endoh

Hej!

Jag är ny här och glad att jag hittat en sida där det kanske finns några likasinnade.

Gud vad det är svårt att komma på hur man ska beskriva min situation så att det går att sätta sig in i den. Jag har alltid varit väldigt självkritisk, haft svårt att passa in i sociala sammanhang och jämfört mig med andra. Särskilt när jag var i tonåren var det svårt, men jag har ändå någonstans trott att problemen ska mogna bort tids nog, att bitarna av min självbild sakta men säkert ska falla på plats.

Men så har det inte blivit. Här står jag, 20 år, hemifrånflyttad och med deltidsjobb. Fortfarande frenetiskt uppfylld av en blandning av bitterhet, hat, uppgivenhet och ångest. Allt kopplat till hur jag tycker att jag är och hur jag tror (vet) att jag upplevs.

Jag blir fullkomligt nedslagen av att vara på jobbet. Jag jobbar på ett stort företag medhundratals anställda och varje dag ser jag hur mina kollegor har något, ni vet, något tillsammans, en gemenskap, en kontinuerlig relation som byggs upp. Jag är som i en liten bubbla utanför, får ingen kontakt med omvärlden.

Det är inte det att jag är osocial eller otrevlig eller nåt, jag är bara fel. Tafatt kanske? Det känns väldigt ofta som att jag säger konstiga saker. Det känns alltid som att jag är en ointressant person. Som att jag är spänd och stel. Som att jag ändrar på mig hela tiden efter vad jag tror att andra ska uppskatta. Som att jag inte har någon personlighet.

Fan mitt liv slösas bort, jag är ung och borde leva det fullt ut men varje dag känner jag någon gång att jag är så värdelös att den enda anda lösningen är att ta livet av mig.

ville väl mest skriva av mig...men är det någon som vet nåt som hjälpt mot liknande problem?

liten26

jag förstår att du har det tufft...

jag tror inte andra förväntar sig att du ska vara på något sätt och att rätta sig efter vad du "tror" att de vill ha gör nog bara dig olycklig och de andra kommer längre ifrån dig

har du provat mindfullness i jobbiga situationer?

JaniC

Hej endoh!

Nämen ojjdå, är det mig jag pratar med? .. nee. men jag förstår dig helt. jag var jättebra att jämföra mig med andra, är väl ganska duktig nu med. men det har blivigt bättre. Du måste sluta jämföra dig med andra och bara existera i din verklighet! Verkligen anstränga dig för att inte bry dig om vad andra tycker, för det spelar ingen roll. Du måste bry dig om vad du tycker om dig själv. Och jag ser ju att din självbild är helt fel, för inte tror jag att du inte passar in och är tråkig. Du ser dig som tråkig, därför framstår du som tråkig. När det kommer sådanadära tankar kan du försöka att bara låta dom passera, sen fokuserar du på vad intressanta du ska göra härnäst. Tänk gärna på något du gjort dom du blev stolt över. Så har jag tänkt ofta. och det funkar sen kan du försöka att peppa dig själv istället för att tänka att du är dålig, prata med någon! för det är hemskt skönt, det är väldigt svårt att klara sånt hära själv, enligt min erfarenhet :P jag vet mycket väl att när man sitter där och tänker" fan det här kommer adlrig gå" så kommer det inte gå. Man blir vad man tänker.
Allting handlar om dom dära jävla tankarna, dom måste ändras! och dom ändras, det lovar jag.. om du bara försöker! det är ju som att du ser en ful tröja, och tänker "gud vad fin den är" då börjar du se det fina med tröjan

och jag rekommenderar STARKT "Självkänsla nu!" av Mia Törnblom, hon har hjälpt mig.satt och skrattade när jag läste den, för jag såg hur allt hängde ihop. hur tankemönstrerna stämmde med hur hon har haft det . det var mitt startskott faktiskt!


Ha det så bra, och lycka till!

endoh

Hm nej jag tror egentligen inte heller at andra förväntar sig att jag ska vara på nåt speciellt sätt. Dock är det sättet jag är på inte inbjudande.

Mindfulness har jag hört talas om...har du nåt emot att förklara lite kort eller ge nåt exempel på hur man gör?

tack! Ska nog ta och läsa den boken.

