Lyckan_11

Pralinen, jag kan bara ana hur det känns för dig just nu... Som att vara ute i kosmos- man vet inte var upp och ner är någonstans...
Som utomstående känns det som att det han gör mot dig inte är rätt.
Alltså... hur svårt ska det verkligen vara?! Ni älskar ju varandra säger du. Men vad är kärlek för honom?
Han kan ju inte hålla dig på halster hur länge som helst. Det är inte mänskligt att lida och vänta som han får dig att göra.
Men jag förstår dig som älskar- man vill ha den man älskar, på vilka villkor som helst i princip...
Det är bara att härda ut, du är mycket stark.
Jag hoppas det löser sig snart, på vilket sätt det än blir! Att få ett definitivt svar är TUSEN gånger lättare än att sväva i luften mellan himmel och jord.
Jag tänker på dig.

__________________
It can only get better!

gladepetter

Du måste ställa vanliga rimliga krav för barnens skull. Håller ni på fram och tillbaka,göra slut, vara tillsammans, komma tillbaka mm mm....hur mycket tårar till skall krävas av dig? Älskar man egentligen varandra på sådant sätt som du beskriver det? Är det passion? "Easy come and easy go", kallar jag passion. Ni gör illa varandra på något sätt och på första parkett har du barnen....hur upplever de denna situation och de känner säkert skuld? Visst, enkelt att säga men svårare att göra.

pralinen

Lyckan, du har alldeles rätt, jag vet varken in eller ut eller upp och ner. Tack för ditt stöd! Ovissheten och förvirringen knäcker mig. Det du påpekar hör jag av både familj och vänner, och jag VET att jag borde sätta ner foten, få honom att förstå att det här kan inte fortsätta. Alla runt omkring mig talar om för mig att jag är värd bättre. Men jag vet bara inte hur jag ska göra, när jag ska bli redo. Varje gång jag ser honom eller hör hans röst faller alla logiska och förnuftiga tankar och jag blir så rädd att jag ska förlora honom. Jag tror att jag skulle behöva jobba med min självkänsla.

gladepetter, barnen bor varannan vecka hos sin pappa (alltså inte min pojkvän), jag håller dem utanför det här som händer mellan mig och min pojkvän. Jag vill inte att de ska förstå hur osäker situationen är, hur han velar osv. De saknar honom naturligtvis, och de är ledsna, men jag har också sagt att det är okej att vara det. Eftersom jag en gång tidigare skiljt mig från deras pappa vet jag hur jag ändå kan stötta och hjälpa barnen igenom det här, även att det är svårt. Och du har rätt, det är oerhört viktigt att dem inte känner skuld. Men vi pratar mycket och jag har mitt fokus på dem, är stark för deras skull. De tar det ändå bra tycker jag, vi tar hand om varandra och jag finns där för dem.

Jag har däremot inte tänkt på det från din synvinkel tidigare, att vi kanske bara gör varandra illa på något sätt. Ska tänka över det ordentligt, vad ska krävas av mig egentligen? Har ju gett honom allt jag har? Jag vet att vi älskar varandra, men HUR älskar vi varandra egentligen, en bra fråga...

Tack för era synpunkter och ert stöd...

MissK

Du Pralinen,
Jag känner igen delar av det du berättar (minus barnen) och Jag och Xet har nu i 5 veckor kastats mellan hopp och förtvivlan. Han säger att han älskar mig, jag är det bästa som hänt honom - men att han tycker att vi är för olika och att han därför inte ser någon framtid tillsammans.

Min erfarenhet att att träffas när det är så här är att man träffas och kramas och pratar och gråter. Du går runt och hoppas, längtar, lider osv. Fast han vill egentligen inte vara med dig. Det är ju därför han inte vill flytta ihop och ta ett steg till i relationen. Hur hänger det ihop med att han samtidigt vill kramas och säger att han älskar dig?
Tänk på det ett tag.

Det han säger och det han faktiskt gör signalerar två helt olika saker. Jag tycker att det verkar lite omoget. Vad tycker du?

Håll ut!

// MissK

pralinen

Miss K, jag håller med om att det är omoget. Men det är svårt att vara stark i hans närhet, att stå emot kramarna, kyssarna, kärleksförklaringarna.

Han var över igår och vi pratade en hel del, om det hjälpte honom vet jag inte. Det var en fin kväll. Han fick en del att fundera över i alla fall, det kändes som att vi kom någonstans. Men det kan lika gärna vara "hoppet" som talar. Innan han gick sa han att han älskar mig och att han är ledsen över att han måste göra så här. Jag vet att han behöver tiden för att reda ut sina tankar om framtiden, frågan är hur jag ska hantera det. Jag vill ge honom den, samtidigt krossar den mig, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till situationen. Vet varken ut eller in. Mår skitdåligt idag, vet inte när vi ska höras av nästa gång. Kanske är det bra om jag verkligen kan lyckas med att inte höra mig...men det är så svårt. Jag saknar honom och det gör så fruktansvärt ont...

