit!!

För om jag var det, varför blir jag då så illa behandlad av mina pojkvänner hela tiden? Varför trycker de då ned mig i skiten hela tiden och vill att jag skall bli beroende av dem? För det är så det känns!! Det känns som om varenda människa i mitt liv har ett behov av att trycka ned mig mentalt för att de skall känna sig starka!!

Eftersom detta händer hela tiden måste det vara pga att jag är enbart till att trampas på. Lycka är inget jag skall känna, tillit är inte för mig och äkta vänskap är bara något jag får drömma om...

För att inte tala om äkta kärlek...

Det påstås att jag har läsarhuvud, men det finns ingen som accepterar det i min närhet.
Det påstås att jag har självinsikt (sagt av en terapeut) men då ljuger jag bara om jag upprepar det...
Det påstås att jag är snabbtänkt och har en naturlig fallenhet för att arbeta under stress, men enligt jobbarkompisar är det bara inställsamhet....

Jag är trevlig (tror jag iaf) på jobbet, jag visar framfötterna (är falsk och insmickrande enligt andra), jag löser problem snabbt (ljuger om hur andra jobbar dåligt och försöker framställa andra i dålig dager enligt andra).

Arbetsgivarna är nöjda med min insats, mina kollegor snackar skit bakom min rygg och ljuger sig blå om mig...

JAg ljuger inte om andra, lägger inte personliga värderingar om mina kollegor, talar till dem inte om dem om det är något jag stör mig på.

Men allt skitsnack och alla år med min sambo har fått mig att tvivla på mig själv så till den grad att jag inte längre alls vet vem jag är....

Och jag är förkrossad...

Jag har mått dåkigt i omgångar, ätit antideprresivt, gått i terapi osv, men aldrig tidigare har jag någonsin tvivlat på mig som person....

Jag börjar tro att jag är den elaka haggan alla vill ha mig till...För det finns ju ingen som säger något snällt om mig? Det finns ju ingen som kan ge ett positivt omdöme om mig som person?

Det finns ingen som vill lära känna mig, och varför skulle dem?
Inte ens jag vet ju längre vem jag är......

MentalPanic

Känns som du behöver sätta gränser till folk omkring dig. Partner ,arbetskamrater mm. Folk funkar tyvärr oftast så att dom beteer sig som skit och trycker ner människor när dom ser att man inte sätter en tydlig gräns att nu får det vara bra.

Gällande din mobbning i grundskolan så försök jobba med det och gör ett avslut. Du kommer bara sänka dig själv om du fortsätter och har in dom negativa tankarna som en gång varit. Jobba framåt ..avsluta saker som varit i dåtid. Sedan vet jag inte hur du är kanske du säger saker ärligt hur du tänker och människor har svårt att acceptera ditt tänkande? Vad tror du själv?

__________________
Look at me for understand how beautiful you are.

potty mouth

Det du skriver innom parentes tex "Jag är trevlig (tror jag iaf) på jobbet, jag visar framfötterna (är falsk och insmickrande enligt andra), jag löser problem snabbt (ljuger om hur andra jobbar dåligt och försöker framställa andra i dålig dager enligt andra)."

Är det det folk säger till och om dig eller vad menar du??

pontus__mamma

känner igen det

__________________
camilla

livingproofoffailure

DU ÄR VÄRDEFULL! -glöm aldrig det!

ofta blir sådana underbara människor som du, de som alltid ser till att alla andra har det bra, och de som alltid löser allting och ställer upp för alla andra, satta sist. det är som om man ger utan att få, man bygger upp andra men raseras själv. men låt dig inte tryckas ned av andra i din omgivning, för du är värd så mycket mer! detta är inte bara ett litet pepp-talk, detta är precis sanning. du är unik och du fyller en viss funktion i hela världens stora pussel. det finns ju faktiskt ingen annan som du! gör dig fri från destruktiva vanor och relationer där du blir mindre och sök dig till de människor som uppskattar dina egnskaper och dig som person. personer som kan uppmuntra dig och göra dig till en riktig vän och se till den person som alla andra har tryckt ned. stå på dig! jag tänker på dig! detta förändrar säkert inte hela ditt liv, men det kanske blir början på något nytt. något bättre. vill bara sträcka ut mina armar så långt de når så du kan få en jättekram

__________________
I don't fear the darkness nor the night - because Jesus is my saviour and my light. And I won't never more walk alone

Frihetslängtan

livingproofoffailure!
Lägger mig i denna tråden och säger att ditt inlägg var så väldigt fint och vackert skrivet! Verkligen!

Och så gillar jag ditt tänkvärda ord i signaturen!

Kram

komplex

Min erfarenhet är att om man är deprimerad poppar sådana här tankar och känslor upp, det är symtom på själva depressionen. Har man det kämpigt på andra sätt som du uppenbart har är det extra lätt att komma ur form.

Jag tror mobbning är ett av de värsta trauman ett barn kan gå igenom, oavsett om det är ett år, ännu värre när det varit nio. Jag tror som du skriver att ärren alltid finns kvar och att det finns situationer som river upp dem. Men ju mer man bearbetat traumat destå bättre kan man hantera känslorna kring det.

Din relation är inte bra! Kanske kan ni gå i familjeterapi för att förstå varandra bättre? Kanske är din partner är en hård och kontrollerande eller på annat sätt störd person som vill få dig att må dåligt? Då kanske separation är den bästa utvägen. Smärtsamt men bättre på sikt.

Jag hoppas du kan få någon professionell att tala med så att du kan reda ut vad som är vad och hjälpa dig vidare.

pontus__mamma

vem menar du

__________________
camilla

komplex

Jag menar ungefär att en del av Rådvills tankar och känslor kan vara tecken på depression. En depression som uppstått ur en mycket besvärlig situation.

Jag har viss erfarenhet av att bli utsatt för mobbning själv, men mina erfarenheter bygger mer på att en mycket kär närstående blev plågad större delen av sin skolgång. Han närmar sig de 50 idag och ärren sitter kvar. Smärtan återkommer i vissa stunder och situationer. Enligt mig är mobbning ett övergrepp som kan jämställas med många andra övergrepp som bedöms hårdare i media och domstolar.

Jag har egen erfarenhet av en lång dålig relation. Min livskvalitet förbättrades rejält, även om min ekonomi försämrades, efter separationen. Vi gick i familjeterapi några gånger, och då insåg jag (liksom terapeuften) att problemen inte gick att lösa. Min dåvarande man saknade inlevelseförmågan som krävdes för att hela relationen.

Det var det jag menade med mitt förra inlägg. Ursäkta Villrådig att jag tog upp mina erfarenheter här, utan att tänka så mycket på ditt inlägg.