pralinen

Hej! Har under några dagar funnit stöd på den här sidan, speciellt av tråden "Dumpad". Det här är min historia... För en vecka och tre dagar sedan lämnade min pojkvän mig. Vi har varit tillsammans i tre år. Vår tid har varit väldigt intensiv och jag har aldrig någonsin känt en så djup, naken och äkta kärlek för någon. Vår kärlek är så oerhörd djup och passionerad. Kanske är det därför vår relation ändå har varit komplicerad. Till saken hör att vi är väldigt olika.
Innan jag träffade min pojkvän var jag gift, och jag har två barn. När vi träffades hade min pojkvän varit singel i nästan hela sitt liv, han var 30 år då vi träffades. Min situation skrämde honom naturligtvis, men det vi kände för varandra gjorde det värt att jobba på relationen. Han har hela tiden dock tvekat, velat om vi har en framtid tillsammans. De sista åren har han varit hemma hos mig, vi har i princip bott tillsammans. För ett halvår sen köpte jag en bostadsrätt som det var meningen att vi skulle flytta in i tillsammans. Men även om han flyttat över en del saker har han långt ifrån flyttat in ordentligt. Han har behållt sin lägenhet, inte flyttat över sin adress.
Vi har dock haft en underbar tid tillsammans, visst har jag känt att han forfarande tvekar, vilket han även sagt. Det har naturligtvis gjort mig osäker, men jag har ändå trott att vår kärlek till varandra skulle övertyga honom om att satsa på oss.
Vi har haft en jättefin sommar, även om jag vet att han känt sig pressad av situationen. Vi älskar varandra så oerhört mycket. Men så helt plötsligt tar han ett beslut om att flytta tillbaka till sin lägenhet. Han lät mig inte ens förstå att det var på gång, gav inte mig, oss, en chans att diskutera igenom det. På några timmar hade han flyttat ut och jag är just nu inne i ett totalt mörker.
Han säger att han älskar mig men måste göra det här för sin egen skull, för att kunna komma framåt, med eller utan mig. Han behöver distans. Trots det har redan sovit här två nätter, men det har inte förändrat hans beslut. Har sagt åt honom nu att han får sluta med det, att fråga om han får komma över, jag klarar inte av att säga nej.
Jag känner mig så tom, om man älskar varandra kämpar man väl? Eller? Jag tror att han plötsligt blivit väldigt rädd, rädd för vad det innebär att satsa till 100 procent på mig och barnen.
Vet inte riktigt hur jag ska hantera den här situationen, är förkrosssad. Alla mina, våra drömmar om en framtid känns krossade. Vi har just nu en dialog, men jag vet inte om den hjälper mig eller honom. Vi pratar och vi gråter, jag vet att han älskar mig och det finns ingen annan. Hur ska jag kunna gå vidare? Vad ska jag säga till mina underbara tjejer som avgudar honom? Hur länge gör det ont? Har tappat 4 kilo på en vecka, kan inte sova eller äta ordentligt. Hjälp, vad ska jag ta mig till?

Lyckan_11

Hej och kul att du hittat hit!
Jag känner smärtan när jag läser ditt inlägg... Har varit i en liknande situation för två månader sedan, just när man skulle flytta ihop.
Vet hur det känns. Man faller handlöst i ett totalt bottenlöst mörker, det finns inget ljus. Man vill lägga sig ner och dö, för det skulle kännas bättre...
Det är svårt att de råd i en sådan situation. När man inte gjort slut men ändå inte är tillsammans...
Jag kunde inte äta på hela dagen, maten äcklade mig. Jag ville INGENTING. Men vet du vad? Du kommer att må bättre.

Det enda du behöver veta nu är att det är är hans beslut. Bollen ligger på hans sida. Han måste komma fram till vad coh hur han ska göra.
Sedan blir det ditt beslut-acceptera det eller gå vidare.
Förstår att du inte kan tänka klart nu. Det är naturligt att må som du mår nu. Ta hand om dig. Gör det du mår bättre av, än om bara liiite. Förklara kort för barnen att ni har en issue som inte beror på dem, och som kommer att ta lite tid. De kommer att förstå.
Låt tiden gå, kanske bra idé att inte ha så mycket kontakt med varandra, det river upp såren. Tror att det är som han säger, han behöver distans. Det behöver du också. Försök att tänka på något annat, göra något annat. Det är oerhört svårt, det är nästan outhärligt, man bryts ner. Men tänk på att du inte är ensam. Många har varit där någon gång. Och överlevt! det kommer du också att göra.
Stor kram och ta hand om dig nu!

