chris i skåne

Helt kort - out off topic - så undrar jag hur det har gått för Dig Trollsa - klarade Du att sluta med Medicinen!? Hur mår du idag!?
Har saknat Dig här och Undrat. Kraam Christina

gladepetter

Många har gett dig bra råd! Du vill ha tips på hur man står ut. Vad ger ni barnen för signaler över hur ett förhållande skall se ut? Fundera på det ordentligt! Så här skall en familj fungera kan de tro? Vill du att barnen skall få samma förhållande i vuxen ålder? Att vara ihop pga "kärnfamiljs idyll" under dina omständigheter är bara det ett straff nog. Det går inte att hålla ihop en familj för barnens skull. Kan ni inte få er relation på ett mer respektfullt sätt så vet DU innerst inne vad som måste göras för barnens skull!

volition

Jag kan säga som tonåring som just varit med om en skilsmässa.. Jag mår bättre när mina föräldrar mår bättre. De höll ihop i fyra år för min och min brors skull, men jag hade hellre sett dom bryta upp när dom ville det. Jag har ju fortfarande kvar mina föräldrar när dom skiljer sig, bara det att dom är lyckligare och friare. Gör vad du mår bäst av, jag vet att dina barn vill ditt bästa.

AynRand

Instinktivt tycker jag att barnen mår bäst av att ha en lycklig mor än båda föräldrarna under samma tak. Det där med att dra i stolen när du sitter i den låter aggressivt som bara tusan och en mycket kraftig livskvalitesänkare, va är det för psycho som gör så (jag känner mig lite arg på honom nu, så jag kanske tar i för mycket)? Fy fan det är du inte värd, tänker jag.

Blueye

Jag uppfattar det som att den största anledningen till att du vill hålla ihop är för barnens skull. Och jag är av den fasta åsikten att man som föräldrar skall göra det som är bäst för barnen – vilket oftast brukar vara att samarbeta trots problem och hålla ihop. Jag kan inte uttala mig om den bästa idén är att jobba på att återupprätta en fungerande relation eller inte. Men av din beskrivning av honom att döma känner jag mig väldigt tveksam till om detta går att genomföra… Det känns inte som att han är villig att ta tag i problemet. Och för att ert förhållande skall kunna förändras till något bra och positivt igen måste ni vara överens och villiga att jobba mot samma mål…

Ett förhållande bygger på ömsesidighet och gemenskap, men han stänger dig ute på ett fruktansvärt lumpet sätt! Jag har full förståelse för att du mår dåligt av att ens vara i samma rum som han. Och jag tror tyvärr att din ångest ”smittar över” på barnen. Som barn är man väldigt känslig för stämningar, man märker direkt om en förälder mår dåligt. Och vet man inte varför – ja, då är det väldigt lätt att tänka att föräldrarnas osämja beror på dem. Att det är deras fel att du mår dåligt. Stannar du kvar i 15 år för deras skull, då kommer de dessutom att få ”kvitto” på att så var fallet. Så för barnens skull – tänk inte tanken att stanna kvar med honom så som situationen ser ut nu!

Jag tycker att du skall föreslå parterapi, och om det inte fungerar tror jag tyvärr att bästa lösningen är att gå skilda vägar… Att ha gemensam vårdnad om barnen, men hålla ert egna förhållande på vänskapsnivå. Du frågar hur du själv skall göra för att inte gå under. Mitt svar är att bryta dig loss från honom och inse att du är en stark och fantastisk kvinna som är mer värdig din egna kärlek och tid än han! Och att satsa på vänskapsrelationer – ja det tycker jag! Försök att umgås med vänner som kan stötta och hjälpa dig tillbaka till ett bra självförtroende!

Hur är det för dig med kontakter med vänner idag? Träffar du ofta människor du tycker om och kan prata med, eller känns det som att han är den enda du har?

Jag hoppas verkligen att du snart kommer att ha tagit dig igenom detta! Jag förstår att det är svårt och skrämmande. Men jag tror på dig! Jag tror att du kan ta dig igenom din kris och få börja leva det liv du egentligen förtjänar!

Styrkekramar!!
/Nanna

__________________

nesdel

Tack för ditt inlägg, jag befinner mig i samma situation som du men har kanske kommit lite längre i mina tankar. Det är inte längre självklart för mig att bevara familjen som den ser ut eftersom jag ser att barnen far illa av att se mig må så väldigt dåligt och av att vi vuxna inte kan vara förebilder i med en kärlkesfull relation. Jag oroar mig mycket för att mina barn kommer att hamna i samma typ av äktenskap eller relation i brist på andra förebilder. Jag ser nu två vägar, stanna kvar eller bryta upp. Oavsett är vägen dit par-terapi eftersom detta måste skötas på absolut bästa sätt för barnens skull. Mina barn är 11 och 13 år och de ser och reagerar på allt som sker och inte sker i familjen.
Den bild du ger av din man är i princip identisk med hur jag ser min man. Jag har dock tagit upp frågan kring skilsmässa med min man. Han vill inte skiljas men ser inte heller något problem med mig i vår relation utan hänvisar till att jag har problem med honom. Vad det betyder är dock inte helt tydligt. Senaste året har vår sexuella realtion varit i nivå med noll i princip Mycket beroende på att jag inte kan förmå mig att ha fysisk kontakt med en människa som inte kan vara med mig på det emotionella planet, även fall hela min kropp och sinne skriker efter närhet.
Senaste året har jag varit konstant nedstämd och haft symptom som håravfall och annat eftersom jag insett att jag skulle kunnat leva ett helt annat liv. Min rekommendation är dock att inte ge upp utan arbeta för en förändring. Jag tycker absolut att du ska tala med din man hur du känner och fråga hur han ser det. Att vänta in 15 år kommer inte att gagna någon av er. Det är mitt råd. Om en terapi tillsammans resulterar i en separation eller att ni väljer ett nytt förhållningssätt till varandra finns inga garantier för. Viktigt är att ni väljer en terapeut som hjälper er på rätt sätt. Vissa har en tendens att vilja reparera alla relationer, vilket kanske inte är rätt väg alla gånger. En väl hanterad skilsmässa kan många gånger var väl så bra som lösning.
Jag hoppas det ger lite tröst att veta att du inte är ensom om att känns som du gör eller ha det som du har det.
Jag vill också säga att den största sorgen i detta för mig inte är att jag eventuellt förlorar min man och en relation utan att jag nu har insett att jag förlorade min kärlek till min man för många många år sedan. Det var en smärtsam insikt att göra efter så lång tid.