|
|
||||||||
|
Välkommen till Terapisnack! Psykologi forum för dig som har frågor om psykoterapi, panikångest, självkänsla, utbrändhet eller kontrollbehov. Här kan du få stöd hjälp utan kostnad eller bara dela med dig av din egna erfarenheter som kan hjälpa andra. Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något. Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi! För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm. Så vad väntar du på, bli medlem direkt! |
|
| Nyheter |
Aktuellt Terapisnacks helg 8-9 nov |
Våra kontor | Göteborg Alingsås Kungsbacka Stenungsund Halmstad Stockholm Falkenberg Hässleholm Linköping |
Vill du annonsera här? Kontakta oss på info@comunicera.se |
|
|||||||
| Självkänsla - självförtroende - självbild - självmedvetenhet Terapisnacks forum för självkänsla och självförtroende |
 |
|
|
LinkBack | Ämnesverktyg | Visningsalternativ |
2008-07-28, 19:37
|
#1 (permalink) |
|
Member
Silvermedlem
|
Järnviljan försvann
Jag har nu i tre dagar lyckats att vara ganska nöjd med mig själv. Programmerade in en järnvilja och den skulle inte försvinna. Nu är den försvunnen och jag känner mig misslyckad. Ser mitt inre som något fult. Ska börja jobba imorgon efter semestern och bara ser hur värdelös jag är på det jag gör. Jag är önskad av många människor att de ska ha mig för att de tycker jag är bra. Men det är bara vad de tror att de tycker. Jag är värdelös! När jag känner så här så känner jag också att jag är en dålig vän till t ex min nyfunna fantastiska vän och då känner jag att jag borde skona henne och låta henne slippa vara vän med mig. Det är synd om henne!
|
|
|
|
2008-07-28, 20:32
|
#2 (permalink) |
|
Rating 10
Diamantmedlem
|
Nejdå, det är inte synd om henne... lite synd om dig är det eftersom du lever med en så negativ självbild. Om det vore omöjligt att göra något åt det, att förbättra din självkänsla, så vore det ytterst synd om dig, men nu är det ju så att det inte är omöjligt, för du kan förändra den. Du har makten att återerövra självkänslan.
Så imorgon, sträck på dig, andas djupt och le lätt (det är nästan omöjligt att tycka illa om sig själv ifall man i varje fall kan le en smula) -och fotsätt att le mot din omgivning. Ge genuina komplimager (du lär dig se det fina i allt -och kanske också i dig själv, -en smula) och luta dig sedan tillbaka. Du är den du är. Helt underbar! Vi står här och hejar ivrigt på. Kram!
__________________
_ _ _
MORE than the Sum of my Experiences |
|
|
|
|
2008-07-28, 23:10
|
#3 (permalink) |
|
Member
Silvermedlem
|
Tack för fint inlägg! Jag har inte så mycket val än att gå till jobbet och le. Men jag känner just nu att det jag ska göra i morgon kommer att bli misslyckat. Brukar inte känna så. Det är en arbetsuppgift jag är van vid. Men min självkänsla har dykt ner i botten detta senaste halvår, kanske för en del saker kommit upp till ytan. Och jag tror egentligen det är bra för då har jag kanske möjlighet att ta tag i saker från barndomen. Sörjer också den enda person som såg mig när jag var barn, min faster, som dog för ett drygt halvår sedan. Tycker ändå jag kommit en bit men det går väldigt mycket upp och ner. När det är upp kan jag känna mig ganska okej med mig själv. När det går ner så känner jag mig så väldigt värdelös och den känslan är så intensiv och svår att stå ut med.
Kram och tack för ditt svar |
|
|
|
|
| Ämnesverktyg | |
| Visningsalternativ | |
|
|
Linjär visning
