http://www.terapisnack.com/topic/dystymiobefintligt-sjalvfortroende Nordens största psykologiforum sv-SE Sat, 31 Jul 2010 16:25:54 +0000 q http://www.terapisnack.com/search.php http://www.terapisnack.com/topic/dystymiobefintligt-sjalvfortroende#post-173343 Tor, 04 Mar 2010 20:09:56 +0000 tjernobyl 173343@http://www.terapisnack.com/ <p>Vafan, avtrubbad, lönt att sno min identitet - ska du kopiera någon psyke är det väl bättre att kopiera någon lycklig <img title="Smile" src="../bb-templates/terapisnack/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" border="0" alt="Smile" />... Har inte varit inne på det här forumet på evigheter nu. Dels brukar jag perioda sådant här diagnospundande och dels har jag varit alldeles för upptagen med att gå upp i mitt ex och ha någon slags nytt försök till relation, där det i efterhand visat sig att hon dels varit halvt ihop med sin gamla bästis (som hon förde bakom ljuset angående mig) och dels blivit ihop med min gamla polare, ganska väl mörklagt (vi bor i olika städer). Så att hon var en så fin människa får vi kanske ta tillbaka...hehe.</p> <p>Har egentligen inte så mycket att skriva, tyckte mest det var "kul" att stöta på någon med samma typ av bekymmer.</p> <p>Men jag kan väl uppdatera alla som med spänning och förväntan följer tjernobyls förehavanden. Terapin går lågintensivt, jag får olika mindfulnessläxor som jag halvt sköter och tycker väl mest att de ger mig... ingenting. Tankarna bara går vidare och vidare. När jag skadade mig fick jag kodein mot smärtorna, och kombinerat med sömntabletter hjälpte det lite, men pillerpundare är man ju inte så sugen på att vara så det fick vara. Jag började kanske må lite lite bättre ett tag, men sedan ringde min gamla polare häromdagen och berättade (efter två månader) om exet och hans relation, och då blev det full scale war ett tag. Nu gav jag tjejen sista ordet häromdagen, och förhoppningsvis hör jag aldrig av dem mer igen. Då kan jag väl gå tillbaka till min gamla vanliga halvmesyr till liv. Distansförhållandenas största fördel är ju att man lättare kommer undan när de tar slut...</p> <p>Blev väl inte så mycket terapisnack av det här inlägget, men vafan. Kul att någon bryr sig</p> http://www.terapisnack.com/topic/dystymiobefintligt-sjalvfortroende#post-170759 Ons, 03 Feb 2010 19:53:45 +0000 Avtrubbad 170759@http://www.terapisnack.com/ <p>Kan väl tillägga att det är rätt komprimerat ovan..</p> http://www.terapisnack.com/topic/dystymiobefintligt-sjalvfortroende#post-170758 Ons, 03 Feb 2010 19:41:53 +0000 Avtrubbad 170758@http://www.terapisnack.com/ <p>Intressant inlägg då jag också känner mig sådär.</p> <p>För min del började det säkert för rätt länge sen då saker började kännas mer och mer meningslösa av någon anledning men la inte så stor vikt vid det utan hade en del intressen som kändes bra. Hade då en relation (på 5 år) som jag (hobbydiagnosterat) la min säkerhet i. Jag gick under relationen länge och avundades singlarna men kunde inte förmå mig att göra slut. Förhållandet sades ganska odramatiskt upp senare och i samma veva började jag känna mig totalt värdelös och allting som jag hade intresse av började istället kännas: "Vad tycker folk om att jag gör det här? Tycker folk att det är häftigt" och när jag sitter själv med något och inte kan få bekräftelsen att det är en "häftig" grej jag gör så saknar den betydelse. Jag drabbades dock av andra fenomen i samma veva såsom susningar i öronen, avsaknad av lust (sexuellt samt lust att lära känna nya människor), hjärtklappning och numera även darrningar i händerna.</p> <p> </p> <p>Det jag känner igen mig av i inlägget ovan är problemet att släppa en relation när den kraschat. Personligen sitter jag fortfarande och är missunnsam och svartsjuk mot en före detta och under relationen var jag egentligen inte helt 100 på att jag ens var kär men att pressade stenhårt på att det skulle funka (vilket ledde till klängighet och andra tyvärr rätt störda saker). Blev rätt långt det här men har faktiskt inte skrivit på ett forum om mina problem tidigare. Har snackat med en terepeut ett par gånger som jag tyvärr inte tyckte hjälpte mig speciellt mycket. Jag stör mig mest på mina fysiska problem men tror att jag skulle störa mig mer på nedstämheten vid  avsaknade av dem. Mina problem har faktiskt snart varat exakt ett år (med undantag av ev dold nedstämdhet innan).