__________________
It can only get better!

Tudde81

Hej Pralinen,

Kul att du hittat denna sida, den kan verkligen vara till stor hjälp för att förstå både sig själv och andra. Det är alltid svårt att se hela bilden av ett problem när man bara har läst några rader. Men det är några saker som jag själv funderar lite över när jag ser vad du skriver. Du skriver t.ex. att detta förhållande är det första seriösa för din kille. Därmed så finns med ganska stor säkerhet den vanliga frågan i hans huvud, vad har han för syn på sin egen framtid? Han har varit med dig länge nu och han inser att han måste ta ett beslut, ska han fortsätta leva med dig och dina barn eller ska han bryta sig lös? Att ta någon annans barn som sina egna är nog aldrig lätt, särskilt om man inte har så stora tidigare erfarenheter om förhållanden och liknande. Då är det nog svårt att veta hur det ska kännas i ett förhållande. Vad är bra och vad är dåligt? Vad har man för förväntningar på livet? Dansa på rosor och alltid vara nykär eller förstå verkligheten att man inte känner medgång förrän man har känt motgång, livet är inte alltid perfekt (kanske låter lite pessimistiskt, men det tror jag på).

Jag tror att det han behöver är att få känna hur det känns att vara utan dig och barnens kärlek. Tyvärr så är det nog det enda som kan visa honom hur han verkligen känner. Så länge han kan komma och gå utan att ta beslut i frågan så kommer han nog att göra så. Det är alltid enklast att inte lova något. Men jag kanske har missförstått allt, som sagt, det är inte lätt att förstå ett problem bara efter att ha läst några rader.

Hoppas det löser sig för er!

pralinen

Hej! Tack för era svar, känns bra att få stöd av andra. Jag tror nog att det är så att han helt plötsligt blivit rädd, att han behöver få reflektera kring hur hans framtid ska se ut. Jag vet att han inte några problem med att ta till sig tjejerna, det har han gjort jättebra. Det är en av anledningarna till att jag faktiskt kan tänka mig att skaffa ett barn till, han blir en underbar pappa. Det är ju vad han vill säger han.

Pratade med honom för en stund sedan, kändes okej, men naturligtvis jobbigt. Vi diskuterade lite om hur han funderar. Jag har försökt nå honom på flera plan. Första dagarna grät jag och bad honom komma hem, det kommer jag inte att göra igen. Det jag försökte nu var att få honom att verkligen ta tag i problemet, att inte fly ifrån det. Verkligen fundera på vad han vill. Förklarade för honom att jag inte kan vänta hur länge som helst med att han ska ta ett beslut, han måste bestämma sig för om han vill satsa på oss eller sig själv. Han kan inte låta mig gå i ett vakum av osäkerhet och det förstod han. Men han tycker fortfarande att det finns saker att prata om och reda ut, han vill att vi ska ha en dialog.

Har även föreslagit att vi ska gå på familjerådgivning tillsammans, dels för att få hjälp att ta tag i de problemen som han upplever som svåra. Vi har ju tidigare pratat om dem, men det resulterar bara i att vi i alla fall snart är tillbaka i samma hjulspår. Framförallt behöver han få hjälp med att förstå hur ett förhållande fungerar, även om det inte blir med mig i framtiden. Kanske kan det vara ett sätt att komma framåt eller få ett bra avslut tillsammans, då kan vi i alla fall inte säga att vi inte försökte.

Han sa att han inte kunde ta ett beslut om det just nu men skulle tänka på det. Det verkade som om han ändå tyckte det var en bra idé. jag förklarade också att bollen ligger hos honom nu, när det gäller vad han vill prata om och reda ut. Han vill gärna att vi träffas och pratar om saker, sa att jag inte riktigt visste om det var en bra idé. Sist han var här blev allt så jobbigt när man märkte att han ville kramas och att han inte kunde sluta ta på mig, jag har så svårt att säga nej. Som sagt, han kan ju inte bara komma och gå som han vill, jag måste bli stark och styra så att inte jag blir sårad mer än nödvändigt.

