snäckan

Hejsan!
27 år gammal, sambo och förlovad sen tre år tillbaka och känner att det är ganska tungt i livet just nu.
Jag är en känslomänniska rakt igenom och har alltid ångest eller är orolig för något.
Är en helt normal tjej med heltidsarbete och är skötsam med båda fötterna på jorden.
Men jag känner mig ensammast i hela världen. Jag har min underbara sambo och vi har ett underbart förhållande och jag är lycklig med honom. Men på något sätt så har jag lyckats isolera mig från omvärlden sen vi blev ihop vilket har medfört att vännerna har försvunnit en och en.
Jag har nästan alltid sen jag var 19 år haft långa förhållande och jag har betett mig likadant i alla förhållande.
När jag blir ihop med killen så blir jag jätteintensiv, jag vill umgås HELA tiden..så fort jag får en ledig stund så vill jag vara med honom. Jag prioriterar honom framför mina vänner.
När det sen lägger sig så har vännerna gett sig av och ingen bjuder in på fest längre.
Jag har en del ytliga bekanta..det har jag. Men jag saknar en riktig bästis.
Det jag har allra svårast med är högtiderna. Vi blir aldrig bjudna på nyårsfester, midsommarfester eller andra högtider och det är verkligen skitjobbigt. Jag skäms jättemkt inför mina föräldrar när dom frågar vad vi ska hitta på...t om dom är alltid bjudna på något.
Egentligen är jag en väldigt trevlig och social tjej så jag fattar inte!
Dom två senaste nyår, valborg och midsommar har vi faktiskt bjudit in till men om jag ska vara ärlig mot mig själv så är det endast för jag har varit rädd för att vi inte ska bli bjudna någonstans så därför har jag ordnat med fest istället. Sambon skiter i vilket, han kan lika gärna sitta själv men jag mår så jävla dåligt. Men vi blir aldrig bjudna tillbaka.
Inför midsommar detta året så sa jag till sambon att om vi inte blir bjudna på något nu så skiter vi i det. Jag pallar inte hålla på att bjuda och bjuda men vi blir aldrig bjudna tillbaka. Så det slutade att vi firade midsommar med föräldrarna, JÄTTETREVLIGT men pinsamt.
Detta gör att jag egentligen tar ännu mera avstånd till dom vi brukar umgås med..det känns ju inte som riktiga kompisar som vill umgås med oss.
Jag fattar inte vad felet är?
Varför är det inga som vill umgås med oss?
Visst blir vi bjudna på fester och middagar någon gång då och då men inte jätteofta..och vid högtiderna blir vi aldrig bjudna.
Alla verkar ha sina gäng dom umgås i...det har inte vi...det har jag aldrig haft.
Någon som känner igen sig?

grubbelkungen

hej...vet inte om jag lyckats svara på rätt nu men snubbla förbi denna sida på nätet... å ser detta det första jag gör...å det e den största orsaken jusst nu till varför jag sökte på detta ämne.... jo JAG känner igen mig fast jag tycker inte att jag e för "mkt" med min tjej i början eller nu... men annars känner jag igen mig mkt i det du skriver ... vart tillsammans lika länge med sambon å e lika gammal... bla..
väldigt deprimerande , å som man kan fatta på mitt nickname så GRUBBLAR jag på tok för mkt....å gräver mig bara mer ner å bort från folk.... å sitter dock ENSAM ganska ofta då min sambo åker till sina vänner eller drar iväg på skoj (som inte jag e intresserad av ) ....



