Terapisnack » Recent Topics

Terapisnack » Recent Topics http://www.terapisnack.com/ Nordens största psykologiforum sv-SE Sun, 14 Mar 2010 12:25:47 +0000 <![CDATA[Sök]]> q http://www.terapisnack.com/search.php Bebe på "... sämre igen..." http://www.terapisnack.com/topic/samre-igen#post-174023 Lör, 13 Mar 2010 00:53:07 +0000 Bebe 174023@http://www.terapisnack.com/ Är deprimerad och har nu gått på cirka 5 samtal och ätit Setralin i 4 veckor. Har egentligen varit deprimerad i många år, ända sen tonåren, men har på något sätt hållit näsan ovanför vattenytan utan att söka hjälp förrän nu. Orkade inte hålla masken uppe längre, konstigt egentligen att den höll så länge. Sparkar på mig själv för att jag inte sökte hjälp för flera år sen... Har hört från olika håll att jag låter piggare nu även om jag själv inte känt nån effekt än. Kanske känt nån minimal effekt men känslan är så svag och diffus att jag inte skulle kunna beskriva den eller ens säga på vilket sätt det känts lite, lite lättare... Men idag kändes det tyngre, har även fått frågan hur jag mår för att andra tyckte jag lät tyngre igen. Jag trodde att det bara var för att jag inte sovit så bra i natt men så är det inte, känns faktiskt tyngre. Känner mig t.o.m. trött i ansiktsmusklerna nu, har liksom omedvetet "dragit ihop" ögonbrynen och pannan hela dagen. Är nog besöket på Arbetsförmedlingen igår som gjort det, kan inte se nån annan orsak. Är arbetslös och placerad i åtgärd, ”Jobb och utvecklingsgaranti”. Frågade hur hård press de tänker lägga på mig, vill ju egentligen inte vara sjukskriven men samtidigt känner jag att jag inte klarar just någon press nu. Tanken är att jag nu ska ut i ”praktik” men de sa att jag ska ha möjlighet att påverka plats och så, eventuellt kan jag få praktik på en arbetsplats jag varit på tidigare. Det är en arbetsplats jag trivdes mycket bra på på alla sätt, där vet jag att jag behövs, att jag får jobba och känna att jag gör någon nytta, inte bara blir placerad nånstans för att arbetsförmedlingen ska bli av med en. Jag tyckte det kändes någorlunda ok efter mötet, eftersom jag skulle få inflytande och dessutom kanske få vara på min gamla arbetsplats. Men jag reagerade nog omedvetet mer negativt än jag trodde... Och nu när den minimala positiva effekten är borta så märker jag det, så tydligen fanns det där ändå! Nu mår jag plötsligt nästan sämre än innan… Ställde visst ingen fråga… kanske bara behövde skriva av mig lite… Känner mig trött och tom, som en gammal ballong som tappat luften, samtidigt känner jag mig spänd som en fjäder… Vad sjutton ska man göra för att må bättre? Ska man ändå behöva vara sjukskriven en tid? Vet inte vem jag ställer frågan till, kanske mig själv… nocontrol på "Jag kan inte sluta!" http://www.terapisnack.com/topic/jag-kan-inte-sluta#post-173855 Ons, 10 Mar 2010 21:20:43 +0000 nocontrol 173855@http://www.terapisnack.com/ Det började med kontroll över ett mål om dagen. från tolv år tills jag var 15, sedan gick allt utför. Jag svälte tills jag tappade 20 kg på 6-7 månader, jag slutade helt äta. Mamma blev orolig och då var jag tvungen att försöka äta, och kom helt plötsligt på att jag kunde kräkas. ÅH VAD SMART! Då ser det ju ut som att jag äter, men det behålls inte! Sedan kom hon på mig med att kräkas på toaletten, så då började jag kräkas på rummet i plastpåsar och kastade i soprummet. Något som jag skäms otroligt över. (har slutat med det, men ser till att kunna kräkas på toaletten efter maten som jag tvingas vara med på) Sedan började jag känna mig sugen, och började sakta men säkert köpa hem mer och mer onyttigheter och bröd och pålägg och allt det jag inte FÅR äta!! Sen hetsåt jag och kräktes otroligt tills det gjorde ont i hela kroppen. Nu har det hållt på så med hetsätning och kräkning varvat med veckovis av svält utan något mer än vätskedrivande teer och annat tarmarbetande (ren olivolja, linfrön, -plommon i bästa fall om jag tillåter mig den sockerdosen-) Nu vill jag inget annat än att sluta kräkas!! Varje gång säger jag "inte igen" men sen står man där. Pengarna tar slut och ångesten äter mig innifrån. Jag svälter mig hellre än kräks. vill ju gå ner också, till min idealvikt. (ca 3 kg från vart jag ligger nu. Säkert vätska.) Jag går vårdlinje och har tillgång till massor av instrument och maskiner och jag har lågt blodtryck, indikation till påbörjad kärlkramp på mitt EKG och brist i det mesta vitaminer, mineraler, järn etc. Men jag kan inte se det. jag kan inte acceptera det, trots att jag vet om det. 96/68 i blodtryck är inte bra för någon som är 18 år i juni, på 173 cm. (100+ålder/60 är normalt. Så jag borde ligga på 120/60 ungefär) Hur ska jag sluta kräkas!? Jag vill bara sluta med det och succesivt äta mer (äter så sällan som någon dag i månaden som det får stanna mer än någon timme) och träna i kompensation för att kräkas (till en början) Jag vill också kunna vara en ung vuxen och umgås med mina vänner, gå på lunch och inte ångra på 5-kronors toaletter, med rinnande näsa och blodsprängda ögon. jag orkar inte behöva förklara mig mer. är redan vegetarian som folk ifrågasätter då jag aldrig äter protein, bara sallad om något. och kanske pasta/potatis. hjälp mig! princessdoll på "Ångest" http://www.terapisnack.com/topic/angest-75#post-173954 Tor, 11 Mar 2010 22:20:39 +0000 princessdoll 173954@http://www.terapisnack.com/ Hej, Idag när jag skulle till ett ställe där man söker jobb (jag är där måndag-fredag från 8-12 om dagarna) så började jag gråta hysteriskt, fick panikkänsla i hela kroppen och ont i magen. Det började med att jag gick upp och duschade, sminkade och gjorde det jag brukar göra. Sen när jag skulle gå började ångesten komma och jag gick en liten bit men fick vända för tårarna bara strömmade ner. Jag kom hem igen ganska snabbt och min pojkvän var hemma också och han pratade lite med mig. Eftersom tårarna hade runnit så hade ju sminket blivit helt förstört och de som känner mig vet hur noga jag är med det, det måste bli perfekt innan jag går någonstans. Så jag fick tvätta bort, sminka igen, ta bort och till slut blev det så jag kunde gå utanför dörren. Ont under ögonen hade jag eftersom jag tvättat av och torkat med handduk några gånger. Svider fortfarande. Kan nästan börja gråta nu för jag känner hur dum jag är mot mig själv egentligen. Fast det är ju inte jag... det är den förbannade ångesten som börjat sen ett tag tillbaka. Jag är rädd för att göra fel, är rädd för att andra ska tycka att jag är ful, fet och i vägen liksom. Är rädd att folk ska prata om mitt utseende, vill inte ens gå till affären vissa dagar för jag är ful och