dizzy

Har ett enligt vad jag vet ovanligt problem. Har levt i tre år i ett förhållande som vad jag nu insett gått ut på att jag har blivit dömd till att vara någon jag inte är, ifrån början. Förtydligande: ett x...
Det tog lång tid innan det framkom, och än idag litar jag inte till fullo på att det verkligen är så. Anledningen till att det framkom var en lång härva av undringar varför vi inte kom någonstans i vårt förhållande. Lång historia kort; nu är jag så paranoid och detta har knäckt hela min vardag så pass mycket att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det. Är det någon som har erfarenhet av sådant här?

Trollsa

Hej! Kan du förklara lite mer vad du känner och varför det blivit så som det är just nu? Jag förstår inte riktigt...
Kram,
Trollsa

dizzy

Nej det är inte lätt att förstå, det har varit svårt att sätta fingret på. Men jag har kommit fram till - eller det är vi nog båda två överens om - att vi kommer från varsitt destruktivt förhållande med klockrena narcissister. Mitt kortare men med två kottar som resultat - hans långvarigt och med total frånvaro av självkänsla som resultat. mina resultat tvingade ju upp mig på vägen relativt snabbt men han hade inget som behövde styrka och självkänsla. Facit i hand i nuet verkar vara två medberoende som smittar varandra i ett ekorrhjul. Toppensituation. I min situation har jag som sagt mycken anledning att hålla näsan över ytan, men det har inte min partner något behov av att göra. Har kämpat med bekräftelse bekräftelse bekräftelse för att jag känt på mig att det varit det rätta men till slut, mkt p g a yttre omständigheter oxå, dagens samhälle är ju lixom tufft nog som det är, föll jag ihop som en liten ynklig trasa och nu är jag den extremt bekräftelsetörstiga, och då vart vi två.
Känner att jag fortfarande, nej ännu mer, behöver bekräfta, och jag pallar inte. Fast samtidigt behöver jag honom för att ta mig upp på fötter.
Jag ÄR stark och jag KAN mer än vad jag tror och det FINNS alltid en liten droppe bränsle kvar i botten på tanken, men vad hjälper det när jag inte har en aning om hur jag ska hantera detta? När jag samlat den lilla droppen och kämpar på så stöter jag på detta evinnerliga försvar, skuld och bortförklaringar m m, och jahapp då var jag under isen igen o s v ...
Jag är säker på att det finns någon som kan råda mig till åtgärder härinne!!!!! Jag behöver tro på det i alla fall...Hur hanterar man en partner som är så totalt utan självkänsla, självrespekt, människovärde, syndabockssökande, bekräftelsebehov, tro på sin egen vilja, skuld och anfall-försvar utan att själv dras ned?

voice

Det verkar som att du måste sätta dig själv på första prioritet!
Sätter din nuvarande partner sig själv på första prioritet?

Inmyhands

var han narcisst? han som du levt med i tre år nu??

dizzy

Svar NEJ.
Nu vill jag inte döma vad andra gör och inte gör men enligt min kännedom är min partners prio nr ett att vara till lags, att stå till tjänst, att leva för omgivningens gillande. Alternativt, när det inte fungerar, att sluta sig helt och krypa in i en "bunker" och sitta där och "peka finger". Jag är totalt utmattad, körd i botten, hela tiden i en sorts rävsax där ett alternativ är att stå still och visa tålamod, trots att mitt liv blir lidande, ett annat är att gå vidare själv, med extraansvar, nämligen hans - vilket jag INTE VILL HA, men någon måste ju ta hand om saker och ting...Samt feta pekfingrar emot mig. Som det är nu tar ingen hand om någonting. Behöver verkligen goda råd nu.