</p> <p>Vet inte riktigt vad jag vill säga med allt det här men kände igen mig vid bekräftelsebehovet. Folk skulle kunna säga till mig att jag är bäst i världen och det skulle kanske hålla i en halvtimme.</p> <p>Jag vill tillbaka till den jag var...</p> http://www.terapisnack.com/topic/dystymiobefintligt-sjalvfortroende#post-170263 Tor, 28 Jan 2010 19:52:16 +0000 Lisbeth Säfvendal 170263@http://www.terapisnack.com/ <p>Hej tjernobyl!</p> <p>Vill bara ge dig lite feedback. Va bra du är! Genom att ta tag i din situation som du inte är nöjd med, visar du att du står upp för dig själv.  Det stärker ditt egenvärde och kommer på sikt förbättra din självaktning. Tänk på att ge återkoppling till din terapeut. Då menar jag  både det som är bra och det som eventuellt saknas.  När vi är tydliga  får vi bästa hjälpen. Det är ju dig och ditt liv det handlar om. Hoppas du snart känner att du blir VD över dina tankar. önskar dig allt gott.</p> <p>Skriv gärna igen och berätta hur det går för dig.</p> <p>Lycka till!!</p> <p> </p> <p> </p> http://www.terapisnack.com/topic/dystymiobefintligt-sjalvfortroende#post-170168 Tis, 26 Jan 2010 19:32:06 +0000 tjernobyl 170168@http://www.terapisnack.com/ <p>Jag har ju förstått att "normala" människor också grubblar över identitet/problem/ångest, men kanske har en viss förmåga att styra över när man gör det. Jag vill så gärna kunna kontrollera mitt tänkande så en "lagom" stor del går åt till problem och jobbiga frågeställningar samt kanske lite nostalgi och osäkerhet, medan den andra tiden går åt till att koncentrera sig på vad man för tillfället sysslar med, må det vara en perfekt kälsvets i läge PB eller en meningslös film eller en intressant bok om könsroller - nu är det samma grubbel och ältande oavsett vilken av nämnda tre sysselsättningar jag uppehåller mig med. Det lägger en sådan sordin på allt att ingenting känns bra.</p> http://www.terapisnack.com/topic/dystymiobefintligt-sjalvfortroende#post-170164 Tis, 26 Jan 2010 18:39:11 +0000 tjernobyl 170164@http://www.terapisnack.com/ <p>Tack så mycket för svar.</p> <p>Hmm... Jag gjorde det där testet, och som jag väntat mig var det inget solklart ja, däremot en riskzon. Grejen är att jag aldrig riktigt förmår mig gå upp fullkomligt positivt i andra, däremot blir jag extremt beroende av dem och bekräftelsen från dem. Jag gjorde deras självförtroendetest och fick 55 poäng av 56 , så där har vi väl en stor bov i dramat. Har ända sedan jag började må dåligt (om ej förr) insett att mitt självförtroende är dåligt, men aldrig riktigt lyckats få upp det, annat än tillfälligt och då gärna när jag lyckats imponera tillräckligt på en tjej för att hon ska bli sådär kär i mig som jag själv inte kan bli. Vet inte om det här säger så mycket (som du kanske märkt är jag den överanalyserande/grubblande typen vilket i sig väl är en stor del av problemet), men jag lyckas ofta skaffa relationer med bipolära tjejer och det är ju en fenomenal bekräftelse de ger - så länge det funkar.</p> <p>Appropå terapin har jag bara hunnit gå två gånger och första gången fick jag sitta och berätta om mig själv och andra gången pratade han om mindfulness. Eftersom mitt övertänkande har definierats som ett problem så kommer vi väl att fokusera på lösningar snarare än prata av sig om problem, men det kanske är en idé att trycka på litet mer om nojorna. Fast jag minns ändå att jag har nämnt dem. Hmm, man blir så jävla förvirrad av att leva.