rälig. Känner för att skada mig rejält vissa dagar då det är som värst, bara få bort det fula. Någon som känner igen sig? Måste få lite stöd hos någon som förstår.. har börjat gå hos en kurator var 14:de dag men känner att det är för lite eftersom jag har ångest mer än en gång på två veckor.. Kram på er där ute. Anonym på "En ljusare framtid" http://www.terapisnack.com/topic/en-ljusare-framtid#post- Sön, 14 Mar 2010 14:25:47 +0000 Anonym @http://www.terapisnack.com/ pollapro på "älskar hon mig???" http://www.terapisnack.com/topic/alskar-hon-mig#post-173733 Tis, 09 Mar 2010 20:32:54 +0000 pollapro 173733@http://www.terapisnack.com/ ja träffa den här tjejen för ca 10år sen det sa klick direkt men hon hade kille redan hon sa hon va berädd att lämna han för mig, men ja tror inte ja svara på det tyckte det kändes fel efter som ja kände hennes kille med...men vi vart bästa vänner direkt o umgick flera dar i veckan alla trode vi hade sex men det har vi alldrig haft... sen hade ja ett förhålande i 5år men va aldrig lycklig den andra tjejen va jämt i mitt huvud, o när ja va i mitt förhålande byte hon kille oxå...en dålig kille han knarka o va elak o en kväll så rånade hennes kille mig på 14000kr då fick ja nog o kände att ja inte kunde umgås med henne mer på grund av han så vi sågs inte på nästan 2 år... så plötsligt sprang ja på henne på krogen en kväll ja gick fram o sa hej...då skrek hon bara rakt ut såg ut som hon sett ett spöke hon börja gråta o krama om mig o efter den kvällen har vi hängt ihopp med varan i ca 10månader 5-6 dar i veckan det vissa sig att hon hade det väldigt jobbigt med sin kille hon ville bli av med han men älska han på nåt viss på samma gång, hon sov hos mig några gånger men hade altid sin son mellan oss då... en kväll i november satt ja hemma hos henne när hon va ute med en kompis ja ville inte med för ja skulle jobba hon ville ja skulle sova kvar hos henne endå så det gjorde ja när hon va påväg hem ringde hon o sa "ja älskar dig "mitt namn" du vet väll att ja älskar dig va" ja låg o sov o förstog knappt va hon sa så svara nog inte då heller:( o i januari va vi på en fest ihopp då sa ja att ja älskar henne då sa hon ja måste fixa det här med min kille först sen får vi se vad som händer det vet man aldrig...ja vart lite sur på nåt o drog frpån den festen då ringde hon typ 10 gånger o mesa 5-6 gånger o sa att ja måste komma tillbaka att vi måste prata...så till slut kom ja tillbaka då va hon jätte ful o satt med tårarna i ögonen...vi satt några st vid ett bord då som alla vet va ja känner för henne så då sa dom varför blir inte ni ihopp det slår ju blixtar som heter duga mellan er...då sa hon att hon bara älska mig som vän??? tillslut så misshndlade han henne och en tjejkopis till henne o hon anmälde honom nu har hon flyttat till nåt skyddat boende o ska byta namn o stad, hon får inte ha kontakt med nån alls men på nåt sett så har hon fått kontakt o pratar med mig och 1 av hennes syskon så vi pratar varge dag nu fast vi inte får... o nyligen fick hon komma till hennes syster över en helg o då va ju ja med där vi prata o så som vanligt bara sen gick hon o ja o la os i en säng hon la sin son mellan os som vanligt men plötsligt kände ja hur hon la sin arm över sin son o höll i min arm o så höll vi varan i handen nån halvtimme sen somna ja till o vakna av att hon klättra över sin son o la sig brevid mig o tog min arm o la om sig så somna vi i skeden...och ofta dom senaste 10 månaderna kan hon bara sitta med ett stort leende o stira in i mina ögon runt 10sek...men hon säger aldrig nåt ja får på sin höjd en puss på kinden o en hård kram när vi ses... hur vet ja va hon vill??? ja vill inte pressa henne heller efter som hon har det jobbigt nu va knappt 2 månader sen hon vart misshandlad o försvan... men ja kan inte tänka på annat en henne ja älskat henne så otroligt mycket, är det bara ja som tror hon älskar mig med el kan det va så att hon gör det? mvh Lena1 på "Jag känner mig konstant besviken och ensam" http://www.terapisnack.com/topic/jag-kanner-mig-konstant-besviken-och-ensam#post-171571 Tor, 11 Feb 2010 19:18:05 +0000 Lena1 171571@http://www.terapisnack.com/ Jag har under en väldigt lång tid känt mig besviken och ensam. Vissa perioder kan det vara bättre men jag har nog aldrig känt mig nöjd med livet. Min ensamhet skriver jag om i mitt förra inlägg och den spelar en stor roll. Jag har gått genom många år av skola och högskola utan att hitta några riktigt bra vänner. Jag har ingen kompis som bara hör av sig spontant och jag har lagt oerhört mycket tid och gjort ett otal försök till att hitta vänner. Jag är också så otroligt besviken på hur livet är i övrigt. Jag har ägnat många år till studier och haft bra resultat. När jag nu närmar mig slutet på min utbildning ser jag bara hur svårt det är att överhuvudtaget få ett jobb. Jag har varit ute i arbetslivet under olika praktikomgångar och vet att om jag inte får göra det jag trivs med så mår jag bara dåligt. Jag är besviken på så mycket som att inte ha det jobb jag vill ha att inte ha de vänner jag vill ha att sakna bra kontakt med släkt att alltid kämpa utan att det betalar sig Jag har också varit positiv men det finns en gräns. Jag har efterlyst coacher men dessa kostar pengar och jag har inga pengar. Det svenska systemet är uppbyggt för att isolera, utesluta och utestänga folk ur samhället oavsett hur duktig och framåt man en gång var. Jag känner mig konstant besviken och ensam och det finns ingen lösning på all misär. Lurvasen på "Cipralex- biverkningar!" http://www.terapisnack.com/topic/cipralex-biverkningar#post-169342 Sön, 17 Jan 2010 20:56:55 +0000 Lurvasen 169342@http://www.terapisnack.com/ Hej! Jag började ta cipralex för ca 4 veckor sedan. Första veckan 10 mg samtidigt som jag fasade ut Mianserin 30 mg. Efter en vecka höjdes dosen till den jag har nu, 20 mg. Förutom att jag oroar mig för om dessa tabletter kommer hjälpa mig (har ångest och tvångshandlingar, åt efexor innan) så har jag lite funderingar om alla biverkningar. Jag är väldigt varm, inte så svetten rinner, men varm, väldigt törstig, och en enorm trötthet vissa dagar så jag bara vill ligga!!!! Är detta något någon känner igen? Är dessa biverkningar övergående? Har även vissa dagar otroligt ont i kroppen. Tacksam för svar! Holdeman på "Hur lindrar man sin ångest?" http://www.terapisnack.com/topic/hur-lindrar-man-sin-angest#post-174028 Lör, 13 Mar 2010 03:04:29 +0000 Holdeman 174028@http://www.terapisnack.com/ Vad har ni för knep för att hantera ångesten när den griper tag i en? Ångesten som tvingar in en i tvångshandlingar som man absolut