mvh / GK (grubbelkungen)

snäckan

nä det är samma här..grubblar alldeles för mkt...jag önskar jag hade min sambos inställning som är lite mer av en ensamvarg...vi pratade om detta igår faktiskt att om inte vi blir bjudna på någon nyårsfest i år så kommer vi åka bort på en weekend..köpenhamn eller något..sambon skulle inte ha några problem med att sitta hemma en nyårsafton..det e jag som har det..han menar på att om inte där är någon som vill umgås med mig eller oss så är det ju deras problem..(med tanke på att vi alltid brukar bjuda men blir aldrig bjudna tillbaka)...han är så trygg i sig själv...
kanske är det "fel val" av vänner man har gjort...vi har ju folk att umgås med men det är ju inga bästisar direkt..och det är inga som bjuder tillbaka..å andra sidan tror jag inte att dom har fester men skiter i att bjuda oss..utan jag tror det är sånt folk som åker till alla andra men aldrig håller något själv..ser att det är många här på forumet som skriver om ensamhet och att dom saknar vänner...tycker det är så konstigt..jag trodde nästan jag var ensam =)

grubbelkungen

ja inte e du ensam iaf ... skönt att du har en snubbe som e säker i sig sj iaf... det e verkligen inte jag men min tjej e det...¨å hon fladdrar å far å har massor med saker för sig.. tyvärr så känns det som om hon gör mer saker med sina vänner än med mig,... å tänker på mer "ego" sätt...blir jag nästan lite avis jag tänker som ....en familj... tänker på henne ..oss när jag planerar nått. hon kan glömma mig ibland vi har en gått igenom mkt saker å jag trodde att hon skulle ändra beteende...ok hon har bättrat sig på mkt men detta som e jobbigt nu är en sån stor sak. hade jag haft mer självkännsla så hadde jag nog klarat mig .,tror nog att man gör en för stor "sak" av det för ofta å att det låter värre än va det e. (hjärnspöken) .. men nu e man rädd å bitter för ofta ...man lessnar på att gå få massa löjliga tankar! å på att vara bitter men det e såå svårt att sig ur det .å jag har slutat att säga så mkt till henne för jag blir rädd att hon lessnar... å inte stöttar mig .. vart med om så många "nitar" fr mina tjejer så jag börjar lära mig ganska mkt hur dom testar en å gör.... men förstår INTE VARFÖR! men endå kan jag inte ...man kan säga såhär ....jag tror att jag vet mkt hur jag ska göra ,men klarar inte riktigt av det . å då hammna jag i nån sorts mörker å har väldigt svårt att skärpa mig. men det där om vänner ... jag har "sollat" bort många av mina vänner för att jag känner att jag förtjänar bättre. å så jävla petig e jag inte . men tar dom min energi å att jag blir grubblig å lessen för att dom inte ger lika mkt tillbaks så försöker jag att skita i dom. å leta nya. dock inte lätt att hitta nya : / tror STOR del av alla min å andras "mörker" beror ofta på dåligt självförtroende... ? hur lär man sig att konrolera sitt negativa grubblande ...det e nått som skulle vara bra tror jag. hur ska man hitta vänner som passar en då ... hmmm svårt. å spec när man e lessen av sig innombords... jag kan känne bra konstig när jag känner mig så ensam å behöver folk omkring sig men endå känner mig sååå folkskygg!?! jobbig kännsla ....inget duger lixom...å ja någon/några bästisar saknas ännumer.
MEN som sagt du/jag vi är inte ensámma om detta å det känns skönt .

träningsnarkomanen

[quote=grubbelkungen;50678]hej...vet inte om jag lyckats svara på rätt nu men snubbla förbi denna sida på nätet... å ser detta det första jag gör...å det e den största orsaken jusst nu till varför jag sökte på detta ämne.... jo JAG känner igen mig fast jag tycker inte att jag e för "mkt" med min tjej i början eller nu... men annars känner jag igen mig mkt i det du skriver ... vart tillsammans lika länge med sambon å e lika gammal... bla..
väldigt deprimerande , å som man kan fatta på mitt nickname så GRUBBLAR jag på tok för mkt....å gräver mig bara mer ner å bort från folk.... å sitter dock ENSAM ganska ofta då min sambo åker till sina vänner eller drar iväg på skoj (som inte jag e intresserad av ) ....

