Ursprungligen postat av endoh

Har det hjälpt dig så mycket att bara tänka tvärtom? Eller har du gjort nåt mer?

Tror jag skulle behöva prata med någon som inte är snäll och försöker trösta utan som kunde påpeka vilka signaler jag sänder ut, om jag faktiskt upplevs som lite..skum..jag vill veta varför folk tar avstånd...

Alltså..det finns ju faktiskt sätt man "ska" vara på...eller snarare inte vara på, för då blir folk obekväma i ens närhet...så är det ju faktiskt.

Ursprungligen postat av endoh

Har det hjälpt dig så mycket att bara tänka tvärtom? Eller har du gjort nåt mer?

Tror jag skulle behöva prata med någon som inte är snäll och försöker trösta utan som kunde påpeka vilka signaler jag sänder ut, om jag faktiskt upplevs som lite..skum..jag vill veta varför folk tar avstånd...

Alltså..det finns ju faktiskt sätt man "ska" vara på...eller snarare inte vara på, för då blir folk obekväma i ens närhet...så är det ju faktiskt.

Ursprungligen postat av almuhami

Jag har kommit en bit på vägen men det känns som att jag aldrig helt lyckas befria mig från "det". Det känns som det skulle krävas en systematisk ansträngning för att verkligen förändra. Jag skulle gärna se nån terapeut och snacka om det, för det känns som man själv lätt förlorar överblicken.

Det är precis som du skriver att man klamrar sig fast vid allt det här konstiga, fastän man samtidigt inser och förstår en massa saker, t. ex. att andra inte går runt och värderar en lika mycket som man gör själv. Jag känner igen mig i det du skriver om att verkligen försöka. Jag tror att förklaringen, för min del, är att jag är rädd för att lyckas. Det kan låta konstigt, men om man någonstans hela tiden känner sig konstig och fel, så skäms man för det och då är man rädd för att bli "avslöjad" av andra - därför kan tanken på framgång vara skrämmande för då hamnar strålkastarljuset på en själv.

Jag är lite äldre än dig och har haft problemet i varierande omfattning i kanske 5 år, jag ser att jag har utvecklats, men det är nog mer trots att jag har känt mig konstig. Jag har liksom inte kunnat släppa den känslan även om det är en massa saker som dagligen motbevisar mina negativa antaganden. Det skulle vara skönt att släppa taget om en massa grejer och låta udda vara jämnt så att man kan ägna sig åt roligare saker.

Nu har jag i alla fall gjort en "pakt" med mig själv att jag ska inte ge upp, utan att jag ska jobba lite varje dag på min självkänsla och mitt självförtroende. Det är inte det att jag inte klarar folk, men det är den grundläggande känslan av tillit till sig själv och sitt värde som fattas - därför kan jag ha dagar när tänker "nä, nu skiter jag i att oroa mig och grubbla, folk får tycka precis vad dom vill om mig", men sen rasar det igen när det kommer någon motgång därför att det inte fanns någon stabil grund att bygga på. Så jag tror att det gäller att ha tålamod och tänka långsiktigt, sakta men säkert bryta ner de destruktiva tankarnas makt.

Det är precis som du skriver, jag ångrar också hur jag har levt men jag vill inte tillbringa resten av livet med att ångra mig.

Jag hoppas verkligen du lyckas vända det! Kram AM

Ursprungligen postat av almuhami

Såg detta och kom att tänka på en sak. Kan det vara så att eftersom du känner dig obekväm så känner sig folk obekväma när de är med dig? Jag tror inte att du ska vara på ett visst sätt, mer än att du ska vara så som du är när du känner dig bekväm och tycker om dig själv.

Sedan det här med att ta avstånd. Jag känner igen det så väl. Man står där och efter ett tag slutar folk prata med en. Jag insåg till slut att det inte var folk som tog avstånd från mig, det var jag som tog avstånd från dem. Eftersom jag kände mig obekväm så var jag korthuggen, stel och svår att prata med, jag stötte bort folk helt enkelt. Det berodde på att jag egentligen inte, i just de situationerna, prata med folk, jag ville inte få uppmärksamheten på mig.

Kanske folk uppfattar dig som reserverad och avståndstagande, och därför vågar de inte riktigt prata med dig.

Det finns människor som stöter bort folk av andra anledningar: de är gåpåiga, taktlösa, pratar mycket och lyssnar lite, kritiserar andra osv. Men det är inte det intrycket jag fått av dig när jag läser dina inlägg. Du verkar vara mer som mig, att du ibland blir hämmad och onaturlig, att det du säger känns onaturligt och tvunget.