vill undvika. I mitt fall överätning, som leder till hetsätning, som leder till flera veckor av katastrof. Hur byter jag ut en hemsk ångest till välmående? Visst finns det många saker som får mig att må bra, t.ex. träffa vänner, prata med vänner osv. Men när jag sitter ensam och ångesten tar över min kropp så är social kontakt det sista jag tänker på när hjärnan skriker ÄT. Jag behöver nånting snabbt, en knapp att trycka på, som får mig att må bra. Jag har jag två saker som ofta fungerar. Ett varmt bad, det höjer min kroppstemperatur så jag slipper frysa samt får min hjärna att lugna ner sig och känna mig avslappnad. Den andra är att dricka en Red Bull. Den blir jag också varm av och koffeinet gör mig pigg och stark och nånting händer i hjärnan som får mig på andra tankar än att fastna i ångestspiral. Men jag vill hitta fler saker. Jag vill veta hur ni gör? Berätta för mig! Jag vill se om det är nåt som kan hjälpa mig med. Tack. Jitty på "Jag går sönder, jag är bara bitar!" http://www.terapisnack.com/topic/jag-gar-sonder-jag-ar-bara-bitar#post-173080 Mån, 01 Mar 2010 01:15:27 +0000 Jitty 173080@http://www.terapisnack.com/ Är de nån som känner som jag; Hopplöshet, förtvilan och en önskan om avslut? Jag orkar inte mer! Och att be om hjälp, hjälper inte man får ingen hjälp orka inte denna smärta. Von-K på "Suck :(" http://www.terapisnack.com/topic/suck-2#post-165237 Tis, 01 Dec 2009 21:17:50 +0000 Von-K 165237@http://www.terapisnack.com/ Idag fick jag en utskällning av båda mina chefer för att jag gav min sambo rabatt på en  produkt..Vi får ge rabatter men dom sa att jag gav mer i rabatt än dom tyckte jag borde gett.. Vi har ju några "regler" kring rabatter..men jag har inte sett att någon har följt dom alls i huvudtaget sedan jag började så därför fick jag inte intrycket av att det var viktigt.. eller ens regler..Vi får ge rabatter till anhöriga.. men jag har sett hur andra på jobbet ger rabatter till vilka som helst hur som helst..Till mig sa dom att rabatter alltid måste diskuteras först osv osv.. men det verkar bara vara jag som berörs av dessa regler.. Då jag en gång ger rabatt till min sambo som råkar vara min enda anhöriga är det tydligen mycket värre än de som ger rabatter till folk på daglig basis för att smöra eller som vissa andra på mitt jobb ger till hela deras släkt.. det handlar inte om mycket pengar heller i mitt fall.. Jag förstår heller inte hur det ens kan komma till diskussion.. det har varit lite intriger på jobbet och jag tror att andra "skvallrat" om det för att få mig att framstå som dålig.. det finns inget annat sätt inte efter så kort tid.. och det stör mig att alla andra kan begå ett misstag men det finns aldrig utrymme för att jag ska göra det .. Jag blir lite bitter.. Och imorrn ska jag tillbaka igen   Rosea på "Social, omtänksam och kul person, men så jädra ensam...Snälla, behöver hjälp!" http://www.terapisnack.com/topic/social-omtanksam-och-kul-person-men-sa-jadra-ensamsnalla-behover-hjalp#post-166669 Ons, 16 Dec 2009 09:42:34 +0000 Rosea 166669@http://www.terapisnack.com/ Hej, Jag orkar inte må så här längre......... Jag är en tjej på 39 år och som endast bott i skåne sen i våras. Jag är singel och har halvtaskig relation med mina föräldrar då mamma har psykiska problem och pappa mest är bitter på allt och bryr sig inte så mycket om andra. Jag har alltid fått klara mig själv, var mobbad i skolan eftersom jag såg ut som jag gjorde till följd av föräldrarna som inte brydde sig om jag tvättade mig eller hade rena kläder. Jag var också mycket blyg. Jag har kämpat och stridit, varit nere på botten och vänt många gånger, men är en otroligt öppen, social, begåvad, skojig och oftast positiv person. Mitt stora bekymmer är – ensamheten. Den är min stora skräck, har följt mig hela livet och har lett till att jag kraschat ett par gånger. Rädslan över att aldrig träffa någon att bilda familj med ledde till krascherna. Nu kommer denna tid på året som är den tyngsta av dem alla… Jul och nyår. Alla snackar om hur mycket de har som de ska hinna med, jag bara önskar att jag också hade det så. För mig blir det mindre att göra, kören tar uppehåll, på mitt träningsställe har man färre pass. Jag har skaffat en del vänner härnere i skåne, men jag har ingen som känner mig helt och hållet och de flesta har sitt. De bjuder inte in nån ny. De har sin jul och nyår redan planerade. Jag känner mig så ensam och är så ledsen och samtidigt skitförbannad på att det ska vara så här!! Varför ska jag, som har så mycket att ge, som är en bra människa, få sitta själv?? Jag hatar detta!!! Jag kommer att åka hem över jul, det har löst sig någorlunda då jag numera att fått en ganska bra kontakt med min morbror och hans nya fru. Det stora problemet är nyår… Då kommer jag vara härnere och troligen sitta helt bedrövad, ensam i min lägenhet. Jag har ju så mycket att ge!! Varför måste jag vara så ensam??? Kan någon förstå varför?? Denna hemska ensamhet tar all min kraft, sänker mig totalt. Jag kan inte fokusera på mitt jobb, jag deppar ihop totalt. Jag bara gråter. Snälla, finns det ingen som kan hjälpa mig komma ur denna ensamhet?? Som hjälper mig att förstå om det är något jag gör fel?? Som jag kan ändra på? Jag orkar inte må så här mer. Tiden går, folk skaffar familj, jag står kvar, ensam..Känner jag att jag har folk omkring mig så skiner jag upp, blir en sprudlande och glad människa. Ensamheten knäcker mig... Snälla, hjälp?? Laylaylady på "Have you ever seen a onelegged dog, then you've seen me" http://www.terapisnack.com/topic/have-you-ever-seen-a-onelegged-dog-then-youve-seen-me#post-173547 Sön, 07 Mar 2010 14:15:44 +0000 Laylaylady 173547@http://www.terapisnack.com/ Känner att jag behöver skriva av mig lite. Ni får ursäkta att det är väldigt mycket text och stundtals väldigt svamligt. Jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Bara att skriva av mig antagligen. Men ingen skulle bli gladare än jag om någon kommenterade. Jag tillhör den kategorin av människor som inte har någonting i mitt liv. Den kategorin av människor som helt enkelt, hur brutalt det än låter - inte har någonting att leva för. Som inte har någon anledning att kliva upp på morgonen. Om vi bortser från barndomen, så kan jag inte påstå att jag levt ett särskillt lyckligt eller tillfredsställande liv. Min drivkraft har alltid varit en längtan efter någonting annat och löftet om att man en dag skulle nå en förändring. Förändring som var synonymt med den dagen då jag lämnade den plats jag växte upp på. Den dag då jag skulle gå vidare, se nya platser och träffa nya människor. Men när studenten väl