Kan någon hjälpa mig med detta då - ska jag berätta för tjejerna ensam eller ska vi ta det tillsammans? De är hos deras pappa nu men kommer på fredag, då måste jag ha bestämt mig. De är 6 och 10 år gamla. Får flera råd. Pojkvännen säger att han gärna kommer över, han har ju ändå varit en del av deras liv så länge, och han älskar dem. Men det kanske blir dramatiskt, jag vet inte. Vill inte att det blir fel och de känner skuld.

Ska försöka vara stark, för mina tjejers skull och för min egen. Jag måste komma ut stark ur det här. På måndag börjar man jobba igen, det ska bli skönt att få fylla dagarna igen. Tack för stödet!

Lyckan_11

Du verkar ta det bra, så kämpa bara på!
Ja, det kanske är viktigast att tänka åp barnen nu. Tro mig, de kommer att klara sig. Har inga barn själv men jag kommer ihåg mycket av min uppväxt och mammas förhållanden med olika killar. Vissa var fantastiska, som en pappa nästan. Vissa gillade jag inte.
Min åsikt är att det inte är en bra ide att berätta det för dem tillsammans. De har inget med er relation att göra och ska inte heller känna att det är så. Risken finns att de missförstår någon och omedvetet kommer att börja känna skuld. Så blanda inte in dem.
Berätta för dem själv och var tydlig med att det INTE har med dem att göra. Det är ni två som har lite svårt just nu. Du behöver inte berätta hela sanningen, förbered en enklare och logisk förklaring för dem. Vad hade du inte mått dåligt av att höra om hu var i deras ålder? Gå inte in på detaljer, du kan säga att det är lite mer komplicerat när man är vuxen.
Om det mot förmodan skulle vara så att han bestämmer sig för att gå vidare, kan du faktiskt komma överens med din partner om att han pratar med dem på tu man hand. Om det känns bra då.
Men än så länge- lämna dem utanför det här, du kommer inte att ångra dig.
Lycka till!

__________________
It can only get better!

pralinen

Ja det gäller väl att kämpa nu! Idag har varit en okej dag, kanske beror det på att vi pratat på telefon. Det är alltid bättre de dagar jag pratat med honom. Men kvällarna är jobbiga, många tårar och tankar. Sömnen är ett problem, jag sover bara några timmar varje natt, sedan vaknar man och vrider sig i flera timmar, ändå får man upp tidigt. Gör för ont att ligga kvar ensam...sedan är man vaken sent....det gör för ont för att somna ensam...Jag älskar honom så mycket, och jag VET att han älskar mig, har inga tvivel om det. Fan, varför gör det så fruktansvärt ont?

Kanske har jag hopp fortfarande, jag vill ju att han ska komma tillbaka hem. Men bara om det är för att satsa på oss till 100%. Han har alltid haft hela mig, jag ger allt jag har i den här relationen, det kanske är dags att han börjar göra det också. Mindre borde jag inte vara värd. Jag vill ha en man som vågar ge av sig själv och som vill ha en framtid med mig. Det som är jobbigt är att jag tror att vi kan få en underbar framtid om han bara vågar hänge sig. Jag vägrar ge upp, men samtidigt måste jag veta att han vill satsa på oss. Jag får väl, trots att hoppet lever, ändå förbereda mig på det värsta.

Tog en promenad med min syster idag, vi pratade och hon är ett enormt stöd just nu. Lyssnar, får mig att inse saker om mig själv och förhållandet. Kanske kan distansen vara nyttig för mig också, så jag inte - förblindad av sorgen - ger upp för mycket av mig själv i min önskan att få honom tillbaka. Peppar mig själv varje dag för att inse mitt eget värde, känner att det just nu är lätt att tappa självförtroendet och självkänslan. Jag antar att mitt sinnestillstånd kommer att vara lite av en berg-och-dalbana.

