Frihetslängtan

Jag älskar inte min man längre. Vi har tre barn ihop och har precis flyttat till större hus. Jag vill att mina barn ska leva i kärnfamilj så jag har inget val mer än att leva med honom.

Det har varit problem länge. Jag vet inte om jag varit Guds bästa barn. Men han har en förmåga att göra fula miner till mig när vi har konflikter och säga kränkande saker. Han lyssnar aldrig. När vi pratar om något viktigt, vårt förhållande t ex så kan han ta fram mobilen mitt i och ringa till sin bror. När jag mår dåligt så bryr han sig inte. När vi flyttade för några veckor sedan och jag var väldigt trött, det har varit mycket detta året så drev han på allting i snabb takt trots att jag tydligt sagt att jag inte orkar. Han tyckte jag vilade jättemycket och jag tycker inte jag vilade något alls.

Om jag gråter så ignorerar han mig och tröstar mig inte alls. När hans farmor dog för 5 år sedan fanns jag där för honom. När en person som stod mig nära dog i januari så fanns han inte där för mig. Han mötte mig med irritation istället...i och för sig kan det bero på att jag har svårt att gråta.

När han måste välja mellan mig och sina föräldrars behov så väljer han deras.

Han är väldigt materialistiskt lagd och det är inte jag. Häromdagen satt jag i en fåtölj som stod mot väggen. Han är rädd för att det ska bli märken i tapeten. Istället för att be mig flytta ut fåtöljen drog han ut fåtöljen med mig i, i en ganska häftig rörelse. Då hade vi redan en konflikt och jag blev irriterad och drog fåtöljen tillbaka och naturligtvis blev det ett litet märke i tapeten. Då tog han tag i mitt hår med båda händer och drog. Sedan dess har jag fått nog.

Han är så trevlig och ödmjuk mot alla människor utåt så alla gillar honom mycket. De säger att jag ska vara så glad att jag är gift med honom. Men jag är inte glad. Jag orkar inte se honom. Jag står inte ut med att vara i samma rum som honom. Jag tycker det är skönt när han inte är hemma. Jag retar mig på honom och kan t o m känna avsky mot honom.

Han är inte ett stöd när jag behöver stöd. Just nu är jag i en kris för jag förlorade den som stått mig närmast i mitt liv i januari, en person som varit som min mamma för mina föräldrar har inte klarat sitt föräldraskap. Denna sorg har också dragit upp en massa känslor av värdelöshet, ensamhet o s v. Jag är så djupt nere och kravlar ibland. Min man finns inte där som stöd. I och för sig vet han inte alla mina känslor men hur ska han kunna veta när han aldrig lyssnar? Som tur är har jag en god och nära vän. Hon finns där för mig.

Vår yngste fyller 3 år så det är 15-16 år tills han är 18 år. Så jag har ett tag till att stå ut. Jag vet inte om jag orkar! Men jag har inget val! Men jag känner mig kvävd!! Mina känslor är så överumplande ibland att jag har lust att plocka bort mig själv. Fast det är inte heller ett alternativ p g a barnen. Ska jag leva så här i 16 år till? Vill inte!!

Jag behöver tips på hur man står ut!! Jag längtar efter kärlek och uppskattning från en man.

whoami

Jobbigt läge du. Ibland drar man en rejäl nitlott. Är så svårt att veta hur personer verkligen är innan man väl lärt känna dom, alla ska ju jämt skylta med sina bästa sidor, även om dom inte har dom egentligen. Kan tänka mig att din man var ett riktigt mystroll när ni först träffades.

Jag vet inte. Kanske ska du testa att tala med honom lika uppriktigt som du gjort med oss här? Bara vara helt ärlig om vad du känner. Du ska inte behöva stå ut med den här situationen i 16 år till. Jag respekterar att du vill hålla ihop med din man för barnens skull, men om det slutar med att ni två ligger i luven på varandra genom hela deras uppväxt, vet jag inte om det är mödan värt.

Men jag undrar, finns det verkligen ingenting som är bra med ert förhållande? Har ni inga bra dagar? Hur ser erat sexliv ut, är det obefintligt?
Jag vet inte om han, från sin sida, känner sig otillfredställd i er relation och därför är likgiltig emot dig, han kanske upplever samma känslor av avsky. Om det är för att han känner sig otillfredställd, är det visserligen ingen ursäkt för honom. Vill man få, måste man även ge. Men han kanske är omogen på det sättet, vad vet jag. Isåfall får väl kanske du själv ta på dig arbetet och vara kärvänlig och medgörlig, så kanske han mjuknar efter ett tag. Det är inte rätt att du ska få göra allt jobbet, sant, men om du gör det ett tag så kanske det lönar sig i längden.

Hoppas du orkar, hoppas fler kommer med bättre råd.

Frihetslängtan

Jag har försökt prata med honom många gånger och då ville jag fortfarande få det att funka. Nu känner jag att jag inte älskar honom och vill knappt vara i samma rum som honom, än mindre prata med honom. Han attraherar mig inte heller längre. Hade jag inte haft barnen hade jag inte tvekat att lämna honom nu.

Men jag känner mig fast och vet inte hur jag ska göra alls.

Tack för ditt svar!

whoami

Nu vill du inte, men du känner att du måste för barnens skull. Det största hindret till att göra något alls åt en situation är ovilja. Om du inte vill så kommer det inte funka, och du kommer givetvis att känna mer hopplöshet och känna dig ännu mer låst. Och må väldigt dåligt. Vilket inte kommer att vara bra för någon inblandad.

Jag vet att vissa människor är det nästan rent omöjligt att älska, särskilt när man måste göra det i en intim miljö, varje dag. Men om du vill att det ska funka för barnens skull, så har du nog tyvärr inget annat val än att försöka. Du måste vilja helt enkelt.