dök upp blev det som ett antiklimax, dels hade jag alltför naiva tankar då jag inbillade mig att det bara var att ta studenten - allt det andra skulle komma sen. Dels var det svårare än jag trodde, att liksom lämna det enda liv jag någonsin vetat. För skolan hade alltid varit det mitt liv kretsat runt. Inte så att jag var en väldigt ambitiös elev eller så, men det var ju allt jag visste. Jag tänker att det kanske hade varit lättare att ta för sig av livet efter skolan om jag hade haft mer tillfredställelse i mitt liv. Lättare att ta det där klivet ut, om man hade varit starkare som person. Om jag hade haft min beskärda del av "lycklig" ungdomstid. Om jag känt att jag någonsin passat in, om jag hade haft äkta vänskap och kärlek. Har nog aldrig haft riktig vänskap och kärlek vet jag knappt vad det är. Jag ser det lite som att jag inte har tillräckligt mycket i ryggsäcken för att klara mig ute i stora världen. En gammal klasskompis sa en gång "att detta är tiden vi kommer titta tillbaka på när vi blivit gamla. De gyllene dagarna, vi ska njuta varje minut av", och för mig kändes det bara som en spark i magen. För jag har liksom aldrig passat in, aldrig vart "en i gänget", har alltid umgåtts med minoritetgängen i klassen. Aldrig någonsin för en sekund känt att detta är mina "gyllene dagar". Jag har liksom aldrig fått höra att jag är bra, söt ,duktig. Aldrig känt mig som en uppskattad person. När jag gick i högstadiet fokuserades det mest på att jag och mina tjejkompisar liksom separerade oss från klassen, och hade ett ganska desktruivt umgänge där vi skapade vår egen lilla bubbla och omvärlden inte fanns. Man kan säga att vi högg innan någon annan hann hugga oss. Det lyftes aldrig fram några goda sidor hos oss, och inte en gång funderade de över varför vi gjorde som vi gjorde. Vi var förövarna och aldrig offren. Det faktum att jag var ganska duktig i skolan lyftes aldrig någonsin fram. Efter gymnasiet sökte jag ett jobb som jag trodde skulle bli tillfälligt. Nu har jag varit där nästan i ett helt år och jag hatar varje dag jag måste gå dit. För att det är ett skitjobb och för att jag fortfarande är kvar i samma jävla skor, i samma jävla by och står och stampar på samma ställe. Jag känner mig som en tidsmaskin. Så fort jag träffar människor från det förflutna, gamla klasskompisar eller bara kompisar jag inte träffat på ett tag så har jag ingenting att berätta. Det känns som att jag är konserverad, medan omvärlden rör sig. Jag kan inte berätta om nya bekantskaper, nya kärlekar eller roliga situationer. Skillnaden från nu och förr är att förut såg jag ändå framåt. Jag skulle inte nöja mig med detta, mitt liv skulle få mening så småningom. Jag försökte intala mig att "Den som väntar på något gott...", "Man måste nå botten förrän det kan vända" osv. Allt för att peppa mig själv om att det kommer att komma ett liv efter detta. Nu ser jag det inte på samma sätt. Jag tror att jag aldrig någonsin kommer skaffa ett liv. Att jag aldrig kommer bli lycklig. Många säger att man måste göra någonting, att livet inte kommer serverat. Tro mig, jag om någon vet. Men kan ingen förstå att det är svårt? Jag är en fågel som inte kan flyga för jag har inga vingar. Jag har aldrig fått någonting av livet och jag vet inte hur man ska göra för att få det man vill. cutuself på "Less på livet, mediciner funkar inte.." http://www.terapisnack.com/topic/less-pa-livet-mediciner-funkar-inte#post-173884 Tor, 11 Mar 2010 09:41:59 +0000 cutuself 173884@http://www.terapisnack.com/ Jag har mer eller mindre mått dåligt sedan jag var i 14 års ålder (22 idag).. har ett starkt behov av att skada mig själv.. jag är rädd för att dö men känner mig besatt av att "ta livet" av mig.. jag tänker på det flera gånger om dagen, men jag är för feg, och jag hatar mig själv för att jag inte har modet till det för jag känner så starkt för det! Just idag känner jag mig inte rädd längre.. det känns snarare som att jag börjar acceptera min röst i huvudet om att ta livet av mig.. jag bryts sakta ner, och tro mig jag har hjälp.. testat olika mediciner men inte hittat någon vettig ännu.. Jag är så trött på att aldrig få en dag med glädje.. det ända jag ser är mörker, jag orkar knappt älska någon.. jag vågar inte gå ut, jag orkar inte träffa min vänner, efter nån timme på staden så säckar jag ihop hemma.. blir så fruktansvärt trött av att försöka hålla en fasad jag inte har mot världen. Jag har en underbar sambo, han hjälper mig, men trots det tar jag inte till mig nåt. Inget blir bättre, det går bara utför mer och mer.. jag känner mig så otroligt misslyckad när jag inte klarar av att sköta ett vanligt jobb som alla andra.. jag vill verkligen avsluta detta liv, är ändå rädd för att bli gammal. det känns bäst just nu. tack för att ni läste. sotnos1 på "hjälp! någon med erfarenhet av Atarax??!" http://www.terapisnack.com/topic/hjalp-nagon-med-erfarenhet-av-atarax#post-173342 Tor, 04 Mar 2010 19:57:06 +0000 sotnos1 173342@http://www.terapisnack.com/ Hmm.. vet inte hur jag ska börja då allt är väldigt nytt för mig. Men allt började att jag råkade ut för en panikångest attack, jag ringde ambulans med tron att jag höll på att dö. På akuten sa dom att jag hade drabbads av panikångest men eftersom en läkare som hade lyssnat på mitt hjärta hade hört ett litet blåsljud flytta dom mig till hjärt avd. Där låg jag i 2 dagar utan några konstigheter skickades jag hem för att invänta en remiss till ett hjärt ultraljud som fortfarande inte har kommit. Nu har de gått 2 månader och jag har blivit värre än någonsin, jag får ångest HELA tiden som leder till panik. Jag är fruktansvärt rädd för döden och det kan vara en grundliggande faktor till detta elände utlöser sig. Igår vad jag hos läkaren för första gången hon skrev ut atarax 10 mg som jag ska ta 1-3 tabletter om dagen för att förebygga ångest. Jag tog en tablett igår kväll och blir ofantligt trött och somnade på en mille sekund. Till min poäng är att jag har mått USELT idag, har vart trött och mitt hjärta har slagit fort. Har fått mer ångest attacker än vad jag brukar och i sammanhang som jag aldrig annars får. Några frågor som jag undrar då allt är så nytt, tacksam om någon tog tid och svara på dessa då min oro kanske lindras lite. 1.Jag är vädigt rädd att mitt hjärta inte klarar av ataraxen då jag har ett blås ljud, kan ataraxen vara farligt? 2.Är en biverkning av ataraxen ångest? Jag gillar inte att ta tabletter och min oro att atarax är farligt mot kroppen kanske det gör att jag får ångest.(?) 