När jag är inne i såna här perioder av starkt självförakt så är det svårt att se fram emot något överhuvudtaget, att vara stolt över saker.
Kanske är det så att det syns utåt hur osäker jag är på mig själv och hur oavslappnad jag är i situationen? Usch jag vet inte...vet bara att tiden rinner och att jag snart kommer vara 80 med världens dödsångest för att jag inte tagit vara på mitt liv.

matzsamtalstjänst

Hej endoh och välkommen!! Tror att det är många som kan känna igen sig i dina tankar generellt. Att känna sig fel, inte duga, uppleva att andra har något som man ej får / kan ta del av samt periodvis självföraktet. Har du alltid känt så här eller är det någon speciell händelse? Hur har dina relationer hemifrån fungerat? Ens sätt att se på sig själv, sättet att relatera till andra grundläggs mycket tidigt. Hur man ser på sig själv är något som man oftast har med sig från barndommen, hur ens föräldrar har lyckats förmedla en känsla av att man är värdefull, fin och att världen är en trygg plats att vara i och att man har rätt att ta plats som alla andra. ( om man nu upplevt den så). Som en del kloka sagt tidigare så handlar det mycket om vilka tankar som får styra dig. Om du ständigt underblåser negativa saker, inte tar till dig "bra" saker, behöver du kanske hjälp att bryta dina negativa tankemönster. Ibland är det inte svårare än så. En del klarar det själv, andra kan behöva lite hjälp från en terapeut. Kolla med "experterna" på denna sajt. Du duger alldeles som du är, du greppar inte det bara. Varma tankar. Matz M

almuhami

Hej. Jag känner igen mig i det du skriver. Det är som att ha ett sår som blöder ständigt och jämt. Som att det är något "fel" på en som inte riktigt går att laga, en skam som bor i ens hjärta. Det värsta med det hela tycker jag är självupptagenheten, att tankarna runt ens ego tar över och att allt annat kommer i andra hand. Det finns ju egentligen oändligt med saker som är så intressanta, roliga osv men så står detta självmedvetande i vägen och blockerar. Jag har inte varit tillräckligt disciplinerad heller för att hålla på med listor över positiva egenskaper, eller vad det nu är man ska göra för att förbättra sin självkänsla.

En sak som jag har upptäckt är att den här känsligheten, eller överkänsligheten, för vad andra tycker kan bli en styrka, om man klarar att samtidigt tycka om sig själv. Jag tror att personer med den egenskapen är väldigt öppna och toleranta egentligen.

Jag är långtifrån att ha kommit över detta, men dristar mig ändå att ge dig rådet att försöka att inte identifiera dig med dina besvärliga känslor. Dvs du känner si och så vissa dagar, men det betyder inte att du är på ett visst sätt.

Det är synd att en ung och söt tjej som du ska behöva lida alldeles i onödan. Jag hoppas verkligen att du kommer på nåt sätt att förbättra din självkänsla!

endoh

Jag har så länge jag kan minnas haft mer eller mindre problem med just att känna mig utanför. Har även länge haft kontakt med psykiatrin, och där har det väl framkommit att det är vissa förhållanden under min uppväxt som kan ligga bakom min överkänslighet och dåliga självbild. Men ändå känns det som det mest är konstateranden från diverse behandlares sida, aldrig något som jag riktigt kan godta helt och hållet.

För i mina ögon ÄR jag konstig och fel..det är något med hur jag uppträder som gör att andra hellre väljer att vara i närheten och umgås med andra än mig. Och det kanske egentligen är det jag vill veta, hur man ska vara, vad jag gör för fel.

tack.

Tack.

Ja, jag håller verkligen med dig om att det är förjälvigt att vara så självupptagen. Jag har svårt att koncentrera mig på saker för att jag hela tiden är upptagen med att läsa av hur omvärlden reagerar på mig...

Och du har rätt i att det kan vara en positiv sak att vara uppmärksam på andras reaktioner om man inte jämt drar det ett steg längre och värderar sig själv utifrån dem.

Så du har ändå kommit en bit påväg, har jag tolkat det rätt då?