Har jag några poäng här eller är jag helt ute och cyklar? =)

Ursprungligen postat av JaniC

Svaret på din fråga om det hjälpte att tänka tvärt om är JA. alla dina upplevelser och anledninger till att du får positiva respektive negativa känslor är ju styrt av tankar. och hur sjukt det än låter så kommer din inställning till dig själv ändras om du tänker att du verkligen är intressant och glad/framåt. du kan blir vem du vill, bara du anstränger dig lite och slår tillbaka mot tankarna. Jag skulle så gärna vilja låta dig känna på den hära "övergången" från att man tycker att man är ful/tråkig/fet etc. och till att man känner sig som en spirituell/glad och fin person. för det "hände" bara en dag för mig. Vakande upp och insåg att jag duger precis som jag är, och att jag kan göra vad jag vill och bli vem jag vill. det händer när hjärnan inser att du mår bättre utav att tänka så. eftersom hjärnar är byggd så. anledningen till att du mår dåligt är pga. dina tankar.


Och såklart så lär man vara på ett sepciellt sätt. man måste ju uppföra sig, ta hand om sig. vara snäll, inte bete sig som konstigt å så. men det tror jag inte att man gör om man ser sig själv som värdefull. då vill man bibehålla ett fint beteende. det vill JAG iaf

Ursprungligen postat av endoh

usch, kom precis hem från ytterligare en dag på jobbet, där jag möttes av fejkade leenden när jag klev innanför dörren...har inget att komma med, inga internskämt, är bara anonym. Fortfarande efter två månader...Är helt övertygad om att jag inte kommer vidareanställas efter att mitt säsongsvikariat gått ut. Och då kommer det bara vara att konstatera ännu ett misslyckande.



Det där med att vara rädd för att avslöjas känner jag så igen mig i. Jag vill på ett sätt vara "en i gänget", dvs en av de (tex på jobbet) som känner alla och har lite jargong, om du fattar. Men samtidigt så är det nåt motbjudande med tanken på att bli räknad med...

"Det är inte det att jag inte klarar folk, men det är den grundläggande känslan av tillit till sig själv och sitt värde som fattas - därför kan jag ha dagar när tänker "nä, nu skiter jag i att oroa mig och grubbla, folk får tycka precis vad dom vill om mig", men sen rasar det igen när det kommer någon motgång därför att det inte fanns någon stabil grund att bygga på"

/sign på den alltså samtidigt som jag inte önskar någon mitt problem är det ganska skönt att det finns någon/några som förstår precis.






Du har verkligen en poäng i att jag är reserverad, känner mig hämmad och onaturlig.

Sen har jag funderat lite, och den egenskapen jag fått bekräftad att jag har som är utmärkande på jobbet är att jag är snäll och vänlig. Vilket inte är min huvudegenskap när jag är med familj och nära vänner...

Jag tror jag har någon sorts indentitetskris. För under hela min uppväxt har jag fått kritik för att jag inte har varit den ödmjuka och osjälviska i familjen, för det har min lillasyrra varit.

Faktum är att jag i nära relationer (tex med min pojkvän) är enormt krävande. Framförallt intensiv. Och det är något jag absolut inte låter komma fram på jobbet eller med nya människor överhuvudtaget. Och då känner jag mig inte ett dugg hemma. Jag lever i en slags lögn om dagarna.



Hm jag funderar på det sista du skrev. Det är väl ifs ganska vanligt att högt självälskande personer är arroganta osv?

Om man inte ser sig som värdefull, tycker man tex kanske inte att saker man säger är tillräckligt viktiga för att sägas tydligt, och man får ju lite vad man ger, så är det alltid. Och då är det inte konstigt, som i mitt fall, att folk tar avstånd. Så det är en konkret sak jag borde tänka på, att prata som om det jag säger är viktigt.

Har vaknat upp ur mitt konstiga sinnestillstånd massvis av gånger och sett på världen med klara ögon, men alltid fallit tillbaka. Vad härligt att höra att det bara "hände" för dig!

Ursprungligen postat av JaniC

Ohja, dom som ser upp till sig själv för mycket kan bli väldigt arroganta inför alla andra människor. Dom bryr sig om sig själv. och ser inte till andra. fast jag måste tillägga att det är bättre än att dom inte älskar sig själv alls. det är min åsikt! min erfarenhet av sådana människor är att dom inte orkar med människor som går och tycker synd om sig själv.

Jaaa, att känna sig som ett skal och inte tycka att talet har någon mening är ju också en fin effekt av dålig självkänsla. Allting rammlar på plats när du väl har tagit tag i problemet och börjat arbeta på din självkänsla. För den dära känslan av att människor runtomkring dig bara tittar snett på dig och fortsätter med sitt efter att du sagt något, kommer inifrån. Det är ju kommunikation som gör så att allt går runt Jag har börjat sett mening i mitt tal, efterom jag ser mig själv som något positivt. Men se upp för att leta efter dom känslor du vill ha, det är vägen till känslorna som måste gå rätt till! Tänk på det. gå inte och leta efter lcykan, låt den komma. för om du går och letar efter den, och du inte lcykas få den den dära gråa tisdagen så kommer du må ännu mera skit, försök att leva i nuet så mycket som möjligt.