3,Är atarax farligt? bör jag oroa mig? Usch jag mår så ofantligt dåligt över min ångest och panikångest, vet inte vad jag ska ta mig till, känns som jag inte orkar mer. 4.Kommer jag någonsin kunna leva ett normalt liv igen? 5.Jag har fått för mig att jag inte alls lider av ångest utan jag tror att min kropp kommer att dö inom en snar framtid, att tänka så är det en form av ångest? Snälla medmänniskor jag skulle va evigt tacksam om ni tog er tid och svara på dessa frågor som tynger mig. Må gott allesamman.<img title="Kiss" src="../bb-templates/terapisnack/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif" border="0" alt="Kiss" /> Anonym på "En ljusare framtid" http://www.terapisnack.com/topic/en-ljusare-framtid#post- Sön, 14 Mar 2010 14:25:47 +0000 Anonym @http://www.terapisnack.com/ brokenXangel på "--- U dad" http://www.terapisnack.com/topic/fuck-u-dad#post-174088 Sön, 14 Mar 2010 02:36:32 +0000 brokenXangel 174088@http://www.terapisnack.com/ Du har fått mig att skära mig igen, fuck u! Fan vad jag hatar när du håller på. Kan du inte skärpa till dig? Ser du inte att mamma har svårt att älska dig? Alla här hemma ser att du förändrats, kan inte du se det också? Fattar du inte att du är den enda anledningen till att jag mår skit, att jag vill flytta hemifrån och att ingen av oss barn vill lämna våra rum? Jag vill fan inte se dig längre. Jag vill ha tillbaka min pappa, MIN älskade pappa. Han som jag engång älskade. Han som inte var elak och sa en massa skit, han som faktiskt kunde skämta och inte fick raseri utbrott var och varannan minut. Snälla pappa, kom tillbaka. Jag gråter och blöder för dig. sundancekid på "Hur mitt liv påverkats av medicin" http://www.terapisnack.com/topic/hur-mitt-liv-paverkats-av-medicin#post-173555 Sön, 07 Mar 2010 14:24:49 +0000 sundancekid 173555@http://www.terapisnack.com/ Jag har nu ätit antidepressiv medicin (SSRI-preparat), mot min depression och ångest, i sex veckor och fyra dagar. Det tog sin tid innan jag tog till mig att det var medicin som jag behövde, och det var mycket på grund av min skeptiska syn på det. Men eftersom jag aldrig tidigare hade något personlig erfarenhet av antidepressiv medicin, så hade jag svårt att tro att det skulle hjälpa mig - att det skulle bli den livboj för mig som alla pratade om. Jag hade själv bestämt mig för att jag skulle klara mig med endast regelbundna psykoterapisamtal och stenhård vilja på att uthärda ångesten. Det var i alla fall vad en viss person sade till mig att jag skulle göra. Jag påverkades mycket av vad den här personen intalade mig, vad som var den rätta vägen och att medicin bara skulle ”trycka ner problemen ännu mer” så som han uttryckte det. Men det var ju hans sanning, det var det han valde att tro på. Självklart har jag kämpat i många år utan medicin, det är det ingen som kan ta ifrån mig. Jag har utvecklats något enormt som människa, fått en helt ny självinsikt och förståelse för mig själv och min egen historia. Så på så sätt ångrar jag absolut inte all den tiden jag lagt ner på alla psykoterapisamtal. Det var också något som jag intalade mig: ”den här processen tar tid, jag kommer inte att bli bra på en gång”. Tid tog det också och mitt mående har verkligen gått upp och ner som i en bergochdalbana. Jag har pendlat i perioder från att mått ganska bra (men samtidigt varit ganska självupptagen med min personliga utveckling, och på så sätt inte kunnat leva ut fullt ut), till att mått för jävligt och gång efter gång åkt ner i mina djupa depressioner. Så hur mycket jag än har kämpat och slitit, så har jag ändå inte kunnat hålla mig uppe helt. Det blev till slut otroligt tröttsamt och krävande att aldrig riktigt kunna få ihop eller bygga på ett liv som jag hela tiden har önskat mig. En morgon i januari blev min ångest så påtaglig och outhärdlig så jag kände att: nej, så här kan jag inte ha det längre, jag måste få hjälp. Jag var alltså tvungen att rasa all den stoltheten jag byggt upp, om att jag minsann inte ska äta någon medicin. Nu handlade det här om mig, ingen annan. Det fanns bara en sak att göra. Jag ringde till Vårdcentralen, som bokade en tid till mig hos en läkare samma morgon. Efter det läkarbesöket fick jag utskriven antidepressiv medicin, som jag nu skulle äta i ett år. Det var nu min väg till mitt nya liv började. Jag var medveten om vilka biverkningar medicinen kunde orsaka - vilket som jag heller inte slapp undan. Framför allt gjorde den mig oerhört trött och jag minns att de första två dagarna sov jag näst intill hela tiden. De kommande veckorna efter det var rent ut sagt hemska. Inte bara att jag blev väldigt trött, energilös, öm i kroppen, torr i munnen och ganska yr, så drabbades jag av en ångest som jag aldrig tidigare varit med om. Allt kändes hopplöst och meningslöst och jag hade ingen vidare lust till att kämpa längre. Vardagliga sysselsättningar kunde jag inte längre genomföra. Jag vet att tidigare under mina depressioner, så har jag även då varit mer eller mindre rörelsehandikappad men den här gången var det brutalt. Till exempel när jag skulle tvätta håret, fick min mamma hjälpa mig med det i badkaret. All ansträngning blev otroligt påfrestande för psyket. Jag läste en del om medicinen och det stod att det kan ta ganska många veckor innan den börjar ge resultat. Det kändes ju som en liten tröst, men samtidigt hade jag svårt för att tro på att den skulle hjälpa mig (på grund av min tidigare syn på det). Under tiden gick jag även hos min psykolog, och går det även nu regelbundet. Det måste jag säga att det gav mig ett stort stöd och större acceptans för min situation. Jag vill även tacka min mamma som hela tiden fanns/finns vid min sida och som inte gett upp hoppet på att jag ska bli helt frisk. Jag minns att när jag var inne på min fjärde vecka med medicinen, så började jag känna mig något piggare vissa dagar. Det gick mycket upp och ner och jag var fortfarande väldigt trött men jag märkte att det var något som hände inom mig. Under denna tid försökte jag även ändra på min inställning till att själv vilja bli frisk. Jag försökte ändra på mina tankebanor och se på tillvaron med lite mera hopp. Som tidigare försökte jag även intala mig själv att även den här processen tar tid, och att jag kan inte göra något annat än att försöka ta en dag i taget. Jag började läsa mycket om depression och hur man kan gå till väga för att handskas med den. Jag tog även kontakt med andra människor som sitter/suttit i liknade situation och vet vad det handlar om. På så sätt kände jag mig inte lika ensam i det längre, och fick stöd och förståelse. Det var även skönt att få finnas till för någon annan för en gång skull. Det ger otroligt mycket också. Att skriva är även