Frihetslängtan

Oj, har visst skrivlust idag. En sak som jag tycker hjälper mig också är naturen. Läste en bok om det också att naturen har visat sig vara läkande för många med själsliga problem av olika slag. Naturen ställer inte krav, den är anpassad för våra sinnen, den stimulerar alla våra sinnen o s v.
Kanske märker man inte det på en gång men att ta sig ut i naturen med jämna mellanrum är bra tror jag.

Jag förlorade min faster för ett drygt halvår sedan och det var en ordentlig kris för mig. Hon var den enda som såg mig när jag var liten. Hon betydde enormt mycket för mig. Det tog tid innan jag vågade sörja. För kan man sörja en faster var min tanke? Men hon var min andliga mamma kan man säga. Jag har alltid älskat att vara i naturen men efter hon dött så längtade jag ut och har gått många promenader där detta halvår. Jag blev besatt av tanken att bo närmare naturen så nu ska vi flytta, två mil från där vi bor nu men intill skogen.

Så om ni inte upptäckt naturen! Ge den en chans om ni kan! Om ni inte kan så kanske ni har något träd eller så i närheten, att bara sitta och betrakta grönskan tror jag kan vara bra.

David

Jag tycker att naturen kan ge mig ro,ofta när jag har något problem vill jag t.ex promenera nära någon älv.Desssutom tycker jag att ja tänker klarare efteråt...

En Annan

Jag promenerar också gärna i naturen. Jag har turen att ha en bit (mer eller mindre orörd) natur precis runt hörnet. Ibland gör jag en längre promenad. Eller så gör jag som idag, när jag gick ut till dammen som ligger ett par kilometer härifrån och satt och såg på forsen som med kraft tog sig fram i landsskapet.

Alldeles fascinerande underskönt!

__________________