Vet inte om du känner igen det här, men jag har någon konstig grej som hindrar mig från att verkligen försöka. Det är som att jag inte vill upptäcka att det faktiskt går att låta sig ta plats i grupper och inte ta för givet att andra tycker jag är konstig, för då skulle jag ångra hela mitt tidigare liv ännu mer....ironiskt nog.

JaniC

Japp, jag försåt helt hur det är. och det är ju eftersom du tänker negativt som det blir negativt. Just det hära steget att börja ändra tankarna till positivt kan vara väldigt svårt. eftersom man JÄMT tror att det ionte kommer funka. det är ju bara så typ. men efter ett tag så kommer du börja tro på det, och du kommar bara vilja tänka så. eftersom du mår bra utav det! försök hitta någonting som får ignång dig. Hitta ditt startskott! Gå och verkligen prata med någon, dela med dig. Och sen måste du börja sätta upp en defensiv position mot dom dära negativa tankarna. Kämpa emot dom. Sitt och tänka tvärtemot tankarna så långe du vill. (nu utgår jag utifrån hur jag har gjort, och det hjälper verkligen. jag mår ju myyyyyycket bättre) jag LOVAR att det komme funka om du tar tag i det, hur skit alltinmg än ser ut så löser sig allt

och en liten notering . du skrev " hur man ska vara". man ska inte vara på något sätt alls, du ska bara vara dig. om du har lust att klättra upp i det dära trädet. så ska du göra det!

Kram!

endoh

Har det hjälpt dig så mycket att bara tänka tvärtom? Eller har du gjort nåt mer?

Tror jag skulle behöva prata med någon som inte är snäll och försöker trösta utan som kunde påpeka vilka signaler jag sänder ut, om jag faktiskt upplevs som lite..skum..jag vill veta varför folk tar avstånd...

Alltså..det finns ju faktiskt sätt man "ska" vara på...eller snarare inte vara på, för då blir folk obekväma i ens närhet...så är det ju faktiskt.

almuhami

Jag har kommit en bit på vägen men det känns som att jag aldrig helt lyckas befria mig från "det". Det känns som det skulle krävas en systematisk ansträngning för att verkligen förändra. Jag skulle gärna se nån terapeut och snacka om det, för det känns som man själv lätt förlorar överblicken.

Det är precis som du skriver att man klamrar sig fast vid allt det här konstiga, fastän man samtidigt inser och förstår en massa saker, t. ex. att andra inte går runt och värderar en lika mycket som man gör själv. Jag känner igen mig i det du skriver om att verkligen försöka. Jag tror att förklaringen, för min del, är att jag är rädd för att lyckas. Det kan låta konstigt, men om man någonstans hela tiden känner sig konstig och fel, så skäms man för det och då är man rädd för att bli "avslöjad" av andra - därför kan tanken på framgång vara skrämmande för då hamnar strålkastarljuset på en själv.

Jag är lite äldre än dig och har haft problemet i varierande omfattning i kanske 5 år, jag ser att jag har utvecklats, men det är nog mer trots att jag har känt mig konstig. Jag har liksom inte kunnat släppa den känslan även om det är en massa saker som dagligen motbevisar mina negativa antaganden. Det skulle vara skönt att släppa taget om en massa grejer och låta udda vara jämnt så att man kan ägna sig åt roligare saker.

Nu har jag i alla fall gjort en "pakt" med mig själv att jag ska inte ge upp, utan att jag ska jobba lite varje dag på min självkänsla och mitt självförtroende. Det är inte det att jag inte klarar folk, men det är den grundläggande känslan av tillit till sig själv och sitt värde som fattas - därför kan jag ha dagar när tänker "nä, nu skiter jag i att oroa mig och grubbla, folk får tycka precis vad dom vill om mig", men sen rasar det igen när det kommer någon motgång därför att det inte fanns någon stabil grund att bygga på. Så jag tror att det gäller att ha tålamod och tänka långsiktigt, sakta men säkert bryta ner de destruktiva tankarnas makt.

Det är precis som du skriver, jag ångrar också hur jag har levt men jag vill inte tillbringa resten av livet med att ångra mig.

Jag hoppas verkligen du lyckas vända det! Kram AM