något som jag har gjort till en daglig vana. Att få skriva av mig, det är som ren terapi för mig. Jag insåg också att det var viktigt med rutiner varje dag. Därför skrev jag upp vissa saker som jag i alla fall skulle försöka genomföra. Till en början var det väldigt enkla saker, så som att sköta hygienen, äta en någorlunda bra kost eller komma ut en liten stund på dagen. Små enkla saker som sådana kändes väldigt stora för mig då, och jag blev glad om jag klarade av att genom föra dem. Sedan höjde jag successivt och försökte utmana mig själv med lite ”svårare saker”. Något som var väldigt svårt då var att komma ut bland människor, men jag visste även att det var det som jag behövde träna på. Något som är oerhört viktigt för mig, det är att lära mig att tänka lagom och ta ett steg i taget. Därför försöker jag nästan tvinga mig till att bara göra små grejer. Till exempel så behöver jag inte gå ut och gå i en timme, bara för att jag ska ta en promenad. Utan det räcker med en halvtimma, till en början i alla fall. Jag behöver inte heller läsa flera kapitel i en bok bara för att jag har börjat läsa den. Utan även där räcker det med 1-2 kapitel åt gången. Jag har tidigare blivit väldigt extrem i det jag gör och har alltid velat göra allt på en gång (så fort jag känner att det går bra). Men risken finns då att jag faller tillbaka, just på grund av att det blir för mycket. När jag var inne på min sjätte vecka med medicinen, bestämde jag med min läkare att jag skulle höja medicinen från 20 till 30 mg. Jag började äta 30 mg på torsdagen och på fredagen där efter kände att jag att det vände. Tänk vad mycket 10 mg kan göra. Så från förra fredagen fram till idag har jag mått ofattbart mycket bättre. Jag har känt mig pigg, målinriktad, stark och på bra humör. Jag har haft en vecka som har varit helt fantastisk och jag förvånas bara mer och mer över mig själv, vart jag får all kraft ifrån. Med tanke på att det inte alls var längesedan jag låg som ett vrak i sängen och inte alls hade någon vidare lust till att leva. Under veckan som har gått har jag alltså: gått ut och gått 30 minuter varje dag. Läst och skrivit varje dag. Varit på IKEA med min mamma (vilket tog några timmar). Jag har köpt målargrejer, börjat måla igen (som är ett gammalt barndomsintresse). Jag har hälsat på min bror och hans flickvän. Jag har ringt en kompis, och även varit ute och fikat med två andra kompisar. Gjort videodagbok och antecknat om varje dag, vad jag har gjort och hur jag påverkats. Det känns både kul och upplyftande att få vara engagerad och ta del av min egen återhämtning till att bli frisk. Man kan faktiskt göra så mycket på egen hand. Något som jag är speciellt glad över, är att jag lyckats släppa ganska mycket på min skam och skuld över min situation. Jag försöker istället tänka att jag ska känna mig stolt över mig själv och att jag minsann inte ska behöva skämmas för något. På så sätt har det också blivit lättare för mig att möta människor. Tidigare undvek jag gärna det, just på grund av min skam. Nu längtar jag istället efter att få komma nära människor, känna samvaro och gemenskap. Nu vill jag ta del av livet och lära mig ännu mer av det – genom att börja i små doser och testa mina vingar lite grann. Sammanfattningsvis så har jag lärt mig antidepressiv medicin kan inte enbart hjälpa mig till att bli stark, tro på mig själv och bygga upp ett värdigt liv. Där i mot har jag fått en helt ny uppfattning och kunskap om det. Om att vissa faktiskt bär på en större sårbarhet och har även för lite må bra-substanser i hjärnan, och där av är jag en av dem. Det är inte konstigt att vissa då behöver äta antidepressiv medicin, för att överhuvudtaget kunna ta sig upp och tänka i de banorna att vilja arbeta med sig själv och bli frisk. Jag tackar därför vetenskapen något enormt för att medicinen finns och kan hjälpa människor som inte mår bra. Den hjälpte mig. Smile83 på "Förstår ju" http://www.terapisnack.com/topic/forstar-ju#post-174079 Lör, 13 Mar 2010 23:09:46 +0000 Smile83 174079@http://www.terapisnack.com/ Hur kan det vara att jag ser min problematik men inte kan ändra den bara tvärt. det borde vara lätt ju. Att aha så här är det måste ändra det. Men ju mer jag förstår mig själv. Ju sjukare känner jag mig. Eller inser hur sjuk jag är. något jag förnekat i 7 år. ser verkligen hur min borderline Sabbar och gör allt så mycket svårare. Och ändå säger min terapeut att jag gått framåt i terapin. Om gå framåt just nu menas insikt så kanske. men självskadorna har oxå ökat ju mer jag insett. men men ja allt är bara förvirrande. jag känner mig SÅ sjuk. Är det såhär omvärlden sett mig? Set hur jag fungerat? Orkar ej känna mer CherryChili på "Ett stort problem? nakna flickor.." http://www.terapisnack.com/topic/ett-stort-problem-nakna-flickor#post-174070 Lör, 13 Mar 2010 19:48:38 +0000 CherryChili 174070@http://www.terapisnack.com/ Hej! Sitter vid min och min sambos dator, tappade bort en bild, sökte efter den, den bilden kom upp + en del bilder som var världigt opassade, det var bilder på flickor i troligen 13-15-års åldern, varför har min sambo dessa bilder? Tänder han på småflickor`? ska jag prata med honom... känns som om jag råkat göra intrång på hans privatliv... vet inte hur jag ska reagera på det hela... Rosenrött på "Ang. några undrar varför psykolog/terapeut inte märkt att det kan vara bordeline" http://www.terapisnack.com/topic/ang-nagra-undrar-varfor-psykologterapeut-inte-markt-att-det-kan-vara-bordeline#post-174060 Lör, 13 Mar 2010 17:25:58 +0000 Rosenrött 174060@http://www.terapisnack.com/ Jag vet ju själv hur det är att dölja mitt beteende (även fast jag inte fått diagnos än, har jag borderline"beteende"), låtsas att jag är normal. Låtsas att det som jag tycker är fel med mig, inte finns utan att jag är "som alla andra tycker är rätt att vara". Har även läst andras berättelser, intervjuer etc på internet sen jag insåg att det kan vara den diagnosen jag har, och alltid är det det med att dölja, låtsas att man är vad man uppfattar som normal. Jag har till och med kommit på mig själv flera gånger när jag skrivit på det brev jag skriver (och omskrivit) för att skicka till bedömningsgruppen på psykologiavdelningen på sjukhuset (då jag inte har någon psykolog som kan skicka remiss) att jag slätat över, låtsats som att vissa saker är mildare än vad de är. Helt enkelt för att jag det invant, jag låtsas alltid att jag är mer vanlig än vad jag är, oftast tänker jag inte på det. Jag vet inte hur ni är, men jag vet att jag ibland låtsades hos de psykologer jag haft också. Fast det kan ha varit för att jag då