http://www.terapisnack.com/topic/distansforhallande-6 Nordens största psykologiforum sv-SE Sat, 31 Jul 2010 16:41:27 +0000 q http://www.terapisnack.com/search.php http://www.terapisnack.com/topic/distansforhallande-6#post-172846 Tor, 25 Feb 2010 16:11:09 +0000 rinchan 172846@http://www.terapisnack.com/ <p>går igenom ett distansförhållande själv just nu. Min tjej bor i usa och vi har varit ihop i över 1½ år just nu. Det första året var kämpit av privata anledningar, men allt är mycket bättre nu. Vi pratar varje dag och så. En anledning jag gillar distans är att man faktist får lära känna personen mer genom det. Försök bara att ha något att prata om hela tiden så kommer det gå bra ska du se. Det gäller bara om uthålighet och tålamod. Det kan va som du säger, att du var bortskämd i dina tidigare förhållanden, men om du tror detta kan hålla och har viljan så går det! Ni kan väl åtminstånde se varandra då och då? Iaf någon gång per år?</p> http://www.terapisnack.com/topic/distansforhallande-6#post-170821 Tor, 04 Feb 2010 13:03:19 +0000 c.mojra 170821@http://www.terapisnack.com/ <p>tack för ditt svar knet99!</p> <p>ja d är ju ett dilemma och jag är väldigt velig. Har sett många varningsskyltar å analyserat hit å dit... men jag tror att du har rätt, jag skulle nog ångra mig otroligt mkt om jag inte tog den här chansen, det är ändå ett intresse som byggts upp på... vad ska man säga "hans personlighet" och under en längre tid.</p> <p>Det låter som ett bra råd att försöka få flera veckor tillsammans, komma närmare inpå varandra se vad den andra har för vanor/ovanor osv det ska vi försöka ordna.</p> <p>Det är just distansen som stör mig, men jag antar ett det är för att jag var ganska bortskämd i mitt tidigare förhållande. jag kunde istortsett ringa å så kom han över. Egentligen handlar det om planering å vilja... ouff ja d kommer verkligen bli svårt</p> <p>kramar</p> http://www.terapisnack.com/topic/distansforhallande-6#post-170725 Ons, 03 Feb 2010 09:50:15 +0000 knet99 170725@http://www.terapisnack.com/ <p>Har ingen erfarenhet, men har du något alternativ till att ge det en chans? Givetvis ska du prioritera studierna, men skulle du förlåta dig själv om du drog dig ur relationen för "det kommer aldrig att gå"?</p> <p>En sak jag tycker du ska vara vaksam för är något som jag tycker mig observerat hos andra som haft distansrelationer. Att om relationen egentligen inte är så bra så gör det att träffas sällan att det tar år innan tar slut istället för månader, eftersom inte delar vardag tillsammans. Kan säkert vara tvärtom också, men kanske ska ni försöka att se till att få veckor i sträck där ni lever som om ni bodde ihop, tvingas dela vardagssysslor. Att resa på gemensam semester, helst på låg budget, är också en bra prövning på förmågan att samarbeta. Försöka komma underfund med om lever på en dröm om något som inte finns.</p> <p>Men naturligtvis svårt att veta, och du vet inte vem du är om fem år. Och en relation är mer än kärlek...... vilket dilemma.</p> http://www.terapisnack.com/topic/distansforhallande-6#post-170519 Sön, 31 Jan 2010 01:47:53 +0000 c.mojra 170519@http://www.terapisnack.com/ <p>För ca 10 månader sedan gjorde jag praktik på en gård utanför min mormor å morfar, där jag träffade en riktigt trevlig och söt kille. För att förtydliga så ska jag säga att det är hans föräldrars gård och att dom är från Danmark så han bor fortf där nere.</p> <p>Jag var väl den som tog mest initiativ till att hålla kontakten å sen dess har vi skrivit till varandra via mail, msn och facebook.</p> <p>I december så började vi skriva allt oftare vi bytte även mobil nr så sms trafiken var väl ganska tät den med. Sedan kom det på tal att han gärna skulle vilja komma ner till Budapest och hälsa på mig ( Jag bor här sedan september för att jag pluggar till veterinär) och förra veckan så var han nere.</p> <p>Jag insåg redan i december att jag börjat bygga upp känslor för honom men det var inte förän han kom ner som vi båda insåg att vi fallit handlöst för varandra.</p> <p>Så nu till dilemmat... Jag kommer bli kvar här i minst 5 år till och han kommer inte flytta till sv förän om tidigast 2 år då han troligtvis kommer ta över gården. Trots detta så har vi bestämt att ge ”oss” en chans, se hur det fungerar.</p> <p>Jag undrar helt enkelt om det finns ngr handfasta råd för hur man bäst tar sig igenom en sånhhär situation??</p> <p>Jag kan tillägga att vi delar uppfattning om att studier är otroligt viktiga och att dom ska komma i första hand, vilket underlättar, iaf för mig, en hel del. Jag har äkta känslor för honom och känner verkligen att jag vill ge detta en ärlig chans (skam den som ger sig) men är samtidigt rädd för att jag kastar mig in i ngt som jag inte kommer kunna hantera. :(</p> <p>Finns det kanske ngn som har gått igenom en liknande situation som har lite tips??</p> <p>kramar</p>