snack

Sa länge jag kann minnas har jag haft ett slags socialt problem.
Som litet barn var allt ok, typ 0-5 ar.
Jag har alltid känt mig obekväm pa mina egna födelsedagar. Gatt och gömt mig pa toaletten och känt mig arg och ledsen pa andras barnkalas. Typ sökt konflikt där det inte funnits anledning.
Hade en bästis när jag var 7-12 ar. Hon övergav mig för en annan vid 13 ar. Det gjorde mig väldigt illa. Sedan dess har jag känt av en slags indirekt mobbing. Undvikit skolutflykter, fritidsgardar, parken, ja allt som har med sociala evenemang att göra. Jag har tillbringat min fritid med min häst eller spelat tennis till jag var 15.
Pa högstadiet kände jag mig som sagt indirekt mobbad. När det närmade sig lunch var jag alltid jätteorolig för om nagon skulle ga med mig dit. Jag kommer ihag att min hand som jag höll gaffeln i skakade väldigt mycket när jag skulle äta. Jag kände mig iaktagen och obekväm.
I gymnasiet var det ocksa sa. Det slutade med att jag gick hem vid lunch. Skolkade. Mina föräldrar märkte inget. Jag hade ingen självklar person som jag kunde känna mig trygg med.
Sista aret bytte jag skola där en kompis fran en annan stad hade börjat. Jag trodde att allt skulle blir bättre. Det visade sig vara en flykt. Det blev nämligen precis samma där.
Efter studenten gick jag en kort utbildning i ytterligare en annan stad. Likadant där. Ensam.
Vill ocksa säga att jag sedan jag var 16 haft pojkvän, inte alltid samma men ända längre förhallanden. Det har gjort att jag inte har tagit itu med mina direkta sociala problem. Har kännt mig säker hos min pojkvän. Alltid osäker i grupp. Har aldrig haft en grupp som jag tillhör. Utan hoppat fran grupp till grupp beroende pa pojkväns umgängeskrets.
Det blev att jag flyttade utomlands och började plugga. Jag gillade universitetet men har inte levt ett social studentliv. Jobbade mycket som student i min pojkväns firma. Det var kul men mitt sociala problem stannade kvar och jag kände mig ofta obekväm och nervös.
Efter plugget skulle jag söka jobb men hade da träffat min kärlek i livet och flyttade igen. Började jobba med nagonting helt annat än jag pluggat. Det jobbet jag har haft nu har tärt pa mig och min person. Det är ett okvalificerat jobb och det har pagatt i 9 ar. Jag känner mig helkass och dalig.
Även här har jag inte lyckats att integrera mig socialt. Möjligheter har funnits/finns, men jag klarar inte av att sta upp för mig själv och den jag är.
Jag har dessutom alltid kännt att människor har förväntningar pa mig. Att jag ska kunna sa mycket, vara sa modig. Jag har aldrig känt mig stark. Jag har däremot alltid utstralat kraft ock självförtroende. Jag ser bra ut, sportig och sympatisk i de flestas ögon. Men jag tror inte pa vad folk säger. Jag tror att de ljuger för att vara snälla mot mig. Jag kan inte ta emot komplimanger över huvud taget. Jag tror bara pa det jag själv känner.
Jag har länge trott att det är min partner och pappan till mina barn som är ansvarig för mitt maende, eller det okvalificerade jobbet, eller alla människor i det här landet. Nu börjar jag fatta att problemet är jättestort och brutalt djupt förankrat i min själ.
Jag är bäst pa att förstöra sociala möjligheter. Jag vagar inte delta eller haller inte vad jag lovar. Känner mig som en hemsk människa.
Jag är jätterädd för att mina barn ska fa samma problem som jag. Vi bor lite avsides och är inte direkt integrerade nagonstans.
Jag känner att jag skulle behöva hjälp, men har för mycket fobi för att vaga ta kontakt. Dessutom bor vi pa liten ort sa att det känns som att ga ut pa en scen bara jag gar utanför dörren. Jag gömmer mig hela tiden. Sitter hemma och är ledsen och deprimerad.
Jag har försökt att bryta ur mitt arbete. Det lyckades jag med ett ar. Den firman gick dessvärre i konkurs.
Karakteristiskt för mig är att allt som jag pabörjar är super i början. Kommer bra överens med folk och far snabbt kontakt och förtroende. Detta övergar dock raskt till att jag inte vet vad jag ska säja, känner mig jätteosäker, vet inte vad folk tycker om mig osv.
Detta med att folk har höga förväntningar pa mig, gör att jag alltid försöker övertyga folk om att jag faktiskt ÄR dalig. Allt bra de säger om mig plockar jag isär och förintar.
Det är hemskt att utstrala nagot jag inte känner eller är.
Det blev ett krangligt mail men jag hoppas anda att nagon kanske hör av sig till mig. Mar inte bra. Känner mig som en levande död.