kände en motvilja mot att ta itu med mitt beteende (min ilska som det var då). Men jag var mot min psykolog som jag är mot andra människor, satte automatiskt på mig en mask. Ett problem, kan jag tycka att det blir, att upptäcka vilken diagnos man borde ha, om man inte visar symptomen utåt. Det är ju bara så det är. Rosenrött på "Nyss insett att det antagligen är Borderline jag har.." http://www.terapisnack.com/topic/nyss-insett-att-det-antagligen-ar-borderline-jag-har#post-172075 Ons, 17 Feb 2010 10:47:52 +0000 Rosenrött 172075@http://www.terapisnack.com/ Hej. Jag har alltid undrat vad, f*n, det är för fel på mig. Vad det är som är så fel i min hjärna att jag inte kan umgås med folk på ett korrekt sätt, att jag inte förr kunde hålla tillbaka agressionerna, har extrem ångest från och till, ibland bara slänger ur mig att "Jag kommer ta livet av mig!" trots att jag inte vill det just då men slänger ur mig det när jag blir sur på någon bara för att han/hon vet att jag velat det förr... Jag har sedan kanske ett år känt att det kanske är manodepressivitet jag har (vem vet, ma kan ju tydligen ha något vid sidan av borderline), det stämmer åtminstone med att jag mår ganska bra mellan ångest-attackerna/perioderna, och ibland för bra vilket leder till att jag får ångest för att jag verkar må FÖR bra för vad man får... Men jag har inte långa depressiva perioder, så det stämmer inte riktigt, och det förklarar inte allt det andra som är fel med mig.. Så för en vecka sedan läste jag en artikel i en tjej-/damtidning som jag haft i min ägo i kanske 5-6 år utan att ha reflekterat på samma sätt förut.. (jag har säkert läst den och skrattat åt den, som jag så många gånger gör åt saker som jag innerst inne vet är likadant som mig men förnekar det) Den handlade om borderline. Jag blev helt handfallen. Jag skämdes inför mig själv. Jag visste inte ens att borderline var en personlighetsstörning på det här viset, har bara hört namnet.. Konstigt, eftersom jag det senaste 1½ året undrat och undrat och letat efter möjliga psykiska störningar som kunde passa in på mig. Det kändes ju inte bättre av att artikeln hette "Är din vännina galen?" ... Jag har noterat att det mesta som står för "allmänheten" om borderline, säger att de ska akta sig riktigt noga om någon uppvisar sånt beteende och ABSOLUT inte bli vän med henne/honom. Vilket de skriver med all rätt, jag vet hur jag är, men det kändes inte alls kul när jag precis börjat förstå vad mitt fel är... Jag har ju inte borderline, jag ÄR ju borderline! Allt jag gör, säger, min impulsivitet, den psykadeliska musik jag gillar att lyssna på, att jag gilar att vara själv, säkert också att jag har haft håret färgat både lila och blått. Plötsligt kan jag knappt göra någonting utan att tänka "Jaha, borderline!". Hoppas den fasen går över. Jag har sagt till folk att jag vill vara ifred ett tag. Inte varför, men bara att jag behöver vara själv, "för att det är så skönt".. Jag behöver verkligen förlikamig med det här innan jag tar tag i det och ringer en psykolog för att testa mig. Komma fram till vad jag egentligen vill göra med det. Vissa saker är förbättrade, men jag har aldrig mött någon som är så himla dålig på att umgås med folk som jag är. Så att jag ska testa mig, är ju säkert. jumper på "vet inte om jag låtsas..." http://www.terapisnack.com/topic/vet-inte-om-jag-latsas#post-173972 Fre, 12 Mar 2010 01:28:36 +0000 jumper 173972@http://www.terapisnack.com/ Jag är av naturen ganska dyster, nedstämd och svartmålande...egenskaper som jag i viss mån tycker om och känner mig bekväm med...men efter ett turbulent halvår med relationsproblem...har det verkligen gått utför. Den senaste månaden har jag fått plötsliga gråtattacker, jag äcklas av all mat utom knäckebröd, jag har kraftiga humörsvängingar, jag har skurit mig själv i ansiktet och på armarna, jag är fysiskt utmattad, jag orkar inte jobba, jag sitter mest av tiden i väntan på slutet och befrielsen, jag har inte ens ork för mina barn som jag älskar, men inte orkar med... Min terapeut misstänker en depression och vi började prata om medicinering...men ändå. Jag känner mig ändå ganska medveten om vad jag gör...jag är inte hysterisk..får inte panikångest... jag planerar mina skärsår...vet att jag borde äta....kan i nödfall bita ihop och prata med folk... ibland känns det som att jag gör allt detta bara för att jag vill må dåligt. Visst när jag sitter och gråter på jobbtoaletten då känns det äkta, när jag skriker hysteriskt på mina barn för att de låter för mycket, då känns det äkta, när huvudet håller på att gå i bitar, då känns det äkta.. Men jag vet inte...spelar jag...eller är jag sjuk...det borde man väl veta, eller? tant32 på "deprimerad men klarar inte av att gå till en psykolog?" http://www.terapisnack.com/topic/deprimerad-men-klarar-inte-av-att-ga-till-en-psykolog#post-173651 Mån, 08 Mar 2010 19:11:03 +0000 tant32 173651@http://www.terapisnack.com/ Läste "självmord eller välja livet" som stod här ovanför. Har varit deprimerad länge från och till men aldrig så djupt som dom senaste tre åren. Den utlösande faktorn var en misslyckad kärleksrelation. Den utlöste en djup depression som satt i över ett år. Trodde sedan att det blev lite bättre men efter diverse motgångar i arbetslivet och privat som för övrigt varit samma sak så har den nog blivit värre. I början så ville jag bli bättre men nu har jag blivit mer apatisk. Är väldigt ensam, den enda meningsfulla relation jag har är med den som utlöste depressionen från början d.v.s kärleksrelationen som svek. Eftersom jag ändå ville bli bra där ett tag så lyckades vi bevara en vänskapsrelation och det är nu den enda ej familje relation jag har som betyder något. Jobbar nära varandra så vi träffas ofta, nästan dagligen. Dock ska min arbetsplats flytta så snart är det slut med det. Och så ensam som jag är så känns det väldigt svårt att förlora den dagliga kontakten. Till saken hör även att jag fått nya arbetsuppgifter och nya arbetskamrater som jag inte alls trivs med. Efter att läst artikeln som jag nämnde tidigare så kan jag säga följande: har haft självmordstankar länge men dom har alltid varit passiva dödstankar. Men dom börjar röra sig mot aktiva dödstankar nu. Förut har det alltid funnits något men då var jag aldrig så ensam som nu. Att förlora den sista relationen som betyder något är något som jag inte vet hur jag ska klara av. Livet är väldigt tomt och meningslöst nu men det har ju ändå funnits något att se fram emot. (vi har en komplicerad relation, går inte in på varför en jobbflytt innebär detta) Jag borde söka hjälp jag inser ju det och