Har fortfarande inte helt bestämt mig för hur jag ska berätta för barnen, det lutar åt att jag gör det ensam, utan honom. Får försöka avdramatisera situationen lite, att läget ser ut så här just nu, att vi båda behöver tänka lite på varsitt håll och han fortfarande finns där för dem, men på ett annat vis. Kanske kan han komma över nästa vecka någon kväll och hälsa på en stund, så de förstår att han inte helt lämnat dem. Ja, jag vet som sagt inte hur jag ska göra. Ska ringa en bekant och fråga, hon har gått igenom det här ett par gånger tidigare. Som sagt, den här sidan är ett enormt stöd - tack alla som läser, svarar, skriver och stöttar. Utan den här sidan hade jag brutit ihop fullständigt...

pralinen

Ikväll berättade jag för barnen. Jag valde att göra det utan honom, om det var rätt eller fel vet jag inte. Det var så fruktansvärt jobbigt att se deras smärta när de förstod att han inte skulle komma hem. Min yngsta blev först arg sedan fick hon ont i magen innan tårarna till slut kom. Min äldsta tjej blev förtvivlad. Många tårar och frågor. Jag försökte svara på dem så gott jag kunde, men jag inser att dem även behöver få fråga honom, få höra honom berätta med egna ord, det får bli senare. Kan bara försöka ge de styrka och kärlek, vara där för dem.

Försöker verkligen hålla mig ovanför ytan, måste för barnens skull. Men det är så svårt att vara stark när man helst av allt bara vill försvinna. Jag fattar inte att det måste göra så här ont. Känner mig så vilsen och maktlös. Det finns inget jag kan göra eller säga, försöker hitta nya synvinklar och lösningar att komma med för att få honom att förstå. Men är dock livrädd för att tjata och tränga mig på, vill så gärna ge honom den tiden han behöver. Men det är så oerhört svårt. Men jag inser ju att jag måste...Fan, hur kunde det bli så här?

pralinen

Idag får jag kämpa för att inte höra av mig, gud vad svårt det är. Han säger att det är okej att ringa, han vill att jag gör det om jag behöver prata, men jag skulle ju kunna prata om det här hela tiden för att försöka reda ut situationen. Samtidigt vill han ju ha distans - hur hänger det ihop?

Jag bad istället honom att ringa mig om det var något han själv funderade över eller ville reda ut. Men tanken på att inte styra kontakten själv är jobbig - nu vet man ju inte om det tar tre dagar eller tre veckor, eller månader?

Idag är det svårt att vara stark, tårarna rinner och mitt inre trasas sönder...Jag vill att han ska komma hem igen! Vi älskar ju varandra... Varför är det så svårt?

gladepetter

Lätt för mig att säga...men du måste vara stark i detta läget. Att lätta på "ventilen" genom att gråta är helt ok och sunt. Du får nu lägga fokus på dig som dina barn. Att du berättade sanningen för barnen var mycket bra. Du skall ha klart för dig att dina barn är duktiga "psykologer" dvs de har tidigare sett och märkt att du varit ledsen och ibland frånvarande. Försök inte dölja en separation för barnen...de läser av en mamma eller pappa hur lätt som helst. Viktigt att se till att barnen inte känner skuld, vilket det aldrig är. Prata med dem! Men det blir svårt att "hatta" fram och tillbaka i en relation, tänk på barnen. Någon gång så måste man bestämma sig och sedan gå vidare. Hans flyktbeteende kan vara starkare än vad du tror. När man älskar varandra så stöttar man varandra i ur som i skur och detta tillsammans!

pralinen

Jag åkte förbi honom idag och lämnade över lite kläder som han hade kvar. Jag hann inte mer än kliva in så drog han in mig i hans famn. Jag brast ut gråt och han också. Vi pratade inte mycket, höll om varandra och sa att vi älskade varandra. Jag tjatade inte, vill inte pressa honom, vet att han inte kan ge mig de svaren jag vill ha just nu. Men han ville att vi skulle träffas för att prata, ev till helgen eller i veckan som kommer, men jag tror inte att det ger några slutgiltiga resultat.

Varför är det så svårt? Men jag kan inte motstå honom, jag älskar ju honom, och han mig. Jag vet att jag borde vara starkare, men jag kan inte, vill ju ha honom nära. Jag är inte redo än att ställa krav på att han ska bestämma sig, undra om jag någonsin blir det? Men jag är också medveten om det du skrev "att hans flyktbeteende kan vara starkare än jag tror". Frågan är hur jag ska klara av att ställa kraven....

Innan jag gick idag frågade jag honom om han vill se tillbaka på det här och veta att vi aldrig riktigt försökte, att alltid undra...Han skulle tänka på det...