Jag tror inte att det blir lättare än så. Tyvärr. :l

Frihetslängtan

Frågan är hur man gör för att inte själv gå under...
Satsar på att ha många vänskapsrelationer?
Ska man tvinga sig till ett kärleksliv med honom och tro att det kan få det att växa fram kärlek? Fast jag tror inte att det kan bli någon kärlek igen.
Det som är svårt är att hitta ett sätt att förhålla sig till honom. Och ett sätt att inte bara reta sig och att inte vilja vara i samma rum.

whoami

Jag har inga proffs-tips att ge, utan får bara reflektera över hur jag hade gjort i en liknande situation.

Visst, mycket kontakt med vänner som du kan få stöd och uppmuntran utav hjälper säkerligen.

I övrigt får du kanske sätta emotionell distans till honom och hans jobbiga egenskaper, och se ert förhållande som ett nödvändigt ont, ett jobb om du så vill, som måste göras för era barns skull.
Ta inte hans dåliga sidor personligt, det är han som har problem. Han har problem, och du som är förståndig och tagit för dig att stå ut i situationen, får ha överseende.
Om du känner att du behöver hjälp och stöd, sök det hos en vän som du vet att du får gensvar ifrån. Förvänta dig inget utav honom som du inser att han inte kommer att ge dig.

Du kanske inte ska försöka tvinga dig till ett kärleksliv, men du får ändå finnas där i egenskap av mamma och fru, så långt det går och orkas. Du vill ju att dina barn ska få en kärnfamilj att växa upp i? Det kommer inte åstadkommas enbart för att du och din man fortsätter att vara tillsammans. Ert förhållande måste ju funka med, dom måste känna att dom har en trygg och kärleksfull miljö hemma. Om dom konstant känner av hat och konflikter mellan sina föräldrar så kommer det påverka dom negativt likt förbannat.

Så ja, undvik onödiga konflikter och om du måste konfrontera honom så får du hålla huvudet kallt, och vara väl medveten om vad som går att prata om och enas om, och vad som inte går.

Det är väl mina tankar.

En Annan

Hej Frihetslängtan (med det här inlägget får ditt användarnamn en djupare mening)!

Det jag skriver är mina högst personliga reflektioner och du får ta det som just det, en kvällstrött fritidsfilosofs funderingar:

Du skriver att du vill hålla ihop för barnens skull. Och då förstår jag det som en vilja att hålla ihop äktenskapet rent formellt, eftersom äktenskapet i sin djupare mening inte verkar fungera och har inte gjort så heller under en period vad jag förstår. Kanske vill du också jobba på att återupprätta relationen (även om du ger uttryck för att det kan vara en omöjlighet)?

I en relation är man oftast två. Och för att relationen skall fungera behöver bägge vara engagerade i den. Som det ser ut nu är ingen av er engagerade. Relationens konturer är det enda som är kvar.
Det borde egentligen inte finnas fler alternativ än att återupprätta den (skapa en mötesplats för ömsesidig respekt) eller att avsluta den. Så det liv du beskriver, det som du skall stå ut med och det liv du vill skapa för er medan barnen är i huset är en form av utopi. Ett skal. Möjligen ett vackert skal, men ett skal allikaväl.
Du talar om att stå ut i 15-16 år till, -för barnens skull. Hur tror du dina barn upplever det ifall de, 15 år framåt i tiden, får veta hur det egentligen ligger till och har legat till under 15 år? Att ni valt att leva tillsammans bara för att hålla ihop familjen? Du skriver att du knappt tål att vara i samma rum som honom. Tror du barnen inte märker av de spänningarna, osämjan och det krystade i familjedynamiken? Att de "går på" charaden?

jag är inte på något sätt en förespråkare av skilsmässa, men jag vill att du skall fundera efter. Är du och din man beredda att leva med varandra i ytterligare 15 år så vore det kanske ändå motiverat att försöka få till en dialog och en kommunikation baserad på respekt. Att satsa tid och energi på t.ex. par eller familjeterapi så att den relation som ni då "tvingas till" åtminstone fungerar så friktionsfritt som möjligt? Annars riskerar ni att ha en relation byggd på bitterhet som otvivelaktigt kommer att ha ett negativt inflytande på barnen.
Att fortsätta kväva varandra och inte ta tag i problemen, utan bara flyta med och hoppas att man skall stå ut och det utan att behöva jobba med sin relation är lite som att sitta i en segelbåt och guppa i lugnt vatten och se land försvinna allt längre bort utan att man hissar segel och tar ut färdriktningen.


Jag respekterar och högaktar ditt beslut att leva i ett "plausibelt" förhållande men måste fråga vad du egentligen vill åstadkomma med det? Är drömmen om kärnfamiljen viktigare än alla familjemedlemmars individuella mående? Måste någon "offras" för att hålla en utopi vid liv? Och vem är det egentligen som offras?

Nu har jag säkert gett dig en hel del huvudbry...

Sköt om dig! En Annan

__________________

whoami

Håller för övrigt, fullständigt med En Annan.

MentalPanic

Jag vill fråga dig..om du stannar kvar i det här som pågår tror du att era barn kommer va lyckliga när du brakar ihop totalt?

Barn känner och ser så otroligt mycket och att se sina föräldrar lyckliga oavsett om det handlar om en skilsmässa...så mår dom bättre. Att se mamma vara så down och må så dåligt funkar inte. Släpp det och lev du är mer än fru och mamma..du är en kvinna som behöver tänka på sig själv med.

__________________
Look at me for understand how beautiful you are.

Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)