</p> <p> </p> <p>lyfter på hatten</p> http://www.terapisnack.com/topic/dystymiobefintligt-sjalvfortroende#post-170147 Tis, 26 Jan 2010 15:40:46 +0000 mintax2 170147@http://www.terapisnack.com/ <p>Vad bra att du har börjat på terapi... funderar på om du kunde gå in på communicera.se och göra testet för borderline...Kanske du kan hitta ledtrådar? Menar inte att du har det men kanske det finns något att känna igen sig i. När man har det tänker man mycket i allt eller inget, svart eller vitt, nu eller aldrig, idealiserar eller förkastar, hatar eller älskar. Det finns inte mycket till gråtoner i tänkandet eller nyanser.</p> <p>Tar ni upp annat också på terapin än andningsövningar, eller tar ni upp "nojorna" också?</p> <p>Självupptagen blir nog alla när man mår dåligt, förresten...</p> http://www.terapisnack.com/topic/dystymiobefintligt-sjalvfortroende#post-169887 Fre, 22 Jan 2010 14:37:41 +0000 tjernobyl 169887@http://www.terapisnack.com/ <p>hej</p> <p>Jag har under de senaste tio åren haft något som jag själv hobbydiagnosticerat till dystymi. Jag har otroligt svårt att leva i nuet och är oftast dyster (fast utåt kan jag verka positiv), kombinerat med en rejäl dos galghumor. Har otroligt lätt att haka upp mig på saker, noja ur över ganska små saker - och då framförallt ifall det har med parrelationer att göra. Dessa parrelationer som oavsett om jag har någon eller ej konsumerar en otrolig mängd tid för mig, och då njuter jag knappt ens av dem när jag har dem men när de lämnar mig går jag fullkomligt sönder. Nu är jag mitt uppe i sorgearbetet efter en kraschad relation, och jag märker att jag har inga direkt positiva känslor kvar för den andra människan utan bara total upphängdhet och missunnsam avundsjuka. Hon är egentligen en jättefin människa och har betytt mycket för mig (önskar hon kunde fortsätta göra det trots att vi inte är tillsammans, men efter att ha försökt vara vänner ett tag känns det bara som att det kommer att rinna ut i sanden), men nu kan jag inte tänka, eller känna så för henne eftersom hon valde bort mig. Jag känner mig som en sådan total patetisk egoist och vill bara bli en normal människa som bryr sig om sig själv och andra på riktigt istället för att sitta och tycka synd om sig själv och se andra som hot och/eller ideal. Först idealiserar jag dem, sen när de lämnar mig hittar jag på tusen argument för att de är misslyckade för då känns det mildare. Men efter ett tag rämnar ju det korthuset förstås.</p> <p>Jag har alltid varit någorlunda aktiv på olika sätt och i mångas ögon nog relativt lyckad, så det är nog snarast självbild och -känsla det hänger på men jag kan inte ändra på dem jag vet inte hur man gör. Försöker gå runt och påminna mig själv om att jag är bra och så vidare men det fungerar inte, utan jag tror inte på det förrän någon annan säger det, och då kommer jag på tusen grejer jag inte är bra på och så är jag på botten igen. Det enda som någorlunda fungerar är när någon är förälskad i mig och säger saker som "jag älskar dig" men det måste fyllas på hela tiden för att fungera. Jag inser att det är i mig det måste till en förändring, inte att jag ska hitta någon som fortsätter älska mig (och vem orkar det när man är ett självupptaget deppmongo?) över all tid, snacka om riskprojekt för övrigt. Och som sagt, jag njuter egentligen inte så mycket av de här relationerna utan blir dels rätt uttråkad och känner dels prestationsångest inför den andre.</p> <p>Har nyligen börjat i terapi, men han har i alla fall hittills bara gett mig övningar i att stanna upp i nuet och det fungerar inte för tankarna bara bombarderar mig hur mycket jag än försöker koncentrera mig på min andning. Älta älta älta samma gamla problem samma gamla nojor.</p> <p>Vad jag än gör tänker jag bara vad andra ska tänka om det. Jag skadade mig häromveckan ganska allvarligt och tänkte direkt att "wow, det här kommer att ge mig uppmärksamhet". Jag är tjugosju år, inte tio...</p> <p>Jag orkar inte ha det så här längre, det är ett sådant slöseri med liv, känns knappt som om jag lever överhuvudtaget. Har ofta velat dö, men aldrig suttit med pillerburken/rakbladet redo.</p>