brandes

Jag är en kille

heeke

Jag sitter i precis samma sists.
För mig beror det nog mycket på ett 12årigt förhållande där jag isolerat mig själv av någon anledning.
Nu är förållandet över (bara det praktiska sakerna kvar) och jag känner precis samma hopplöshet som dig när jag inser att jag inte har några vänner.

Jag har ett fåtal ytligt bekanta som jag försökt täffa lite mer de senaste veckorna och jag försöker intala mig själv att är jag ihärdig nog, utan att vara påträngande, så kanske någon av dom en dag ringer till mig och frågar om man ska med på en fika eller annat.

Det är ju inte lätt att gå från inga vänner till många på en vecka, men man måste nog våga vara lite mer ihärdig själv. Man kan ju inte få mer än ett nej, som heller inte behöver betyda nej varje gång.

Försök ta vara på ytliga bekantskaper, även om det innebär att det är du som måste ta första steget, det är iaf hur min plan ser ut och vad jag ska försöka med.

/H

brandes

jo jag ska

Sessa

Men hur gör man då? Hur skaffar man nya vänner när man är runt 30? Jag sitter i en sån sits just nu att jag inte har några vänner kvar längre - på något sätt lät jag alla försvinna... och nu orkar jag inte längre vara ensam och känna mig som den mest ensamma tjejen i världen... hur hittar man ork och MOD till att skaffa någon ny vän som man vågar visa alla ens fel och brister för - och som stannar kvar... yliga vänner är ju just ytliga av någon anledning

brandes

hej sessa!!

Jag har skickat ett pm till dig du kanske vill snacka på msn med mig

heeke

Låter som vi alla tre sitter i samma båt, jag är också i 30-års åldern, eller mer exakt 31 om någon månad.

Det där med att dom ytligt bekanta är dumma i huvet känner jag igen, eller iaf att man inte har så mycket gemensamt med dom och att man har olika värderingar.

Broblemet för mig är att jag inte har några f.d. vänner heller i närheten då jag aldrig haft några här i stan. Barndomsvännerna tappade jag kontakten med för ca 10år sedan och dom finns desutom en bra bit bort.

Min plan är att dom ytligt bekanta har vänner som man kan "nästla" sig in ibland genom att ändå träffa dom man kanske inte rikitgt kan se som rikitgt goda vänner i framtiden.
Att sitta hemma och träffa ingen lär ju iaf inte skapa nya vänskapsrelationer.

Tror att det för mig är viktigt att inte prata för mycket problem med nytt folk man träffar. Inte lätt när man håller på att skiljas från ett förhållande på nästan 12år som resulterat i 3 gemensamma barn.
Jag vet ju bara hur jag själv tycker och reagerar på människor som bara öser problem över en fast man knappt känner dom.
Men jag försöker inte heller dölja att jag mår dåligt och har slutat besvara frågan "Hur mår du/hur är läget" med "jodå det är ok" och svarar istället att "det är förjävligt med skilsmässa och så, men man får härda ut".
Vill någon då veta/prata mer om mina bekymmer så ok, men jag tänker inte tvinga på någon att leka amatör psykolog.

Visst känns det hopplöst många gånger, men jag vet ju att det bara är jag själv som kan ändra på situationen.

Många tips säger "skaffa dig en ny hobbie, eller gå en kurs" men det är inte så lätt att göra det heller när man har 3st barn (ålder 4, 8 och 10)varannan vecka, säg den aktivitet som inte är en viss tid varje vecka.

/H

Ärtan

Jag är något yngre än er, dvs 24 år. Men jag är annars i samma sits. Mina vänner har försvunnit på flera olika sätt. Nu så är det endast en vän som bor här i stan. Så hur skaffar man vänner när man inte går i skolan mera? Ja visst, man kan gå med i föreningar o liknande. Men det känns inte riktigt som min grej. Finns det inget annat sätt att skaffa vänner på?

Sessa

Nej jag har inte ännu kommit på hur man skaffar sig nya vänner. Ibland drömmer jag om att jag flyttade till en helt ny stad - förståss då med ett helt nytt självförtroende och mående, och där skulle allt bli bra... Men det skulle ju inte fungera, utan troligtvis skulle jag känna mig ännu mera ensam.
Kanske skulle man gå med i en förening, men vad - då jag inte har något egentligt intresse, och hur skulle jag våga? Våga träffa nya människor, våga vara öppen och våga vara sårbar. Just nu gör det mesta ont.

brandes

Det kännsmmmmmmmmmmmmm

Hedwig

Tänk att jag trodde innan jag läste era inlägg här att jag var den enda i världen som inte har några vänner! Jag är ju så klart INTE glad över att ni inte har några heller men det är ändå på nåt sätt skönt att veta att man inte är ensam om problemet om ni förstår.

Jag flyttade till en ny stad för snart tre år sen och jag har ännu inte lyckats skaffa mig ens en ynka liten kompis. Kan iofs bero på att jag har social fobi (fast den har blivit mycket bättre på sistone) och är arbetslös, men ändå, det känns lite visset. Nu verkar det som att min kille vill att vi flyttar isär också så då känns det så klart extra tungt att inte ha en riktig vän att prata med.

Det har hänt en del gånger att jag suttit ensam hemma på t.ex. midsommarafton och det suger ganska rejält. Men jag försökte göra det bästa av situationen och såg till att köpa hem en massa goda grejer som jag kunde äta och ladda upp med en massa bra filmer jag kunde titta på. Då gick midsommaraftonen ganska fort ändå och man kunde nästan intala sig själv att det bara var en vanlig, jäkla fredag.

Detta är ju ingen rolig lösning i längden så klart. Men jag har inga andra förslag än vad som redan har sagts tidigare. Gå kurser, gå med i föreningar, använd internet till att söka vänner m.m. m.m. Det är iaf vad jag försöker med. Förhoppningsvis löser det sig men det tar tid när man är blyg!