Jag har så mycket hopp om oss, vad gör jag om han beslutar sig för att han inte vill satsa på oss och en gemensam framtid? Han är så osäker på sig själv, hur kan jag hjälpa honom att inte kasta bort det vi har?

Alla säger åt mig att jag måste sätta ner foten och säga åt honom att han inte kan fundera hur länge som helst, visserligen har jag sagt det men utan att ge ett slutdatum för mina ord. Men när blir man redo för det när man älskar någon så djupt - när jag också vet att han älskar mig?

Kan man göra annat än att hålla ut? Möjligen stå ut, vilket det känns som om jag måste göra...har inget annat val

MissK

Hej Pralinen,
Herregud, det är ju precis detta som jag har gått igenom de senaste 4 veckorna!
Jag kom hem från en semester från vä-kusten och han hade då gått och tänkt i en vecka. Han sa att han inte såg någon framtid för oss. Att vi var för olika, vi hade varit tillsammans i 4 år och så kom han på att vi var olika först nu!
Jaja, hursom han sa att han inte visste vad han ville, vara ihop eller inte. Fast att han älskade mig, att jag var det bästa som hänt honom. Jag stod ut i 2 dagar, sedan flyttade jag ut.
Att vara tillsammans med någon som inte vet om de vill ha en, gör att man känner sig ungefär lika attraktiv som en påse möglig köttfärs.
Sedan ångrade jag att jag flyttat. Vi träffades och pratade, kramades, älskade med varandra. Men alltid slutade det med att han inte ville vara ihop.

Så om du frågar mig. Jag satte ner foten och flyttade ut. Det ångrar jag. Att jag nu sagt att jag inte vill höras något mer, efter senaste gulliga mailet han skickade (utan att vilja bli ihop igen). Ångrar jag inte.

Det KAN vara så att ditt X kommer att komma på andra tankar när ni varit ifrån varandra ett tag. Eller oxå så vill han ha närhet och samtidigt inte din närhet i längden. Tyvärr, så kan det oxå vara. Kanske därav att han vill träffas och kramas.

Man kan bara hålla ut. Fortsätta vidare. Skapa sina nya rutiner och glada minnen.

Skriv mer om det dyker upp tankar!


//MissK

MissK

Oh.. glömde: Jag tycker att rådet att sätta ett slutdatum inte kommer att funka så att ni blir ihop igen. Han kommer att känna sig pressad och han kommer inte att ha tänkt klart förrän han själv har tänkt klart. Och det är inget du kan tidsbestämma. Om du vill ha honom tillbaka, låt det ta den tid det tar.

Tidsbestämmandet skulle dock snabbare hjälpa dig ut "dumpad" träsket. Då du skulle kunna döda allt hopp med en deadline.
Så tidsbegränsning = snabb lösning.
Ingen tidsbestämning = hoppet kvarstår, långt lidande att vänta...

// MissK

pralinen

Jag vet att om jag pressar honom så blir det nog inte vi, men hur länge ska man orka? Igår när han gick rann tårarna ner för hans ansikte när han sa att han älskar mig...Idag vill jag bara höra av mig och fråga hur han tänker efter igår...Men inser att jag bör låta bli, har han svar att ge mig eller har något att prata om hör han väl av sig, eller?

Men allt det här är så fruktansvärt plågsamt, jag går sönder inombords, smärtan är så intensiv...Jag vet inte hur jag ska klara av det här, vill kunna sova en hel natt, äta okej - inte tänka på honom hela tiden. Varför är det så här?

MissK

Hej Pralinen,
Jag frågar mig samma frågor jag oxå. Precis som du. Jag blev tvungen att ställa allt på sin spets genom att fråga honom en massa och ställa honom mot väggen. Det var när jag inte orkade längre. Jag höll i c:a 2 veckor innan jag var tvungen att fråga honom om jag skulle gå vidare eller vänta på honom. Han sa att jag skulle gå vidare.

Jag vet inte hur länge man kan vänta. Eller hur länge som är klokt att vänta.

//MissK

Lyckan_11

Håller med MissK, man vet inte hur mycket tid man ska ge... Har varit med om situationen med velande 2 ggr i mitt liv. Det slutade inte bra och visst, det hade inte slutat annorlunda om jag ställt krav heller. Jag skulle nog inte göra om det jag gjort-gett tid, trots att det höll på att döda mig. Att han velar så länge är inte ett gott tecken, trots att man självklart hoppas på annat!! Enligt min erfarenhet och mina vänners erfarenhet är 4-6 veckor en lagom lång period för en människa att fatta ett beslut i en sådan situation. Har man inte bestämt sig då, är det nog ett nej, som man inte vågar säga... JAg önskar dig att styrka nu, det behöver du! Försök att inte umgås alltför mycket, hur svårt det än är... Tänk att det kommer att kännas bättre om ett halvår, jag lovar! //Lyckan

__________________
It can only get better!