Hjälp! Vad ska jag göra?

kattenL

Hej,

Du lever en gång och livet kan vara så fantastiskt. Jag vet också att det kan vara fruktansvärt jobbigt. Men när det är bra så är det ju underbart.

Du verkar ha analyserat ditt beteende och dina känslor noggrant och det är jättebra av dig. Jag tror att du dels måste bryta en ond cirkel med isolering, dels prata med någon som kan hjälpa dig att förstå dina tankar och känslor om dig själv. Ta chansen och börja prata med någon som är professionell inom psykologi. Någon som du får ett förtroende för.

Det är sjukt jobbigt att grotta runt i jobbiga känslor och gräva fram gamla spöken samt förändra tankemönster, men det är så värt det.

Så mitt råd är, vad väntar du på? Sök hjälp, du har så mycket att hämta. Förstår att det är vansinnigt jobbigt att söka hjälp. Jag har själv varit tvungen att gå och prata med ngn professionell, det var ett jobbigt steg men jag känner mig trygg och lugn idag. Jag ångrar inte en sekund det val jag gjorde. Men sedan är det viktigt att du trivs med den du pratar med. Det är också viktigt att du sakta men säkert börjar bygga upp ett sådant liv som du vill ha.

Jag hejar på dig, var modig!

Kram
KattenL

snack

Kändes otroligt skönt att fa en reaktion. Funderade ett tag innan jag ens vagade formulera mig. Känns skönt att ha skrivit ner nagot om denna röda trad i mitt liv. Det blir mer konkret da och det känns pa nagot sätt lättande.
Som sagt, tack katten!
/ snack

JaniC

Tjenare snack!

Jag vill bara säga att hur mörkt det än är här i livet så löser det sig, om man vill det vill säga. Det lovar jag dig

Om självkänslan sviktar, så tar det på självförtroendet. Så börja arbete på självkänslan så kommer självförtroendet. eftersom du börjar se en mening med allt då har varigt igenom det dära med. är väl kvar i dt än skulle man kunna säga.. men jag vet hur jag ska hantera det! Läs gärna mycket om ämmnet, och lyssna verkligen på det människor skriver (typ som mia törnblom), för det hjälper verkligen! även om man inte tror det när man går där under ytan. Om du inte har läst hennes bok så tycker jag du kan göra det . sök gärna på internet också, det finns jycket hjälp att få. Finns mycket fina människor!

marsvin

Hej,
känner så mycket igen mig i vad du skriver...
Jag har exakt samma historia fram till gymnasiet.
Jag är så duktig på att ge av mig själv men att glömma bort allt som jag är...
När jag är singel är jag oftast starkare, eller tränger iaf undan alla känslor, det är svårare när man har någon. Jag har missbrukat förhållanden för att få uppmärksamhet, men nu har jag äntligen hittat min stora kärlek och vill bryta mitt negativa mönster...
Jag går till en psykoterapeut en gång i veckan (har precis börjat), det känns lite jobbigt eftersom det är svårt att prata med folk om. Jag känner mig ännu mer onormal... men jag hoppas att det kommer att hjälpa. Man får ge det lite tid. Jag är iaf less på att må dåligt, även när saker borde kännas bra. Jag förstör så mycket för mig själv och för andra...
Stå på dig iaf, för ensam är du garanterat inte. Det finns bra många som borde analysera sig själva, men alldeles för få som gör det. Att du kommit till de insikterna som du har gjort visar ju på att du är en klarsynt människa som ser sin egen del i sammanhanget. Det är en mycket bra start!

kattenL

Håller med föregående talare! Och du Marsvin, superbra att du tar hand om ditt bagage! Så rätt! Har precis varit tvungen att lämna ett förhållande eftersom killen hade lite bagage att ta tag i, tror jag i alla fall. Hur som det funkade inte även om känslorna fanns där!

Kram på er

Ps Innan du kan älska någon annan måste du älska dig själv Ds

Pps läs boken "Bli fri från ditt medberoende" av författarinnan Beattie (detta är efternamnet på henne). Den handlar om människor som på olika sätt lever för andra och inte för sig själv, t.ex. hustrur till alkoholister