För folk med dålig självkänsla kommer gärna för nära inpå sig själva. och om man blir för självcentrerad på det sättet så tittar man gärna framåt, och bakåt på grejjer som man kommer ihåg och vill / velade göra. jag tror det var min syrra sa att man ska gå brevid sig själv hand i hand, och se sig själv som en vän. och vänner vill man inte såra. varken psykiskt eller fysiskt, eller hur?


Det där med att man ser världen med klara ögon, det har jag upplevt flera gånger med. Men det har en tendens av att försvinna man ser sig själv, eller man vaknar på morgonen och känner sig himmla ofräsch, eller något liknande. Man ska kunna veta innerst inne att man är kapabel till att titta sig själv och flina för att man tycker att man är så underbar, och intressant. och inte gå och oroa sig för nästa spegelvistelse. så har mitt problem varigt iaf. Behöver ju inte vara samma för dig. men självimage är väldigt viktigt iaf!

och vad du än gör, gå inte och tyck synd om dig själv. det leder en bara neråt. Släng offerkåtan som Mia törnblom skrev!

Ursprungligen postat av Mariaaaahh

Heej tjejen.
Jag förstår vad du menar,man känner sig fel på nå vis.Medans omgivningen ser en som glad och allmänt trevlig. Men man är bitter och nedslagen, rastlös och sökande. Jag försöker skriva varje dag i en bok bra saker jag gjort underdagen och skriva positiva saker om mig själv. Och koppla bort lite vad omvärlden tycker men det är svårt men jag önskar dig lycka till.

Ursprungligen postat av almuhami

Som vanligt går det upp och ner med min självkänsla. De senaste dagarna började det med att jag var så trött, extremt trött, och kände mig bara värdelös, som ett tomt skal, hämmad, stel och tråkig. Jag kände hela tiden att jag håller upp en mur mot omgivningen, att jag inte slappnar av och låter andra komma inpå mig.

Men jag hade ju bestämt mig för att inte ge upp. Så jag gick in och läste lite om självkänsla osv. Jag insåg att en anledning till att jag inte slappnade av var att jag var rädd för att folk skulle se "vem jag verkligen var" och inte gilla det. Det är som att jag skäms för vem jag är.

Sedan försökte jag med några av de metoder som Jonas Gåde skrev om. Att se på mig själv ur mina vänners ögon, och att behandla mig lika väl som jag behandlar andra. Genast så släppte en hel del av nedstämdheten. Jag insåg hur orättvis jag var mot mig själv.

Sedan sov jag lite och gick sedan på en fest med inställningen att "jag får vara precis som jag är, jag behöver inte försöka få dom andra att gilla mig". Folket på festen var jätteschyssta, trevliga, och jag kunde plötsligt vara mig själv i mycket större utsträckning. Det var inte så ansträngande att vara trevlig när det räckte att vara den jag är.

Kontentan av allt det här är väl att det inte finns något annat sätt att må bättre än att arbeta på sin självkänsla. Och att det går att förändra även om det går trögt ibland. Mitt mål är att acceptera mig själv precis som jag är, att tillåta mig själv att göra misstag och att inte behöva vara så perfekt hela tiden.

Ett tips till dig skulle kunna vara att du funderar på vilka krav du ställer på dig själv när du är med andra, och vilka krav du har på andra gentemot dig själv. Jämför och se om du är orättvis, det kanske visar sig att de krav du ställer på dig själv är så hårda att de är löjliga. Då kan du skratta åt dem, det är alltid bra om man kan skratta åt sina problem.

ha det bra!

Ursprungligen postat av endoh

Ja, visst blir man trött?! Galet trött, helt orkeslös. Varenda cell är liksom helt uppgiven.

Tror det är väldigt bra att göra saker, som den där festen du gick på. Jag gjorde samma sak igår och kände på ett sätt att jag nog faktiskt i andras ögon till och med framstår som rätt "lyckad". Men fortfarande är det en sån enorm stressituation att bevaka sitt eget beteende så hårt, varje sekund känns som avgörandet mellan misslyckande och "popularitet".

Hur är det med dig, har du höga krav på att vara lite...extraordinär? (för att välja ett pretto-ord Jag kan till exempel inte nöja mig med att bara sitta och kallprata, fråga tomma frågor, utan allt jag säger måste liksom vara något mer. Jag måste vara den som håller igång samtalet, så folk inte uppfattar mig som tråkig...jag måste formulera mig så folk inte tror jag är dum...

Det verkar ändå som du har något hum om vem/hur du är? Vad du känner dig bekväm med liksom. Och det är bra isf!

Gör du också så att du hänger upp dig på dina misstag?
Jag gör det, och som du säger, det är ju inte så att man hänger upp sig på om andra säger skumma saker, är lite tafatta eller låter korkade för en sekund. Sånt är ju egentligen charmigt och mänskligt.

Sen vet jag att jag inte vore någonting, tex på festen igår, utan min fasad. Skulle jag gå som jag vaknar på morgonen så kan nog hela "vara den jag är så blir alltbra"-grejen gå och hänga sig.