MimmiLarson

Hej, jag är helt ny här. Och jag är jätte glad att jag har hittat den här sidan. För jag behöver verkligen skriva om mina bekymmer. Har aldrgi riktigt känt såhär förut, men det började för kanske ett halvår sedan och nu blir det bara värre för varje dag. Jag har ingen aning om vem jag själv är, och har verkligen dålig självkänsla.

Nu har jag börjat fundera på den riktiga frågan, vem är jag? Hur Ska jag kunna stå för mina egna åsikter utan att jag vet vad jag står för? Hur ska jag kunna vara avslappnad och naturlig om jag inte vet vem jag själv är?

Jag känner inte mig själv. Det är ett väldigt stort problem för mig. Jag har aldrig förut haft dåligt självförtroende men nu har jag det, Jag känner mig tråkig, ful och värdelös. Speciellt tråkig. Allting verkar handla om att vara så rolig nu för tiden, det är då man blir accepterad. Så jag har alltid press på mig att vara rolig, och då låser sig hela kroppen och istället sitter jag bara där, tyst som ett fån. Och jag tänker alltid på hur tråkig jag är, och hur tråkig alla andra måste tycka att jag är. Jag vet att innerst inne är jag ganska rolig. Men jag får aldrig ut det. Jag funderar på ifall jag har börjat få social fobi. ajg blir nervös när jag träffar nya människorm jag är aldrig mig själv. Jag blir dessutom alltid nervös och jättekonstig när jag är ensam med någon annan person. Även fast de är mina kompisar. Fy fan vad livet är jobbigt ibland. Jag känner mig helt vilsen.

Hur lär man känna sig själv? Hur kan man lära sig vara sig själv och vara avslappnad bland många människor?

charlotta77

Säger bara en sak...du är inte ensam om att känna så.

Kram på dej!

Instinct

Det är överskattat att stå för sina åsikter. Jag får bara problem när jag gör det. Sverige är gjort för att vända kappan efter vinden och inte sticka ut.

Skymningsljus

Hej, jag känner igen mig i vilsenheten. Vem är jag? Jag går hos psykolog en gång i veckan och mycket av våra sessioner handlar om att jag behöver stå upp för mig själv och uttrycka mina åsikter och vad jag tycker. Låter så enkelt men när man inte ens vet själv vad man tycker så blir det ganska svårt. Jag försöker hitta vad jag tycker är roligt och vad jag tycker i olika frågor. Det handlar mycket om att lite på mig själv och på de magkänslor jag får. Jag har ändå lärt mig att säga: så tycker jag, du har en annan åsikt och det är ok. Testa lite bland vänner att stå upp för vad du tycker det kan vara en väg till att lära känna dig själv. Kram

Grabben

Hur gammal är du, Mimmi? Du skriver att du inte haft dåligt självförtroende förut men fått det nu, har du och din omgivning börjat gå in i nya skeden av era liv? Jag kände lite så som du beskriver det först då man började gå på "fester" även om det då bara var saftbål och kassettband på bergsprängare på en kompis rum och det var "andra" människor där, inte bara kompisar. Sen även då jag började gymnasiet. Kanske är du bara lite hemtam i det gamla, och skräms av att behöva pröva nåt nytt?

Thelostboy

Jag har vet inte alltid heller vem jag är. Jag vet inte hur jag är som person liksom. Och det är för att jag inte har varit med så mycket människor och mycket för att jag varit inne i mig själv. Liksom inne i en bubbla där bara jag är och mina egna tankar. Hur är jag? Är jag rolig? Är jag trevlig och en bra människa? Jag vet inte riktigt för där är nog inte någon som talat om det för mig. Det jag fått hör är att jag är väldigt tyst och annat. För att lära känna sig själv tror jag man måste gå tillbaka i tiden och fundera på vem man var då och vem man är idag och varför man har blivit den man är. Mycket av min uppväxt har påverkat mig. Jag har en del från min pappa i mina beteenden har jag märkt och min pappa är inte världens bästa pappa. Sen jag fyllde 24 och mamma fick cancer så har jag funderat mycket på mig själv som människa. Innan dess har jag funderat på mina egna beteenden och varför jag är som jag är. Varför jag började tänka så vet jag inte. Kanske för att jag började se att jag gick in mer i mig själv. För att kunna vara avslappnad bland många människor tror jag att man måste ha ett tankesätt där man tänker att det finns inget att vara rädd för. Och att tiden bara går. Att tänka att när man blir gammal så vill man inte se tillbaka på livet och minnas dåliga saker utan man vill minnas bra saker. För att sitta 80 år gammal och minnas ett dåligt liv. Det tror jag inte är vidare roligt.

endoh

Mimmi, jag känner igen mig i varje ord du säger. Och jag ställer mig samma fråga som du...hur sjutton kan man lära sig vara avslappnad?

Liksom bara vara? jag börjar känna en enorm panik för att jag slösar bort mitt liv på att gå omkring och nästan vilja hänga mig efter varje dag på jobbet för att jag inte kan passa in, bli en del, VARA. Utan jämt gå omkring och känna mig värdelös.

Well...nu bara öste jag ur mig massa av hur jag känner...men jag tänkte att, som någon nämnt här, att människor sällan säger vad de tycker om hur man är. Ärlighet ligger inte i tiden direkt. Det jag skulle behöva är typ att träffa någon som är införstådd i hur det är att känna såhär, umgås med den i utvecklingssyfte, och helt öppet och rakt reflektera över hur den andra framträder. Hur det man gör EGENTLIGEN uppfattas. Typ filma varandra, umgås i olika konstellationer och hela tiden vara uppmärksam på den andra personens beteende och utvärdera det. Berätta hur saker den andre uppfattade som totalt socialt fatala verkade ur en objektiv synvinkel, ge tips, uppmuntra...

kram på er!