någonstans så vill jag ju det men jag klarar inte av att ta steget fullt ut och göra det. Jag vet inte varför? Är jag rädd? Vet inte varför det är så svårt. Har väl haft tankegångar som att "det här ska jag klara av själv" eller "antingen löser jag det här eller så klara jag inte det och då tar jag livet av mig". Tar även johannesört som hjälper lite. Varför kan jag inte komma igång med terapin? hur ska jag lyckas ta mig i kragen och gå dit? Anonym på "En ljusare framtid" http://www.terapisnack.com/topic/en-ljusare-framtid#post- Sön, 14 Mar 2010 14:25:48 +0000 Anonym @http://www.terapisnack.com/ rosmarin på "MIn nya situation,nödrop!" http://www.terapisnack.com/topic/min-nya-situationnodrop#post-173985 Fre, 12 Mar 2010 16:40:28 +0000 rosmarin 173985@http://www.terapisnack.com/ Hej, Är sedan 3 veckor sjukskriven för depression pga arbetet. Blev först ordinerad 50 mg Sertralin Actavis, vilket visade sig senare vara för lite. Läkaren dubblerade till 100 mg Sertralin och fick alla biverkningar i registret.Mådde mycket konstigt! Nu är jag tillbaka på dosen 50 mg men inget om att byta medicin. Känner mig nere åter, ångest, retar mig på allt. Dessutom funderingar om att skita i allt, bara jag får vara ifred från världen! Självkänslan är i botten,känner ingen lust till något överhuvudtaget. HAr varit bra på att gå ut på stavgång varje dag men nu orkar jag inte ens det. Äter inte,ingen hunger.Osäker ihop med andra människor. Vet varken ut eller in snart.Vet inte om jag gör fel eller rätt, skuldbelägger mig själv i ALLT. Jag känner mig som ett stort missfoster! Har skrivit i ett annat forum tidigare men inte fått någon feedback på flera veckor/dagar.... Vad skall jag göra med mig själv? Håller på att bli galen tror jag. Rosmarin endofallhope på "Jag orkar inte länge till" http://www.terapisnack.com/topic/jag-orkar-inte-lange-till#post-171977 Tis, 16 Feb 2010 08:00:50 +0000 endofallhope 171977@http://www.terapisnack.com/ Jag orkar inte mitt liv är inget liv det är bara ett livslångt lidande kvar. 22 års lidande och resten kvar, bortkastat liv. jag måste fatta ett beslut att ta mitt liv, ska planera det i detalj. det här är ett sista rop på hjälp. Menvafan på "Olyckligt kär, efter tre år" http://www.terapisnack.com/topic/olyckligt-kar-efter-tre-ar#post-174024 Lör, 13 Mar 2010 01:07:41 +0000 Menvafan 174024@http://www.terapisnack.com/ De har gått tre år sen jag och mitt ex gjorde slut och jag saknar honom som fan. Jag vet egentligen inte vad mer jag ska skriva. Jag vet inte hur jag ska komma över honom, har inte haft nån annan för jag vill inte. Jag vill bara ha han. Har aldrig öppnat mej så mycket för en annan person som jag gjorde för honom, har alrig varit så nära. Han har haft ett annat förhållande i två år som nu är slut och direkt kommer tankarna kan han älska mej igen? Egentligen är de nog kört efter såpass länge, han känner säkert fortfarande för henne plus att jag flyttat. Jag flydde från hono, klara inte av att bo kvar. Jag är trött på att gråta, jag är trött på att sakna och på att begränsa mitt liv. Inte gå dit inte vara där, för de fanns risk att möta honom. flytta ifrån vänner och familj för jag mådde så skit. Jag försöker att inte sova på nätterna fgör jag drömmer bara om honom och när jag vaknar så gråter jag bara. Det är alltid samma dröm, om att vi hittar tillbaka till varandra. Ingen vet att jag fortfarande känner för honom. Mina vänner är hans vänner plus att dom blev vän med hans tjej numera X. Jag vet inte varför men jag tror jag skäms över att ha känslor kvar. De har gått tre år men jag känner fortfarande exakt likadant. De e sjukt, de känns onormalt men jag vet inte hur jag ska komma vidare ak på "Hjälp ! Paranoid !!!" http://www.terapisnack.com/topic/hjalp-paranoid#post-174013 Fre, 12 Mar 2010 23:05:12 +0000 ak 174013@http://www.terapisnack.com/ Hej, min pojkvän är paranoid. Vår relation håller på att ta slut pga av detta, för han tycker det är lättare att välja bort mig än att handskas med sina tankar. Jag undrar om paranoia är något man kan få bort själv? Eller måste man gå och prata med en psykolog? har föreslagit det men han verkar inte vilja. Hur hittar man en psykolog att tala med om man inte har råd att gå till en som kostar pengar? tacksam för svar!! nissan på "Bara vänner funkar inte längre!!" http://www.terapisnack.com/topic/bara-vanner-funkar-inte-langre#post-174029 Lör, 13 Mar 2010 04:49:50 +0000 nissan 174029@http://www.terapisnack.com/ För många år sen hade jag ett mycket trevligt one night stand med den snyggaste killen jag nånsin sett. Vi flyttade båda från vår hemstad och bodde i olika städer under ett antal år. För några månader sen sprang vi på varandra av en slump. Vi har nu båda flyttat tillbaka och började då träffas och har jättekul tillsammans. Vi har även haft sex. Eftersom han kommer från ett dåligt förhållande vill inte han ha något nytt förhållande ännu och han begär inte att jag ska vänta på honom. Han vill bara att jag berättar om jag skulle träffa nån annan. Jag sa att jag inte heller var redo för nåt förhållande, men har insett att jag är så redo man kan bli. För att göra det ännu jobbigare så har han fått jobb i en annan stad så nu träffas vi bara några timmar på helgerna. De få gånger vi sover tillsammans blir det inte annat gjort än just sova. Jag mår verkligen bra när jag är med honom, men riktigt dåligt när jag inte är med honom. Blir svartsjuk om han pratar om andra tjejer och blir besviken om han inte vill planera helgen med mig. Vi är ju tydligen bara vänner nu så jag har ju ingen rätt att känna så. Skulle han komma och säga att han har träffat nån så skulle mitt hjärta nog sprängas. Funderar nu på att föreslå att vi inte ska träffas på ett tag, men jag vill ju inget annat än att vara med honom. Så länge vi umgås är det förmodligen omöjligt för mig att få känslor för någon annan. Ska jag vänta på att få mitt hjärta krossat eller ska jag försöka hålla mig ifrån honom ett tag och se om det går över? Söndermarken på "En ljusare framtid" http://www.terapisnack.com/topic/en-ljusare-framtid#post-173756 Ons, 10 Mar 2010 00:05:08 +0000 Söndermarken 173756@http://www.terapisnack.com/ Det är jag längtar och hoppas på. Jag är en kille på 35 år och som söker nya vänner, min uppväxt har präglas av ensamhet pga min dåliga självkänsla, de senaste åren har jag fått tillbaka en viss del av självkänslan och har idag kontakt med några vänner. Det skulle vara roligt att finna någon att umgås och prata med så hör gärna av dig. Jag är ifrån västsverige och jobbar inom vården. Mina intressen är djur, musik, heminredning och psykologi.