Låter som mig. Min sambo brukar också åka iväg på saker medan jag alltid sitter hemma. Jag orkar inte åka iväg eller umgås med folk. Jag har inga vänner på grund av mitt eget val eftersom jag aldrig har lust att umgås med någon på fritiden. Jag har nog inga problem att få vänner men jag vill ju aldrig umgås så de tröttnar. Jag tycker ingenting är roligt att göra. Jag får för mig ibland att det ska vara trevligt men när jag väl är där så tycker jag bara det är jobbigt. Vi blir dock aldrig bjudna till någon heller utan får alltid bjuda folk vilket är trist men sedan känner vi nästan inga par heller utan bara singlar som vill festa vilket inte är min grej. Känner mig ibland ensam men samtidigt har jag valt det och jag kan inte tvinga min pojkvän att bara sitta hemma bara för att jag vill det.

Alie

Jag har själv ingen sambo, men jag reflekterar gärna över era livssituationer.

Att man har hittat en partner som man verkligen älskar och tycker om att umgås med är få förunnat. Bara det är en sak som säkerligen andra avundas och man bör uppskatta att man har det privilegiet. Det är guld värt! Jag hörde senast idag av en 22-årig kompis, att det gifta livet är det bästa om man hittat någon man verkligen tycker känns rätt.

Sedan att man vill ha vänner man verkligen kan anförtro sig åt är också väldigt viktigt. Ju närmre man står sin partner och ju djupare relation man har desto svårare tror jag det är att lära känna en ny vän och få en djup vänskap. I alla fall ibland. Jag själv har svårt att involvera många i min mer privata sida, jag har energi endast för att inkludera ett fåtal. Medan andra har vädigt lätt för att öppna sig för ett flertal.

Men en djup vänskap kan också bygga på ömsesidig förståelse och att man vet var man har varandra. Om man börjar befinna sig i kretsar man trivs, grundat på intresse eller talang är risken stor att man stöter på människor som är likasinnade. Att hitta personer man VERKLIGEN trivs med är inte det lättaste, i en klass på hundra kanske man klaffar med en, två personer om man har tur. Och då menar jag inte ytliga bekantskaper utan människor man kan vara sig själv med och ha ett ömsesidigt utbyte.

Jag tror på att:
- Hitta på saker på egen hand samt inte banga för att man "inte känner för det". (Händer det ofta att man inte känner för det så kan det dock bero på att man egentligen inte trivs med umgänget..) Det kan vara bra någon gång ibland att vara hård mot sig själv och ta sig dit ändå - är det tråkigt kan man alltid gå hem.

- Ta egna initiativ. Inte vänta på att andra ska ta och bjuda en. (Jag vet med mig själv att jag vissa dagar kan sitta hemma och deppa över att ingen vill umgås med mig, men jag har å andra sidan inte heller tagit något initiativ. Kanske de andra tänker samma sak som jag?)
Våga bjuda in sig själv om man är tillräckligt bekväm i sällskapet. Men jag såg att många av er bjudit in och sedan inte fått tillbaka inbjudningar. Det är kanske helt enkelt deras förlust, tråkigt om man ska gå och må dåligt över människor man egentligen inte bryr sig om.

- Kanske följa med sin partner någon gång även fast man inte riktigt känner för det. Utmana sig själv. För att det varit tråkigt en gång betyder inte det att det är det även nästa och nästa gång. Men upprepar sig missnöjet kanske man kan dra sina slutsatser. Men döm inte ut efter första gången!

-Alla människor har inte heller behovet av att umgås med andra. Det är först när man mår dåligt över att man inte träffar någon som man faktiskt behöver det. Och då kan det vara bra att göra något åt saken!


Sedan vet jag inte, om ni har många singelkompisar kanske de utgår från att ni hellre umgås med era respektive och därför inte hör av sig, kanske tror att ni inte skulle uppskatta en festkväll då ni ändå har ert på det torra? Har ni gjort det tydligt för dem att ni kan uppskatta en festkväll ändå?